Ingen ska kunna säga: "Jag visste inte"
Här är en mycket ovanlig inlaga till Migrationsverket. Jag brukar verkligen inte skriva så här.
Begäran om human behandling av S,Medborgare i Syrien med ärendenummer…………………………………………..
Ombud: Bengt Sjöberg
Jag har ingen lagparagraf att hänvisa till. Jag känner till Dublinförordningen och jag känner till att varje EU-land skall ha likartad behandling av migranter. Att EU-länderna håller varandra om ryggen och inte kritiserar varandra. Att principen om första asylland är till för staterna och inte för människorna. Att Ni kan känna er fria av att ha uppfyllt Era skyldigheter och att ingen kan fälla Migrationsverket eller Migrationsdomstolen för något formellt fel. Ni gjorde bara som man ska enligt lagen.
Jag vet att jag skriver denna inlaga i onödan. Beslutet om att överföra S lär redan vara fattat. Biljetten ligger på bordet. Hans väskor med alla hans personliga saker lovade ni att skicka till honom. Sin medicin skulle han också få, men när vi pratades vid i torsdags hade ingenting ännu kommit. Kanske hinner den fram tills han ska skickas iväg.
Jag skriver ändå denna VUT för att man kanske någon gång i historien kommer att titta på alla de ärenden med människor som vädjade om medlidande och om förbarmande. Som vädjade för sina liv och som berättade de mest hemska berättelser från Grekland, Bulgarien, Ungern och Italien. Medan de med darrande stämma och oro och ångest i blicken målade upp de mest hemska bemötanden som de varit med om. Fängslade utav den enda anledningen, att de flydde från krigets Syrien. Slagna och sparkade av poliser. Bortjagade av ilskna rasister och beskjutna av galna nationalister. S blev opererad, men två dagar efter operationen kastades han ut på gatan där han fick klara sig bäst han kunde. Där låg han blödande, hungrig och törstig. Folk gick förbi och ögnade honom knappast en blick. Till sist kom en muslimsk man fram till honom och erbjöd ett rum i hans lilla lägenhet. Där fick han vila och återhämta sig några dagar.
Jag skriver detta för att ni ska veta, att vårt sista samtal på telefon, slutade med att S berättade att han gett upp. Han vill inte vara i Europa utan återvänder hellre till krigets och fasornas Syrien! Vi vädjade till honom. Vi försökte tala mod och styrka in i hans förtvivlade sinne.
När vi träffades i kyrkan för två veckor sedan visste vi inte att vi inte skulle ses mer. Jag kände ändå något märkligt när vi satt och pratade. Plötsligt var det som om himlen landade i rummet på kyrkans expedition. Jag fick en tanke att jag skulle berätta om Jesus och den frid och glädje man kan få uppleva genom tron på Jesus. Jag berättade att han kunde få ta emot Jesus i sitt hjärta och att han inte behövde vänta på dagen för dopet som han hade sett fram emot. Han kunde redan nu kalla sig kristen eftersom han bjudit in Jesus i sitt liv. Vi läste några bibelord och sen bad jag tolken och S att vi skulle ta varandra i händerna och gemensamt be för vår vän. Just då kändes det som om Gud själv kom till oss. Det är genom tron på Gud som jag hoppas att S skall kunna räddas undan våld, krig och död.
Jag inser att det inte går att hänvisa till något avsnitt i Utlänningslagen och att situationen är nattsvart för min vän. Men nu kan ni inte säga att Ni ingenting visste om hans situation. Tänk två år på flykt genom hela Europa och ingen vill ge honom ett värdigt liv. Två år av sjukdom, lidande och trauma. Två år allt medan han hör nyheter om vilka som dött och fått halsarna avskurna i hans hemland. Två år av oro och ängslan för föräldrar och släktingar och vänner. Två år som kändes som en evighet.
Det enda som jag kan hänvisa till är om det finns någon chans att visa medmänsklighet och låta S få stanna av humanitära skäl. Han planerade att låta döpa sig och bli medlem i en kyrka. Där skulle han få hjälp med att integrera sig och bli en ansvarstagande svensk medborgare.
Filipstad den 24 januari 2015
Bengt Sjöberg
Begäran om human behandling av S,Medborgare i Syrien med ärendenummer…………………………………………..
Ombud: Bengt Sjöberg
Jag har ingen lagparagraf att hänvisa till. Jag känner till Dublinförordningen och jag känner till att varje EU-land skall ha likartad behandling av migranter. Att EU-länderna håller varandra om ryggen och inte kritiserar varandra. Att principen om första asylland är till för staterna och inte för människorna. Att Ni kan känna er fria av att ha uppfyllt Era skyldigheter och att ingen kan fälla Migrationsverket eller Migrationsdomstolen för något formellt fel. Ni gjorde bara som man ska enligt lagen.
Jag vet att jag skriver denna inlaga i onödan. Beslutet om att överföra S lär redan vara fattat. Biljetten ligger på bordet. Hans väskor med alla hans personliga saker lovade ni att skicka till honom. Sin medicin skulle han också få, men när vi pratades vid i torsdags hade ingenting ännu kommit. Kanske hinner den fram tills han ska skickas iväg.
Jag skriver ändå denna VUT för att man kanske någon gång i historien kommer att titta på alla de ärenden med människor som vädjade om medlidande och om förbarmande. Som vädjade för sina liv och som berättade de mest hemska berättelser från Grekland, Bulgarien, Ungern och Italien. Medan de med darrande stämma och oro och ångest i blicken målade upp de mest hemska bemötanden som de varit med om. Fängslade utav den enda anledningen, att de flydde från krigets Syrien. Slagna och sparkade av poliser. Bortjagade av ilskna rasister och beskjutna av galna nationalister. S blev opererad, men två dagar efter operationen kastades han ut på gatan där han fick klara sig bäst han kunde. Där låg han blödande, hungrig och törstig. Folk gick förbi och ögnade honom knappast en blick. Till sist kom en muslimsk man fram till honom och erbjöd ett rum i hans lilla lägenhet. Där fick han vila och återhämta sig några dagar.
Jag skriver detta för att ni ska veta, att vårt sista samtal på telefon, slutade med att S berättade att han gett upp. Han vill inte vara i Europa utan återvänder hellre till krigets och fasornas Syrien! Vi vädjade till honom. Vi försökte tala mod och styrka in i hans förtvivlade sinne.
När vi träffades i kyrkan för två veckor sedan visste vi inte att vi inte skulle ses mer. Jag kände ändå något märkligt när vi satt och pratade. Plötsligt var det som om himlen landade i rummet på kyrkans expedition. Jag fick en tanke att jag skulle berätta om Jesus och den frid och glädje man kan få uppleva genom tron på Jesus. Jag berättade att han kunde få ta emot Jesus i sitt hjärta och att han inte behövde vänta på dagen för dopet som han hade sett fram emot. Han kunde redan nu kalla sig kristen eftersom han bjudit in Jesus i sitt liv. Vi läste några bibelord och sen bad jag tolken och S att vi skulle ta varandra i händerna och gemensamt be för vår vän. Just då kändes det som om Gud själv kom till oss. Det är genom tron på Gud som jag hoppas att S skall kunna räddas undan våld, krig och död.
Jag inser att det inte går att hänvisa till något avsnitt i Utlänningslagen och att situationen är nattsvart för min vän. Men nu kan ni inte säga att Ni ingenting visste om hans situation. Tänk två år på flykt genom hela Europa och ingen vill ge honom ett värdigt liv. Två år av sjukdom, lidande och trauma. Två år allt medan han hör nyheter om vilka som dött och fått halsarna avskurna i hans hemland. Två år av oro och ängslan för föräldrar och släktingar och vänner. Två år som kändes som en evighet.
Det enda som jag kan hänvisa till är om det finns någon chans att visa medmänsklighet och låta S få stanna av humanitära skäl. Han planerade att låta döpa sig och bli medlem i en kyrka. Där skulle han få hjälp med att integrera sig och bli en ansvarstagande svensk medborgare.
Filipstad den 24 januari 2015
Bengt Sjöberg
Kommentarer
Trackback
