Mannen från Afghanistan såg Jesus
Migrationsverket koncentrerar sig på ukrainare
2021-en liten summering
Hur det kom sig att jag fick heta Bengt WILLIAM
Pandemin har förstås präglat livet, men för Maud och mig har det varit helt okey eftersom vi fått tid för sånt som fått stå tillbaka förr. Det har nog varit mer synd om våra barnbarn som fått ha distansundervisning under vissa perioder och även missat ungdomsläger.
Det har varit roligt att få ge ut boken Flyktingflickorna som fått ett fint mottagande. Tråkigt dock att det inte varit någon författarfestival, bokmässa och få inbjudningar att ha seminarier och få berätta om boken och dess budskap.
Vi är tacksamma för att få leva nära naturen, både här hemma i Filipstad men även då vi är i Nogigården i Dala-Järna.
Något som tar mycket tid är mitt engagemang för flyktingar. Det känns meningsfullt, men är också väldigt påfrestande. Det är många familjer och enskilda som ringer och hör av sig med sin oro, fruktan och förtvivlan. Om man lever nära döden och går med funderingar om att ge upp livet kan ett rådgivande samtal ge hopp och ork att försöka leva en dag till. Jag tänker på några familjer där en utvisning kan ske vilken dag som helst. Att leva under en sån press i sex, sju månader kan dränera en människa på all kraft. Det som dränerar mig på kraft är all byråkrati och tröghet hos Migrationsverket. Igår var det två månader sedan jag bad att få ut handlingar i två viktiga ärenden. Två månader! Då jag ringt eller mailat till ansvarig enhet har jag fått till svar, att ”någon handläggare är inte satt på det ärendet ännu”. Då har det bara handlat om att skriva ut några beslut och protokoll, något som ibland ordnas på en vecka.
För några dagar sedan ringde min bror Stanley och frågade om jag visste varför jag fick namnet William som andra namn. Det hade jag inte hört, så min bror berättade om den judiska familj som pappa räddade undan nazisterna då vår familj bodde i Finland. (Jag var inte född då) Walter Cohen som var läkare flyttade till Örebro dit även vår familj flyttade. Paret Rosi och Walter Cohen fick en son som de gav namnet William. Våra familjer umgicks mycket och mamma och pappa gav mig därför namnet Wlliam. Familjen Cohen flyttade senare till Rämen som tillhör Filipstads kommun. Där tjänstgjorde han som en mycket omtyckt distriktsläkare. Min mamma hade mycket kontakt med Rosi Cohen då hon hade flyttat till USA och hennes man avlidit.
Maud och jag vill önska alla våra vänner och släktingar ett gott nytt år.
Nytt rättsligt ställningstagande om Afghanistan
Migrationsverket har nu publicerat ett nytt ställningstagande om hur asylansökningar som rör Afghanistan ska bedömas, efter att talibanerna tagit över makten i landet. FARR har sammanfattat vad ställningstagandet innebär för de olika grupper som berörs och ger råd om ansökan om verkställighetshinder.
Migrationsverket kommer nu att börja behandla och fatta beslut om asylansökningar från afghanska medborgare igen efter en tids paus. Enligt Migrationsverket har situationen i Afghanistan förändrats så mycket att i stort sett alla som har ett verkställbart utvisningsbeslut ska beviljas en ny prövning om de begär det. Den som vill ha en ny prövning av sitt slutliga beslut i asylärendet behöver begära det. Det gör personen genom att lämna in en ansökan om verkställighetshinder – det kallas också för ”VUT”. Ingen kommer att få en ny prövning automatiskt.
Här hittar du mer information och svar på vanliga frågor: Nya riktlinjer om Afghanistan – FARR
GÅVOBARN
Den senaste tiden har jag sett ordet ”gåvobarn” gång på gång. Vad kan det vara för barn? Alla barn är ju en gåva, en underbar gåva. Men jag har förstått att det folk skrivit om handlar om något annat.
Jag har hört politiker från de partier som vill ta över regeringsmakten kalla dessa barn för något helt annat. ”Ankarbarn”, ja jag hörde till och med en kommunal tjänsteman som kom och föreläste för oss i Barn och Utbildningsnämnden kalla dem för ”ankarbarn”.
Jag läste nyss om ett ”gåvobarn” tagit studenten och en annan hade övningskört med sitt ”gåvobarn” som nu tagit körkort och fått arbete. Några berättar stolt att barnet fått permanent uppehållstillstånd. En vän skriver och frågar om någon vill ta emot henens ”gåvobarn” som kommit in på universitetet i den stora staden. Kanske finns det någon som har en säng över? Kanske det egna barnet flyttat hemifrån och pojkrummet står oanvänt. Finns det månne plats för ett ”gåvobarn”.
Hur skulle integrationen sett ut om inte dessa ”extramammor”, pappor och ”extrafarmor” och farfar funnits. Träffade en ”extrafarfar” som berättade hur ”gåvobarnet” flyttat och fått flickvän. Kommer ihåg när han skjutsade pojken till den persiska alpha-kursen.
Gåvobarn, känn på det ordet i juletid då vi tänker på BARNET som föddes i Betlehem. Det fanns inte plats på hotellet, men i ett enkelt stall. Det är ofta de enkla människorna som gör otroligt fina insatser. De rika, ja……kanske några av dem också.
Bilden illustrerar den iranske pojken som ringde i fredags och berättade att han kommit in på tandläkarhögskolan. Han fick vara ett "gåvobarn" hos en vänlig familj i Lesjöfors under en tid.
"Alex" ville dö, men fick ett kärleksfullt budskap på natten
Jag föddes 1988 i staden N i Marocko. Mina föräldrar skilde sig när jag var fem och jag hade en syster som är ett år yngre än mig. Det var en uppslitande och skilsmässa jag har fortfarande några minnen av det och vi förbjöds att träffa vår biologiska mamma under vårdnadsrättegångarna och även efter det. Min pappa gifte om sig strax efter att han skilde sig. Min syster fick cancer och dog när jag skulle fylla 7 år. Efter min systers död började min far bli våldsam, hatisk och kränkande och jag tvingades leva i hans elaka närvaro. Jag hade självmordstankar som barn och bad till och med till Gud att ta mitt liv och bespara mig min vånda. I åratal väntade jag på att något skulle hända för att rädda mig från min far, men det hände aldrig. Jag trodde att jag skulle rymma och leva som gatubarn, men då var jag tillräckligt medveten för att veta att jag skulle bli våldtagen på gatan på grund av vad jag såg och hört från andra gatubarn. Jag har gröna ögon, vit och slät hud, jag kände mig annorlunda än de andra barnen. Jag blev antastad vid några tillfällen och det övertygade mig att stanna och leva som en slagpåse för min far. Jag visste att jag skulle bli våldtagen om jag rymde och bodde på gatan.
Jag hatade grundskolan. Jag hade svårt att läsa och skriva och jag hade blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av både min pappa och mina lärare. Jag har dyslexi men ingen var medveten om att det finns något sådant. De trodde alla att jag var lat och dum. Jag blev slagen av lärarna för att jag inte kunde memorera Koranen som var obligatorisk för oss och det fick mig att lida ännu mer. Lärarna klagade till min far att jag inte memorerar Koranen och varje gång hotade han att jag skulle hamna i helvetet och när jag började gråta började han slå mig och beordra mig att lyda. Jag blev misshandlad både hemma av min far och i skolan av mina lärare och det som gjorde saker ännu värre var att jag saknade att bli älskad och kramad av en mamma som jag aldrig hade känt eller haft. Mina farbröder och mostrar såg hur min far misshandlade mig på ett inhumant sätt och när jag bad dem om hjälp att skydda mig från mitt lidande, sa de alltid: ”Han är din far, han äger dig. Gud tvingar oss att lyda våra fäder och vad han än gör mot dig är han din far.".
När jag var 14, en natt efter att ha fått utstå en av min fars galna misshandlingar. Jag grät hela natten och kunde inte sova på grund av det jag levde i. Jag bad till Gud att ta mitt liv och rädda mig från denna smärta, jag hade ingen att vända mig till. I det ögonblicket hörde jag en röst i mitt hjärta som jag aldrig hört förut. Rösten var inte samma röst som alltid rörde sig i mitt huvud. Denna röst försökte trösta mig; Den var annorlunda. Det kom utifrån och föll in i mitt hjärta. Rösten sa till mig: ”Jag förlåter dig och jag älskar dig. Det spelar ingen roll om din far inte älskar dig, jag älskar dig. Du kan förlåta din far för att jag förlät dig. Efter att ha hört dessa ord kände jag ett helande regn komma ner på mitt hjärta som tvättade bort min smärta och med det kom det ner helande tårar från ögonen.
Från den dagen kunde jag inte hata andra människor, inte ens min far. Jag hatade smärtan när han använde mig som sin slagpåse när han kallade mig en son av en hora och kallade mig andra dåliga namn. Jag förstod inte varför han gjorde så mot mig, jag ville dö, jag ville fly från honom men jag kunde inte hata längre. Efter den natten nästan varje natt kände jag någon som kallade mig till sig, jag ville gå och omfamna dem, jag visste inte om det var Gud eller en person eller fler människor men jag kände alltid en längtan efter att vara med denna tillhörighet som fortsatte att kalla på mig, jag kände mig älskad men jag kände smärta samtidigt eftersom jag inte kunde nå dem när de kallade på mig.
……………………………………………
Jag var tvungen att leva med hans våld hela mitt liv. När jag fyllde 21 och just då var jag stark nog att utmana honom och när han försökte slå mig höll jag hans hand och jag sa: "Om du vågar slå mig gör det och du kommer att se". Sedan såg jag tvivel i hans ögon och han sa: "Du vill slå din far", jag svarade igen med samma ord: "slå mig om du vågar och du kommer att se" medan han tittade djupt in i mina ögon visste han att jag kommer att försvara mig och det kommer att visa sig bli en otäck strid och kamp. Han lyfte inte handen mot mig så ofta sedan sen den dagen, men hans mentala övergrepp och förtryck slutade aldrig. Jag hade inget val, nej ingen skulle skydda mig, jag var tvungen att slå tillbaka.
Allt jag drömt om i hela mitt liv var att leva någonstans där jag kunde vara trygg. Efter gymnasiet gick jag en tvåårig kurs som bokhållare på en yrkesskola i hopp om att få ett jobb efteråt för att hjälpa mig att få en plats på egen hand bort från min far och hans hat. Efter att jag gått ut yrkesskolan fortsatte jag att söka jobb i två år utan lyckas. Vart jag än sökte arbete med mitt CV fick jag avslag. När jag gick tillbaka och frågade dem, sa de att andra människor hade kontraktet, och när jag frågade var dessa människor kom ifrån sa de att de kom från andra delar i Marocko. Jag kände mig så ledsen och diskriminerad varje gång. Jag visste att detta var den statliga politiken för att neka oss Riffians jobb eftersom staten ser oss som ett hot men ändå kände jag mig ledsen och besviken, jag hade ingen plats att vända mig till och ingen som hjälpte mig. Under dessa två år blev jag passionerad i programmering och jag följde online gratiskurser och försökte lära mig själv i hopp om att jag skulle bli programmerare en dag.
Afghansk kristen kvinna lyckades lämna landet
Jag har jag lyssnat på vittnesmål från afghanska kristna som nyligen kommit ut ur Afghanistan. De är i säkerhet i ett angränsande land. Jag har skrivit ner ett av vittnesmålen. Jag är djupt gripen av N:s berättelse. Jag har skickat filmen till Migrationsverkets rättsavdelning som ska arbeta fram ett nytt ställningstagande för Afghanistan.
Jag heter N och kommer från Kabul i Afghanistan. Jag har bott i Afghanistan sedan 2006. Tidigare när talibanerna regerade förlorade vi så många medlemmar i vår familj, min mor, min far, min bror och en annan bror som blev förlamad. Vi var en olycklig familj. År 2006 började jag jobba på ett internationellt sjukhus som receptionist. På sjukhuset träffade jag så många troende kristna bröder och systrar. De blev mina bröder och systrar och jag kände kärlek, respekt för dem och jag tänkte alltid: ”varför är de annorlunda, de visar respekt och kärlek. De älskar alla, de älskade oss”.
Från den tiden ville jag bli som en av dem. Jag började fråga dem efter den heliga boken (Bibeln) och ville lära känna dem. Jag ställde många frågor till min chef och många andra och jag fick svar. Det gjorde att jag tyckte så bra om dem, jag ville bli som dem. Sen fick jag se Jesus i en dröm och min tro blev starkare. Alla problem som jag hade i mitt liv börjar lösa sig som t.ex. problemen i familjen. Jag växte upp utan mor och far och min brorson och mina brorsdöttrar hade inte heller några föräldrar.
Hela livet som vi lidit så mycket började bli lätt och jag fick kontakt med Gud. Jag kände honom i mitt hjärta och jag talade med honom och han lyssnade alltid. År 2014 förändrades plötsligt allting då vi förlorade vår medarbetare doktor X plus några andra som jobbade på sjukhuset. Det var talibanerna som dödade dem. Efter detta lämnade alla utlänningar och jag var där ensam kristen, jag mötte många problem efter detta. I området omkring sjukhuset fanns många talibaner. Först trodde vi att de var normala pashtuner, men det var de inte, alla var talibaner. Efter att doktor J. hade dött började de att tortera mig. De började fråga ut mig: ”var jag en troende eller inte”. De började behandla mig illa, jag fick många telefonsamtal. Jag hade hopp och tro på Gud och jag bad bön och sa: ”jag är din dotter, skydda mig. Jag bryr mig inte om vad de gör mot mig för jag litar på dig Gud. Han räddade mig också många gånger. De hotade mig på sociala medier, att N lär kristendom till afghaner på sjukhuset. De gjorde mitt liv så svårt, de tog mitt jobb allt jag hade tog de. I en känd tidning publicerade de mitt namn och sa att jag representerade alla utlänningar. Mitt liv blev så jobbigt och jag pratade med mina vänner och de sa Gud är i ditt hjärta. Situationen i Afghanistan är inte lätt även för hazarer som inte är troende. Man dödar dem. Man måste säga att man kan ha tro, men bara troende i hjärtat och inte visa för någon, bara visa att du är en utav dem.
Jag bad att Gud skulle öppna en dörr för mig och då fick jag börja jobba med en grupp kristna. I tre år var jag med dem och jag blev gladare och kunde lita på dem för de var mina bröder och systrar. Efter det kom talibanerna till området där vi bodde. Det var ett pashtun- område och plötsligt när talibanerna kom var alla talibaner. De börjar kolla oss och sökte igenom våra hus, de lät oss inte vara ifred. Jag tog kontakt med mina systrar och berättade om min situation och frågade om de kan hjälpa min familj. En av dem pratade med några andra och de hittade ett sätt att evakuera mig från Kabul och just nu är vi i Pakistan med många bröder och systrar som är troende. Jag har upplevt många mirakler i mitt liv.
Det som jag vill dela med er för att stärka er tro är hur vi lyckades komma in i Pakistan. Vi blev stoppade av IS som tog min bror och brorsson och den andra familjen som bodde med oss. De ställde så många frågor vi trodde att vi skulle bli dödade. Jag bad: ”Gud vi har ingen här, vi litar bara på dig kom och beskydda oss”. Jag bad i mitt hjärta och han kom och plötsligt förändrades allting och IS släppte min familj och vi blev frisläppta och vi hade en säker resa hit men min bror blev misshandlad av talibanerna. Han mådde inte bra. Han blev psykiskt sjuk på vägen och efter 15 dagar depressions kände jag mig så hjälplös. Jag tänkte: nu är vi här vi är i säkerhet, men vem ska hjälpa min bror. Han bråkade med oss. Han slog alla och det fanns ingen att prata med. En dag när han slog oss och det blev så jobbigt för oss alla dag och natt. Jag slutade att äta, jag bara talade med Gud jag bad: ”problemet finns fortfarande, du måste hjälpa oss öppna en dörr”. Jag bad: ”ta min bror, gör ett mirakel, vi har ingen förutom dig. Jag bad och plötsligt kom en pastor och sa att han skulle ta min bror till ett sjukhus. Jag kunde inte tro detta, men han sa att han skulle göra det och igår kom han till sjukhuset. Behandlingen har påbörjats hans fru är glad hans barn och vi är också glada även alla runt omkring. Det här ett verkligt mirakel.
När du ber när du har en relation med Gud och han är alltid med dig. Jag säger till er alla att det finns många saker som får oss att känna hopplöshet, men släpp inte hoppet när du ber till Gud från ditt hjärta. Be till honom, han är din far, han står med dig, han tar din hand och löser dina problem. Det här händer med mig jag har aldrig haft en jordisk far men Gud var alltid med mig, han beskyddade mig, han är alltid med mig. Jag är en lycklig person och jag uppmanar andra att lita på och ha tro. Ha en god relation med Honom, tappa inte hoppet. Jag ber att Jesus ska hjälpa alla runt hela jorden som behöver hjälp och jag är så tacksam för mina bröder och systrar som har hjälpt mig hit och har räddat min familj som mitt liv i Jesu namn.
Kvinnan på bilden har inget samband med berättelsen
Sara skriver om "hederskulturen" idag i Omvärlden
Migrationsverket-ny bedömning av Afghanistan
Advokat om läget för afghanska asylsökande
Konvertiten Sherine berättar
Konvertiten Sherine från Iran berättar i boken Flyktingflickorna
”När jag var nio år började pappa lära mig bönerna och att läsa Koranen på arabiska. Varje morgon klockan fyra väckte han mig och min äldre syster för att öva på bönen som heter Namaz. Om vi läste fel, vilket hände ofta eftersom jag var så trött på morgonen, så fick vi hårda slag över händerna med radbandet som kallas Tasbih.
Vi var även tvungna att börja fasta hela Ramadan. De var så svårt att inte äta eller dricka på hela dagen i en hel månad.”
Sherine får kontakt med sin morbror som blivit kristen och befinner sig i England. Hon är ivrig att höra med honom om kristendomen, men Sherines man förbjuder henne att prata i telefon med morbrodern som han även hotar att döda.
”När min morbror började berätta var det som om en ny dörr öppnades till en helt ny värld. En värld där det inte var en skam att vara kvinna och där alla var lika mycket värda.
Jag berättade om mina tankar om att guden bara var männens gud. Min mormor satt alldeles tyst och det enda som jag kunde höra var hans andhämtning och hur han började gråta igen när han hörde hur mycket ilska jag hade inom mig.
Jag berättade om mina söner som min man förklarat inte var mina längre utan hans. Jag avslutade med att säga att mitt liv inte var värt något och att jag inte hittade någon mening med att leva över huvud taget.
När min man kom hem och såg mig med telefonen blev han nyfiken och undrade vem jag pratade med. Han slet telefonen från mig och tryckte på en knapp för att se min samtalslista. När han fick syn på att det senaste numret var från utlandet blev han rasande och frågade han vem det var. Jag berättade att det var min mormor som nu bodde i England. Han hade saknat mig och tagit reda på mitt nummer.
Då skrek min man att min morbror var ett smutsigt svin som skulle dödad eftersom han blivit kristen. Jag blev strängt förbjuden att prata mer med honom, annars skulle han straffa mig ordentligt. Han berättade att han anlitat en person som skulle döda min morbror.
Min morbror kontaktade en gammal kvinna i vår lilla stad som skaffade en bibelbok till mig, men jag vågade aldrig ta emot den på grund av hoten och att jag visste vad som skulle hända. Jag sa till kvinnan att hon skulle riva ur en sida varje dag och ge den till mig. Sen kunde jag bränna upp sidan, men kvinnan tyckte att det var en dålig idé. Hon föreslog i stället att hon skulle gå och kopiera en sida i taget och ta med sig till mig. DÅ kunde jag läsa och sen bränna upp pappret”.
När Sherines man får veta att Sherine valt att lämna islam blir han helt vild och tänker döda Sherine. Mannen drar sin fru upp på taket på ett höghus och kastar henne mot räcket av och an. Sherine berättar: ”Vaktmästaren i huset var även där på taket och han såg mig, såg att jag ville hoppa ner från elfte våningen för att ta mitt liv. Min man tog Koranen och gick sin väg. Jag var helt slut. Det var som en skräckfilm som aldrig ville ta slut
Efter det visste jag inte vad jag skulle göra. Jag åkte hem och träffade mamma och min syster, men vad skulle jag ta mig till?
Min man kom dagen efter och sa att han och jag måste besöka pappa på häktet. Genom en bekant på myndigheten hade han ordnat tid för besök. Jag blev livrädd och sa till min man att han lika gärna kunde döda mig direkt, här och nu. Min man anade att pappas mord kunde ha något med mig att göra och med telefonlistan och han ville veta sanningen. Därför åkte han med en gång iväg för att träffa pappa. Nu förstod jag att tiden var dyrbar och jag lagade snabbt mat till barnen och sa till dem att jag också skull besöka pappa. Barnen kunde bara ringa min svägerska som kunde vara med dem under tiden. Ville bara gå iväg från detta helvete för att rädda mitt liv. Jag var helt säker på att min man hittat och förstått sambandet mellan telefonlistan från min telefon och mina samtal med Mahmoud och att han nu planerade att döda mig.”
Sherine bor idag i Sverige, men hon var tvungen att lämna sina barn i hemlandet. Hon hade aldrig kunnat få ut dem ur landet.
Nu måste de afghanska flyktingarna få uppehållstillstånd
Två viktiga blanketter för afghanska ärenden
Inhibition av afghanska ärenden
Information ifrån processförare på Migrationsverket förmedlad den 21/7 2021 kl. 13.10
Du som kommer ifrån Afghanistan och har ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut ska göra följande för att begära inhibition för att därefter kunna ansöka om LMA kort och dagersättning:
1. Skriv en skrivelse till migrationsverket@migrationsverket.se att du begär inhibition av ditt utvisningsbeslut. Hänvisa till att det råder verkställighetsstopp tillsvidare. Skriv INGET om gamla eller nya asylskäl.
2. Avvakta meddelande ifrån Migrationsverket att ditt ärende har inhiberats (utvisningsbeslutet stoppats).
3. Ansök om LMA kort och dagersättning (ev. AT/UND- ansökan om undantag av arbetstillstånd). Tänk på att vissa bostadsadresser inte ger rätt till ersättning. Läs mer om hur det ser ut i ditt område här: https://skr.se/.../regelverkforegetboendeebo.31180.html...
