Bengt Sjöberg

Jag skriver alltmer sällan på bloggen, men desto mer på Facebook.

Det har hänt mycket både personligt, men även i församlingen samt i det politiska engagemanget.

Vi har haft flera dophögtider och mött många nya människor från olika länder. Varje vecka studerar vi svenska språket samt Bibeln på olika språk.

Jag har blivit invald i landstingsfullmäktige, men anade inte hur jag skulle komma att lära känna flera olika verksamhetsområden inom sjukvården i Värmland. Jag har drabbats av flera sjukdomar och fått hjälp och ett bra bemötande. Sedan miidsommar står jag i kö för att göra en prostatacanceroperation. Det är rätt så påfrestande att gå i ovisshet och vänta och vänta på besked när operationen ska bli. Jag känner mig dock trygg och lugn och kämpar på med olika engagemang. Däremot har jag ställt in alla uppdrag ute i landet eftersom jag kan kallas in för operation när som helst. De arrangemang som jag har i Filipstad och Karlstad går ju att ordna med ersättare med kort varsel.

I sommar har vi besökt olika platser från förr i tiden. Nedan en bild på Maud och mig på Waldemarsudde, där vi förlovade oss för 50 år sedan. Även en bild från fiske i Grässjön, Sunnemo.

 

I början av Augusti var vi elva personer från församlingen som åkte till den kristna arabiska konferensen i Flen. Det var en fantastiskt bra konferens som samlade kristna från ett flertal länder. Undervisning, sång och musik hade högsta klass. Jag var så tacksam över att våra vänner från Syrien fick undervisning och gemenskap på sitt språk.
Vid den avslutande gudstjänsten hade vi nattvard och bön för Sverige. Många gick fram för att ta tag i de svenska fanorna och lyfta upp vårt land i bön. Svenskar, irakier, syrier, egyptier m.fl välsignade Sverige och tackade för vår öppenhet och generösa mottagande av flyktingar. De arabiska kristna visade sin kärlek tillbaka och sa att de "gift sig med Sverige" och de ville med Guds hjälp arbeta, betala skatt och vara en resurs för vårt land.

igår var vi på en Pakistankonferens på Vekhyttegården utanför Mullhyttan. Det kom folk från flera länder och naturligtvis flera från Pakistan. Även pakistanier som bor i Sverige var med.

Det var mycket intressant att få se flera filmer från arbetet i "de renas land". Vi fick lyssna till föreståndaren för det pojkhem som Birgit Linden startade för många många år sedan på den tiden då min bror Kjell bodde i landet. Föreståndaren kommer till vår kyrka i Hällefors nästa söndag då vi även ska ha besök av Josef Sjöberg och då vi också har glädjen att ha dop.

Min bror Stanley berättade om hur Pingstmissionens arbete började på 1950-talet.

Det var även mycket inspirerande att få träffa och lyssna till människor som brinner för att vidskärmen till Pakistans många stammar och etniska folkgrupper.

här några bilder från dagen.

våra barnbarn var engagerade i praktiska göromål, musik och som ljudtekniker. Underbart!

 

http://sverigesradio.se/varmland
Du kan lyssna till mitt sommarprat i Radio Värmland här. Programmet sändes idag och sänds i repris på torsdag denna vecka kl. 15.04
I programmet berättar jag om den kraft som finns i förlåtelse.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/565033?programid=3727

 

 

 

PÅ LÖRDAG DEN 13 JUNI KLOCKAN 18 GÄSTAS VI AV EN GOSPELKÖR FRÅN ÅRJÄNGS

KYRKOR. KORSKYRKAN I HÄLLEFORS LIGGER PÅ BRANDINVÄGEN

HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

Vi har servering efter mötet. Just DU är välkommen!

 

 

Med start måndagen den 15 juni möter du varje vecka i sommar en av våra semesterpratare. Ninni Schulman, Soheila Fors och Johannes Klennell är några av profilerna du kan lyssna på i hängmatten.

Jag är en av dem som fått förtroendet att vara semesterpratare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6164578

 

 

 

Följde med våra "teampojkar" Jonathan och Daniel till Öppen Kyrka/Språkcafe´i Hällefors idag. De gör ett mycket bra arbete. Idag besök av kyrkoherden samt Nerikes Allehanda. I Filipstad kommer det fler än 80 personer, men i Hällefors cirka 15-20 personer. Då hinner man hälsa och prata med alla. Pojkarna undervisade i svenska och jag sjöng och spelade och vi lärde svenska genom sångerna. Vi fick gott fika. En ung man frågade om vi kunde lära honom hur man ber till Gud. Det kändes meningsfullt att få berätta. Här är några som tyckte det var okey att vara med på bild.

Filipstads Tidning river om min bok "Flyktingpastorn" Min svaghet har aldrig hindrat Gud.
Här är texten:
Bengt berättar om barndomen, engagemanget – och bullarna

LIVSBERÄTTELSE. Bengt Sjöberg föddes in i en frikyrkofamilj och både far och två storebröder var kända profiler inom Pingströrelsen.
Själv skulle han jobba med helt andra saker – trodde han. Till sist blev han ändå både pastor och något av en missionär i sitt eget land.
Nu har han skrivit en bok om sitt liv, och i den ryms både skolåren i Japan – då han blev relegerad! – flyktingarna han hjälpt och de berömda bullarna.


Flyktingpastorn är titeln på boken och visst är det som pastor och hjälpande hand åt många flyktingar han blivit rikskänd, men hans liv har innehållit mer än så.
I sin bok berättar han om hela sin livsväg från födseln till nu och det blir en brokig berättelse som handlar om alltifrån den annorlunda uppväxten i frikyrkofamiljen Sjöberg, till hur han mer eller mindre slumpartat hamnade inom politiken.
Berättar för barnbarnen
Hela bokprojektet började med att han ville skriva ner lite för barnbarnens skull. De är åtta stycken och några av dem har till och med haft råmanuset till boken som godnattsaga!
-Min äldste son läste för sina barn ur boken, berättar Bengt.
Det var det han skrev om hur det var när han var liten som barnbarnen fick lästa för sig, och de delarna av boken började han skriva redan för tjugo år sedan.
-Det låg i någon byrålåda, men jag tog fram det och sen har jag skrivit lite då och då, men det har alltid kommit andra, mer akuta saker emellan, säger han.
Det blir lätt så för en person som har svårt att säga nej när någon behöver hjälp, och som blivit bra på att ta sig fram i de vindlande vändningarna i migrationsärendena. I boken beskriver han hur ibland tänkt att nu får det räcka, nu orkar jag inte, nu kan jag inte mer – men "ett samtal kan jag ju ringa", och så har allt varit i gång igen.
Så är också det här med att hjälpa andra något nästan nedärvt i den Sjöbergska själen. Pappa var Tage Sjöberg, nära medarbetare till Lewi Pethrus och missionär i länder som Pakistan, Japan, Thailand och Sri Lanka. Bengts storebröder Stanley och Kjell gick i hans fotspår som pastorer och missionärer. Att tänka på andra, utanför den egna familjesfären, fanns med från början.
-Det kommer ju ifrån att när jag växte upp var båda mina bröder ute i vida världen och pappa var globetrotter, och de kom hem och berättade. Som när Stanley följde med pappa till Turkiet där det varit jordbävning och kom hem och berättade om människor i nöd som vi måste hjälpa. Pappa var också med i Erikshjälpens första styrelse. När han åkte till Bangladesh där det varit en stor översvämning behövdes det pengar till tält och då gick jag och sålde Erikshjälpens tidning. Då var jag kring tio år.
Minst och ensam
Men det stora internationella engagemanget i familjen har också påverkat på andra sätt.
-Familjen har varit stor, men inte alltid sammanhållen, säger han.
Med en pappa som var ute i världen och missionerade och syskon som är mycket äldre, blev det en hel del ensamma stunder för barnet Bengt. Periodvis fick han bo hos sin mormor och morfar i Roslagen. Där var lekkompisarna få och fritiden fylldes med en hel del fiske.
-Jag blev väl lite av ensamvarg mitt i allt. Men då värdesätter man gemenskapen mer, när man väl har en gemenskap, säger han.
Som lillebror var han ofta för liten för att få följa med ut i världen, men en sejour i Japan blev det i alla fall. Både mor och far skulle dit och han fick åka med och gå i internatskola. Det var ett liv som hade sina utmaningar – han och bästisen Roland gjorde uppror mot de hårda reglerna, vilket fick till följd att de blev relegerade i två veckor efter en rymning.
De två åren i Japan gav även den nyttiga erfarenheten av hur det känns att vara främling i ett land. "Amerikaner, amerikaner" skrek ungdomar efter honom på gatan och kastade sten. Den upplevelsen är kanske en nyckel till att han haft så stor förståelse och så stort engagemang för dem som kommer till Sverige från andra länder.
En svårt värkande rygg gjorde att ett liv som resande predikant inte var aktuellt, men världen kom ändå till honom, genom arbetet med flyktingarna. Många av dem har blivit frälsta och nog kan man se honom som en missionär i sitt eget land. Pastor blev han också, en med ibland okonventionella metoder, som exempelvis "bullgerillan", där hembakta bullar blev basen i en kontaktskapande ungdomsverksamhet. Han har kört en kundvagn lastad med bullar genom stan många helgnätter.
Bullar och gädda
Apropå bullarna tycker hans fru att han nämnt dem lite för ofta i boken. Men andra har hört av sig för att få recept, tips på hur man varierar gädda och hur man lagar falukorv med senapssås, som han också skriver om i boken.
-Det får väl bli en receptbok nästa gång, säger han med ett leende.
Fast strax kommer han på, att det nog kan bli svårt. Han är inte typen som följer recept slaviskt:
-Jag har ett grundrecept, men jag är spontan, så det blir aldrig riktigt lika, säger han.
Kanske är det rent av en god sammanfattning på själva livsvägen också, den han berättar om i boken. Ibland kan livet kännas utstakat på förhand, ibland rullar det i trygga hjulspår men ofta tar det sig egna vägar och krumbukter. Bengt har tagit sig an de mest skilda uppgifter och trots – eller tack vare? – starka förebilder med starka åsikter, har han allt gått sin egen väg ändå.

Något om Lennart Larsson

Lennart Larsson är en svensk evangelist med hela Norden som sitt
arbetsfält. Det händer att han kallare sig sverigest mest norske predikant.
Han är född i Fredriksberg i Dalarna, har bott 18 år I Halden, Norge, men sedan 2006 i Sverige.
Inte sammanhängande, men dock i ungefär 28 år, har han haft en resande tjänst. I perioder har han haft ett “vanligt” arbete eller en pastorstjänst.
Sången och musiken har stor betydelse, och sångrepertoaren betecknas som “tidlös”. Den är också nog så varierad, och Lennart ackompanjerar sig själv med antingen digitalt piano eller dragspel. Ibland ordnas ett “husband” med lokala krafter i de församlingar som besöks.
Utantill
Det kanske mest kännetecknande för hans sångkvällar är att publiken får önska sånger. Det lär vara så att han kan c:a 400 sånger utantill. Ofta frågar han :”vad vill ni att jag skall sjunga”, och för det mesta klarar han av det som kommer. Att möta en publik som har ett stort inslag av lite “ovana” besökare, vad beträffar kristen verksamhet, gläder Lennart.
Genom åren har det blivit en hel del inspelningar. CD men också video och dvd. Flera arrangemang där han sjunger önskesånger live – någon gång med hjälp av lokala musiker – finns på dvd. Han har dessutom medverkat i sångprogram i norsk såväl som svensk tv. Två instrumentala cd tillsammans med musiker, som tidigare har medverkat på hans
nspelningar är också tillgängliga.
I Tv
Genom åren har det blivit en del medverkan i olika tv-program.
Tillsammans med sonen Hans-Bertil eller ensam ses han på såväl Kanal 10 som Visjon Norge av och till.
Specialitet
“O Store Gud” sjunger Lennart mer än gärna. Han har samlat på sig
refrängen på mer än 25 olika språk. Han påstår att det är världens mest spridda sång alla kategorier.
Att kvällarna/samlingarna med Lennart har en glad ton och ett viktigt budskap, önskar han att understryka.
Samlingarna hålles i Vasakyrkan Filipstad på lördag den 7 februari klockan 18 och i Korskyrkan i Hällefors på söndag den 8 februari klockan 11

Det var en kristen konferens i Dala-Järna i början av 1980-talet och missions­pastorn Christer Lindberg talade. Då fick han ett speciellt budskap – en så kallad profetia – till Bengt Sjöberg. Han såg Bengt omgiven av människor från många länder. Christer Lindberg började gråta, medan han berättade att Bengt skulle få vara Guds redskap för att föra många människor från olika länder fram till en tro på Jesus. Åhörarna tänkte nog att Bengt skulle bli missionär, men för Bengt var det en omöjlig tanke på grund av mycket svåra ryggproblem. På 1980-talet fanns det heller inga invandrare på orten.

Profetian blev en verklighet. Idag kan Bengt Sjöberg se tillbaka på snart tre decennier av engagemang för att hjälpa människor som flytt från krig, oroligheter och förföljelse. I tidningar, radio och TV har han blivit känd som flyktingpastorn och utsågs 2009 till ”Årets förebild” av tidningen Dagen.

Vad är det som har format honom och gjort honom till den han är? I den här boken berättar Bengt Sjöberg om uppväxten i en familj som varit starkt engagerad i internationellt arbete. Han skriver om sina två år i Japan på 1960-talet då han fick smaka på främlingsfientlighet och fördomar när folk kastade sten på honom och skrek ”amerikanare, amerikanare”.

Bengt Sjöberg beskriver sin kamp för flyktingar i nöd. Han har kämpat mot iskall byråkrati, blivit utsatt för sabotage som kunnat kosta honom livet och drabbats av hjärtflimmer och stressreaktioner när bakslagen kommit trots alla insatser. Han har sett konsekvenserna av främlingsfientlighet och fördomar och upprörts över orättvisor. Dessutom har en svår ryggvärk och tinnitus plågat honom sju dagar i veckan.

Bengt Sjöbergs biografi skildrar också glädjen när en människa som flytt för sitt liv får uppehållstillstånd, när Migrationsverket till slut övertygas om att en person riskerar att dödas i sitt hemland, och när människor vänder sig till Jesus och äntligen får uppleva den frid de så länge sökt.

Bengt Sjöbergs biografi skildrar ett innehållsrikt liv med mycket dramatik och ett engagemang som haft livsavgörande betydelse för många.

Format: Inbunden med skyddsomslag, 202 sidor
Utgiven: 2015
Utgiven av: Sjöbergs Förlag
ISBN: 978-91-86935-91-7

Stefan Björk skriver om sitt besök i Hällfors i morgon. Välkommen med!
Vi har annonserat och skrivit en liten artikel i Nerikes Allehanda.

IMORGON ÄR EN UNDERBAR DAG!
Jag och Niclas har i flera år förberett oss att när Niclas blir fri ska vi åka ut och vittna och inspirera människor i olika sammanhang.
Niclas har tillbringat 20 år bakom lås och bom i fängelse.
Vi är nu under våren bokade på ett flertal platser och börjar med att besöka Korskyrkan i Hällefors.
Detta blir en fantastisk dag!
Välkommen!
Stefan
-----------------
MÖTESTIDER!
24 jan kl Möteskväll med Stefan Björk och Niclas Löfdahl:
kl 15 Seminarie, hur vi delar evangelium med våra vänner och grannar
kl 18 Väckelsemöte

Att hjälpa människor på flykt är något av det viktigaste som vi kan göra.
Med dessa ord inleddes ett upprop från 380 kristna ledare några dagar före jul. Uppropet fick stort massmedialt utrymme. Här en länk till tidningen DAGEN 
http://www.dagen.se/debatt/380-pastorer-flyktingpolitiken-inte-f%C3%B6r-gener%C3%B6s-1.306400
Vi skrev i inledningen: ”Sverigedemokraternas valframgång i senaste valet och deras ambition att göra invandringen till en huvudfråga i ett nyval gör oss mycket bekymrade.
Många myter och förenklingar om invandringen sprids i dag via främlingsfientliga hemsidor. Invandringen och invandrare lyfts fram som en viktig orsak till ett antal svenska problem, som ökad arbetslöshet, ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad gettoisering av vissa områden i våra större städer, med mera. Sorgligt nog så har dessa tankar även fått ett fäste ibland kristna.”

Så drog debatten igång ännu mer trots eller tack vare jul- och nyårsledigheter. Jag tror att jag aldrig mått så dåligt av alla skriverier och hätska utfall mot invandring, muslimer och att vi som kristna ledare blandat oss i samhällsdebatten. Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sverigedemokrater delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet från rasister, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från människor som visat sitt hat mot muslimer, när jag försökt bygga broar till andra religioner. Jag har suttit i kommunfullmäktige då en sverigedemokrat la en motion om att repatriera, dvs skicka tillbaka 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går direkt emot den kristna tro som jag lärt känna.

En dag då debattens vågor gick höga var min fru och jag ute på en resa.
Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. ”Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare”, frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvarade för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del……”Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk”, blev mitt svar. ”Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem” sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige. Den lilla episoden blev till uppmuntran och inspiration.

Inspiration att orka hålla ut kan behövas när man som jag varit engagerad för flyktingar i snart 30 år. I torsdags hade vi språkcafé i kyrkan. Det kom cirka 90 personer! En av dem som jag är juridiskt ombud för, berättade att han skulle åka till Migrationsverket för att förnya sitt LMA-kort. Han var livrädd att polisen skulle komma och ta honom eftersom han hade fått avslag på asylansökan. Jag kollade hans ärende och skrev ett brev till MV att vi förberedde en begäran om verkställighetshinder. Jag fick lugnande besked från en handläggare och rekommenderade mannen att åka in till Migrationsverket. När han kom dit ringde handläggaren polisen som kom och tog honom och förde honom till förvaret. Dagen efter ringde jag och pratade med handläggaren och undrade varför hon inte berättat att ärendet hade överförts till polisen. Hon svarade då, att jag inte ställt just den frågan! Jag fick igår hans dossier på 100 sidor och ska skriva en inlaga. Mannen ska överföras till Italien där han nyopererad och med blödande sår kastades ut på gatan för att klara sig bäst han kunde. På grund av fler akuta asylärenden hinner jag inte skriva mer i denna bloggpost. Kampen går vidare för medmänsklighet, kärlek och respekt för människovärdet.

Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. "Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare", frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvara...de för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del......"Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk", blev mitt svar. "Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem" sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige för bara några dagar sedan.

Jag tror det skulle vara nyttigt för en del som uttalar sig mot andra religioner och särskilt mot islam, att läsa på om de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten som gäller i vårt öppna och demokratiska samhälle. Det förefaller som om en del vill införa förbud för andra religionsutövare. Man uttalar sig hatiskt och jag blir både förvånad, ledsen och upprörd när till och med kristna sällar sig till dem som ropar på förbud för moskéer och kulturföreningar. Vill man inte ha ett öppet samhälle? Hur tror man det skulle fungera att vrida klockan tillbaka till den tid då enbart den lutherska Svenska Kyrkan var tillåten. Till en tid då baptister sattes i fängelse om de tillämpade troendedopet av vuxna.
Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Dessa rättigheter återfinns även i artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel 9 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag.
Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning, till exempel genom iakttagande av religiösa sedvänjor, kan däremot under vissa förutsättningar inskränkas. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Inskränkningar i friheten att utöva sin religion får endast tillämpas på ett sådant sätt att de är i proportion till det syfte som ska uppnås. Det vill säga om det är nödvändigt att inskränka någons frihet att utöva sin religion med hänsyn till allmän ordning får inskränkningen inte gå längre än vad som krävs för att upprätthålla allmän ordning. Inskränkningarna får inte heller tillämpas på ett diskriminerande sätt.
Religionsfriheten är grundlagsfäst i Sverige och kampen mot diskriminering på grund av bland annat religion är en mycket högt prioriterad fråga för regeringen. Se vidare avsnittet om skydd mot diskriminering.
Det som under året gjort mig mycket ledsen och beklämd är när jag sett och upplevt hur människor visat sitt hat mot invandrare och särskilt de som är muslimer. Jag är förfärad över att man fördömer alla muslimer efter vad man ser att extremister gör. Tänk om man skulle döma alla kristna efter vad vissa extrema kristna i USA eller Uganda har för sig. Förstår man inte att våra ord påverkar? Att de ord som uttalas är en sådd? En sådd av hatbrott och negativa handlingar. Det är en skrämmande utveckling då ord får handling och gudstjänstlokaler börjar attackeras och sätts i brand. Nu är det tid för besinning! Jag undrar vad man gör med Bibeln och Jesu ord om att älska sina fiender, förlåta, samt bibelordet om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem” och om att behandla främlingen som en infödd, ja älska främlingen! Vidare ”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Jag vill bygga broar och visa kärlek. Jag är inte blåögd som en del hävdat, men jag tror inte på konfrontation och hatiska budskap. Jag tror på dialog samtidigt som jag står för min kristna tro och övertygelse.
Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sd delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från "kristna" som visat sitt hat mot muslimer som jag försöker bygga broar till för att visa på Jesus och Hans kärlek. Jag har suttit i kommunfullmäktige då Sd la en motion om att REPATRIERA=dvs skicka iväg 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går på direkt kollissionspunkt mot den kristna tro och den Jesus som jag lärt känna.
Det senaste året har fler och fler börjat skylla de flesta problemen i samhället på invandrarna. Så har det varit i min hemkommun där jag sitter med i kommunfullmäktige, Barn och Utbildningsnämnd samt budgetberedning. Det hjälper inte att socialchefen och kommunchefen m fl hävdar att vi har stora problem med missbrukare och andra grupper. Vissa pekar ändå alltid och i alla sammanhang ut just invandrarna.
Vi har problem att lösa i vårt land, men vi måste samarbeta. Vi måste lära oss leva med varandra. Ibland ropar man att vi är PK (politiskt korrekta) Men ska vi inte uppträda korrekt mot varandra? Ska vi inte försöka se det goda i de medmänniskor som vi möter. Ska vi inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade? Ska vi inte försöka leva i försoning. Man behöver verkligen inte vara blåögd och naiv för att man tror på att försöka leva på ett sånt sätt som Jesus gjorde. Hans exempel att leva i kärlek kommer att fortsätta att inspirera mig. Visst gör vi fel ibland, men hans exempel är uppfordrande och värt att följa i alla lägen.