Bengt Sjöberg

 

 

Idag har vi haft styrelsemöte i Korskyrkan Filipstad-Hällefors. Vår kassör har redogjort för ekonomin. Vi är så tacksamma och glada. Stort tack till alla som gett gåvor till Fartun, den somaliska flickan. Jag ska ge en uppdatering om henne lite längre ner i detta inlägg.

Vi har verksamhet i två kommuner samt biståndsarbete i sex olika länder t.ex. Bangladesh, Tanzania, Indien och Pakistan.

Idag fick vi rapporter från olika verksamhetsgrenar bland annat från Måndagsklubben för barn. Det kommer fler barn i Filipstad, men minskar i Hällefors på grund av Migrationsverkets omflyttning av barnfamiljer. Tonårsgruppen i Hällefors är inte drabbad av flyttningar eftersom ungdomarna som går där är bofasta. Tonårsgruppen är ett ämne till stor tacksamhet och glädje. På fredag kl.11 har vi ett ekumeniskt möte i Korskyrkan tillsammans med Svenska Kyrkan.

När det gäller Fartun har hon ännu inte fått sitt id-kort och rätten till dagersättning. Jag har haft kontakt med två riksdagsledamöter som planerat att ställa en fråga i riksdagen om henne. De väntar ett godkännande från ansvarig inom partiet.

Fartun har haft svår värk i helgen och alla mediciner påverkar henne så hon mår illa och kräks. Hon tål endast näringsdryck och någon soppa. Läkare har sagt att hon måste opereras om hon ska kunna få smärtlindring. Det känns så fruktansvärt svårt och outhärdligt, att de byråkratiska kvarnarna inom Migrationsverket ska mala så långsamt. Ser man inte att det är en människa som behöver hjälp NU?

Vi funderar på att söka hjälp av privat sjukvård som eventuellt skulle kunna utföra ett ingrepp. Vi ska sammanställa behov, intyg, journaler och beräkna kostnaderna och ta hjälp av kunnig medicinsk personal.

Några har även skickat pengar Flyktingfonden till andra behov som till exempel utdelning av matkassar, pengar till medicin, kläder, skor och till en familj som snart ska få ett barn och som behöver allt möjligt. Migrationsverket ville flytta dem till obygden, bort från nätverk av vänner, stödpersoner och kyrkan. Vi har ordnat boende, så de får känna sig trygga.

Ännu en gång vill Korskyrkans styrelse rikta ett varmt, hjärtligt och stort tack till alla som stödjer oss och som skickat till Flyktingfonden swish 123 427 29 02 eller bg 891-8302

VI ÖNSKAR GLAD PÅSK!

Vad händer med Sverige om vi fortsätter att blunda för människor i nöd och i behov av skydd och hjälp? Se längre ner i min text om den svårt sjuka flickans situation OM hon skulle överföras/utvisas till Grekland.
Jag har den senaste veckan sett flera tortyrskadade personer. Människor som Migrationsverkets handläggare fattat beslut om att utvisa till dem som utfört tortyren. Detta trots att det bryter mot olika internationella konventioner. Hur påverkar detta tjänstepersonerna? Jag har haft mardrömmar efter att ha följt en pojke till sjukvården och sett hur han blivit bränd på stora delar av kroppen. Blir tjänstepersonerna kalla och likgiltiga? Blir myndigheterna iskalla och hårda? Hur påverkar det synen på andra människor? Sprider sig kylan till Försäkringskassan (har redan skett....) och andra myndigheter? Vad händer med oss som ett av världens mest humana länder? Vad händer inom de tre partier som tävlar om att vara mest hårda, som utmålar "de andra" som onda. När rädslan för det främmande dominerar.
Sverige kan och får göra undantag från Dublinförordningen. Hittills har man inte velat göra det för den svårt sjuka flickan, Fartun. Jag fick denna verklighetsbild från Grekland. Läs och inse att Fartun måste få stanna i Sverige.
Det nya nu är att de flyktingar som får hjälp, endast får det under ett år. Efter detta år får de klara sig själva. Då försvinner penga- och hyreshjälpen.
Vid flera tillfällen då jag har haft intervjuer har jag slagits av hur dåligt sjukvården fungerar för flyktingarna i Aten.
En pappa kom in till oss för att få hjälp med blöjor. Han behövde denna hjälp eftersom han och hans familj inte kunde bo i den lägenhet de fått hjälp att få. Han har två svårt astmatiska barn och de kunde inte bo i den fuktiga källarlägenheten de blivit tilldelade sig. De måste också betala all medicin själva så pengarna räcker inte dessutom till blöjor till barnen. I familjen finns också en svårt traumatiserad pojke som befann sig i familjens hus i Aleppo då byggnaden bombades. Pojken kan aldrig gå ut eftersom alla höga ljud utlöser fruktansvärda panikattacker och han blir apatisk i veckor efteråt. Han får ingen hjälp av den grekiska sjukvården.
En annan pappa som också bad om hjälp med blöjor till sitt 5 åriga barn berättade att hans son har Downs syndrom. Han är född med ett litet hjärtfel, ett litet hål mellan hjärtats kammare. En operation som borde ha varit gjord för länge sedan. Eftersom de är flyktingar, har läkarna skjutit upp det varje gång de kommit dit och nu är pojken för svag för att klara av en sådan operation. Familjen väntar bara på att gossebarnet ska dö ifrån dem.
En gravid kvinna som bor på ett av lägren i Aten skulle föda sitt barn. De gick till porten till lägret. Där bad de vakterna ringa efter ambulans. Ambulansen skulle dröja lite fick de veta. Två timmar senare hade ambulansen ännu inte kommit. Pappan förlöste sin fru, och stod sedan med sitt nyfödda barn i famnen i ytterligare två timmar och knep om navelsträngen innan ambulansen dök upp.
Det är till detta land med denna slags sjukvård man nu tänker skicka tillbaka en svårt sjuk kvinna. Det är ju helt befängt! Hon kommer inte få den hjälp hon behöver i Grekland. Hon måste få stanna i Sverige om hon ska kunna ha en möjlighet att leva ett värdigt liv.
Ett nytt ärende är upprättat och vi väntar nu på rätten att få dagersättning och LMA-kort (id-kort)
Låt Fartun stanna i Sverige!

Vi hade fått en tid hos Migrationsverket i Lindesberg, men när vi kom dit stod det stängt på dörren. Vi såg människor inne på kontoret och vi försökte få deras uppmärksamhet. Efter ett tag kom två män ut till Fartun i rullstolen och Jasmin och mig. De förklarade att de inte jobbade! "Men ni kan väl ta emot två brev", frågade jag som ombetts att komma med en hel familj och visa upp dem och meddela ny adress. De svarade att de inte kunde göra det.
" Men titta på Fartun", sa jag. "Hon är en människa". Nu lät jag riktigt upprörd. En av männen skrattade då han tittade på den svårt sjuka flickan, Fartun.
Vi plockade ihop rullstolen och våra handlingar och åkte till Migrationsverket i Örebro. Där var lång kö, men alla var så enastående vänliga. Inom tio minuter hade vi registrerat ärendena och kunde åka hemåt efter ett besök på Mac Donalds.
Jasmin sa att EN DÖRR KAN VARA STÄNGD, MEN INTE LÅST. OM VI LITAR PÅ GUD ÖPPNAR HAN EN ANNAN DÖRR.
Bilden. Fartun vilar i bussen.

När Fartun var 12 år blev hon tillfrågad om hon ville gifta sig med en man från en högre klan med mer makt. Fartun var mycket vacker och fin och mannen tänkte att hon var ett lätt byte. När han nekades att gifta sig med Fartun blev han arg och tillsammans med tre andra män från klanen våldtog de den unga och försvarslösa flickan. Efter våldtäkten hällde de en vätska på hennes rygg och tände på för att bränna upp sitt offer. Fartun fick svåra brännskador. Som om inte detta var nog sköt man henne i benet med en pistol. Fartuns bror som försökte försvara sin syster blev dödad. Fartuns far är död och kan inte heller försvara henne. Den klan som männen tillhörde utövar fortfarande ett hot mot henne om hon skulle återkomma till hemlandet.

Efter det fruktansvärda trauma som Fartun varit med om var hon sängliggande i fyra år i sitt hem. Hon vågade inte gå ut av rädsla för männen och den klan som står över henne. Hon led fruktansvärt av detta trauma. Efter en tid lyckades hon ta sig ur Somalia och levde sen i flera år som flykting i olika länder. Hon hankade sig fram, sov på gatorna och vid tillfälliga boenden. Under tiden ådrog hon sig tuberkulos. I Grekland fick hon flyktingstatus, men hon kunde inte få vård för sina sjukdomar och skador varför hon sökte sig till Sverige där hon har tagits om hand av en kvinna som hon nu får bo hos.

Jag har besökt Fartun och kan vittna om att hon är sängliggande. Hon får näring genom näringsdrycker och hon tar flera mediciner, men får bara lindring för någon timme. Hon sover dåligt på nätterna på grund av den intensiva och brännande smärta hon lever med.

Fartun känner välgrundad fruktan för att bli ett offer för den så kallade hederskulturen. Hon har ingen som kan skydda henne och hon skulle inte klara av en resa till hemlandet på grund av de svåra skador som hon lider av.

Nu jobbar jag på att få några politiker att ta upp hennes fall vid en frågestund i riksdagen. Jag har också skickat in en ny ansökan till Migrationsverket om att Sverige ska göra undantag från Dublinförordningen eftersom Grekland inte kan ge henne den vård hon behöver för att kunna överleva.

Ibland måste man ge upp. Vad händer då? 
Kommer ni ihåg att jag skrev om en flicka som var 12 år då hon blev brutalt våldtagen av fyra män? De brände henne över hela kroppen, de sköt henne i magen och benet, de slog och skar henne svårt i ryggen. I fyra år låg hon och tryckte i ett hus och vågade inte gå ut. Hon kunde inte gå, men kröp på knäna till grannarna där hon hjälpte till att diska och fick på så sätt äta lite rester.
Tack vare generösa bidrag genom Facebook kunde vi göra en tortyrskadeutredning och det var det mest skakande jag sett. Vi trodde att flickan skulle få stanna i Sverige, men det blev avslag nästan omedelbart. Jag var villig att gå vidare, men flickan orkade inte mer. Hon är sängliggande och dricker endast näringslösning. Hon kallades till Migrationsverket i Lindesberg, men de ordnade ingen bårbil, taxi eller hjälp. Den dag hon skulle komma var jag sjuk och orkade inte skjutsa. Hennes väninna försökte få tag på någon som kunde skjutsa och hjälpa flickan till Migrationsverket. Det behövs två personer för att lyfta och hålla henne om man inte använder rullstol. Ingen kunde hjälpa. Inte socialen och inte sjukvården.
Jag ringde och frågade om inte Migrationsverkets personal kunde komma TILL FLICKAN, men det var emot deras paragrafer. Jag fick en lista med alla uppgifter som flickan skulle hämta på sitt lands ambassad m.m. och jag frågade hur hon ska ta sig till alla myndigheter. Vem ska skjutsa till Örebro sjukhus, till ambassaden i Stockholm o.s.v. Fick inget svar.
Jag har nyss varit med då en POJKE skulle utvisas. DÅ hade Migrationsverket och polisen råd och möjlighet att köra honom 12 gånger till ambassaden, charta ett plan och ordna med flera poliser som åkte med som vakter. Pojken behövde inte ordna visum. Inte boka biljetter, inte ta kort hos polisen. och mat fick han också. Inte skaffa olika intyg o.s.v. MEN EN DELVIS FÖRLAMAD FLICKA ska själv ordna allt för att själv ordna med sin utvisning. Och dessutom får flickan INTE EN KRONA i bidrag. Nu har vi kvar lite pengar från det som samlades in till henne och där hon bor hjälper mamman till på ett fantastiskt sätt. Men VARFÖR svarar inte Migrationsverket hur de tänkt att det ska lösas. Vi HAR ju GETT UPP. Kom och hämta henne då! Eller? Tack för att du orkade läsa ända till hit.

Idag har vi fått en enorm uppmuntran. När man varit engagerad i många år och mött 100-tals flyktingar med olika levnadsberättelser, är det roligt att få reda på hur det gått för dem senare i livet. Idag hade vi besök av den mest underbara och fina afghanska familj. Att se dem idag var så oerhört glädjande. De gav så mycket kärlek tillbaka att tårarna bara strömmade. De har bra arbeten och fått uppleva så mycket i sin kristna tro som de får ge vidare till andra. Deras lille solstråle till pojke fick en pepparkaka, en stjärna. Han lyfte upp sitt två- och halvåriga pekfinger och sjöng "Blinka lilla stjärna där"....Det var så fint.

Jag glömmer aldrig när det unga paret kom till vårt språkcafé. Hur rädda och ängsliga de var. Hur de frös på förläggningen. Vi åkte till Röda Korsets kupa och skaffade lite varma kläder och nån filt. Mannen blev senare som en ledare för afghanerna och han brydde sig särskilt om dem som var analfabeter.

Denna familj som jag skriver om, var en del av vår församling förut. Ni må tro att Gud välsignat dem. Kvinnan berättade så underbart om den helige Ande och hur hon varit med på helig Ande-dag på Alphakursen och fick dricka ur den levande källan. Nu vill hon dela med sig av det hon upplevt till andra från hennes land.

 

Tidningen DAGEN idag

 

Vi vill se fler ta emot Jesus i sina liv. Jag ber för alla ungdomar som detta år bjudit in Jesus i sina liv genom de möten som Sebastian Stakset med flera haft i vårt land. Jag ber om fler arbetare till skörden, fler andliga fäder till de nykristna. Samtidigt är jag oerhört tacksam för alla nya människor som kommit till tro. Många har döpts i församlingar i det karga Bergslagen.

Jag önskar att de kristna inser vad vi har i tron. Att vi blir mer aktiva att praktisera vår tro genom att frimodigt vittna, be för sjuka, hjälpa praktiskt i samhället. Många människor känner sig ensamma och många lever i utanförskap. Fler och fler är positiva och nyfikna på kristen tro.

Jag är tacksam och glad för allt engagemang som varit för ensamkommande ungdomar och tacksam för många familjer som gett rum för ungdomar i sina hem. Tillsammans med andra aktörer i civilsamhället har det varit en febril aktivitet. Vi har inspirerat varandra och i kyrkorna har vi lärt känna många nya medmänniskor.

Samtidigt vill vi se fler volontärer i integrationsarbetet och ett större engagemang för flyktingar och konvertiter. Hela församlingen och dess ledning bör vara mer delaktiga. Jag har rest mycket i landet och sett att det är endast en liten grupp medlemmar som tar del i flyktingarbetet. När vi hade 50 nyfrälsta afghaner och iranier på en bibeldag i en större stad, var det endast några få svenskar med. Tänk vad många som gick miste om en stor inspiration och glädje att se dessa nyanlända prisa och upphöja Jesus!

Migrationsverket och migrationsdomstolarna underkänner många genuint troende konvertiters kristna tro. Pingst FFS genomför en studie av en mängd ”konvertitfall”. Min önskan är att vi ska få in ett bra underlag som vi sedan kan använda i dialog och samtal med politiker och migrationsmyndigheter. Religionsfriheten och rättssäkerheten måste upprätthållas.

Till sist skulle jag vilja se mer av kärlek och vilja att försöka förstå och visa respekt för andras åsikter. Tyvärr har polariseringen gått långt och samtalsklimatet är hårt och kallt.

Bengt Sjöberg, ”flyktingpastorn” Filipstad

Kom precis hem från en fantastisk julfest. 25-30 personer deltog på Korskyrkan TRÄFFPUNKT i Filipstad. Vi hade laddat med 25 landgångar, lussebullar, pepparkakor, men sen kom iranierna med iransk mat i stora lass, afghaner hade bakat svenska kanelbullar som Solweig lärt dem, Jan kom med en stor bricka med goda smörgåsar och en lärare kom med en stor bricka med choklad m.m. Barnen fick julklappar. Tänk vad en sån här samling kan ge av glädje, stimulans och energi. Det finns så mycket kraft hos våra nyanlända. De var med och hjälpte till att tolka och be och samtala med dem som hade problem av olika slag och flera fick tolka på olika språk. Några berättade livfullt om drömmar som de haft. Spännande, men det tar vi en annan gång…..

Mycket bra gudstjänst idag med besök från Ljus i öster och Magnus Lindeman. Han talade oerhört bra, koncentrerat med ett tydligt budskap och berättade bland annat om husförsamlingar i länder där man inte får bygga kyrkor. Den lilla församlingen såg den illegala illaluktande och skräpiga soptippen i grannskapet och började köra bort sopberget, snygga till området och bygga en lekplats för barnen. Människor började fråga varför de brydde sig och sen var det bara att presentera evangeliet/injil.
Ett mycket fint och gripande inslag i gudstjänsten var en sångkör från vår församling som består av människor från ett land där det nästan inte finns någon som är kristen.
När det blev dags för fika kom familjerna fram till mig med buntar med handlingar på svenska och ville ha en förklaring. Två av våra tolkar har precis flyttat till Örebro (grattis Örebro) men nu fick andra tolkar hjälpa till. Familjerna från Afghanistan berättade att de inte får bo kvar i sina lägenheter. Man hade stängt av vattnet för att tvinga ut dem. Det var bara det att de inte hade någon stans att ta vägen och det börjar bli vinter. Nästa familj hade fått hyresavier på tusentals kronor. De bor i anvisade lägenheter som Migrationsverket hyr, men nu ska de också ut. Sen var det pappan från Irak som också förlorat dagersättning och bostad fast barnen går i skolan. Något ordnat mottagande har vad jag vet inte ordnats för någon av dessa familjer. Hur tänker myndigheterna? Så till sist var det ett gammalt par som visade mig sina gamla LMA-kort. De hade hört att de inte längre kunde få ut sina mediciner, men jag berättade att det får de, men de måste betala själva. Så firar vi gudstjänst i vår församling. Men fikat smakade riktigt gott och den unga afghanska flickan gjorde ett bra jobb liksom den unga grabben från Irak, så vi klarade på persiska och arabiska idag också.

S

Söndagen den 25 november bjuder pastorerna Christian Mölk, Micael Grenholm och Bengt Sjöberg in till en nationell bön- och fastedag för flyktingar och konvertiter.

De tre pastorerna har alla ett stort engagemang för att hjälpa flyktingar, i synnerhet kristna konvertiter. Pingstpastorn Christian Mölk är drivande inom Pingst Integration, Bengt Sjöberg kallas ofta för ”flyktingpastorn” utifrån sitt långvariga arbete för att hjälpa asylsökande i Filipstad, och Micael Grenholm är medförfattare till boken ”Jesus var också flykting”.

”Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen och har därför ett legitimt asylskäl, speciellt när de kommer från länder där kristna förföljs och mördas för sin tro”, säger Christian Mölk. ”Trots att det är emot svensk lag att utvisa kristna till länder där kristna förföljs och mördas så gör Sverige just det. Många flyktingar och konvertiter lever just nu i stor rädsla inför framtiden och vi behöver be till Gud om räddning för deras skull. När gränserna stängs och förvaren fylls är fortfarande fönstret mot himlen öppet.”

Pastorerna har skapat ett Facebook-evenemang för dagen där man kan dela böneämnen, Bibelord och profetiska hälsningar. Där laddar de även upp affischer att sätta upp i kyrkorna och annat material för bönedagen. Länk: https://www.facebook.com/events/283662968921658/

För mer information:

Christian Mölk: 0708-74 69 94
Micael Grenholm: 0730-35 05 27
Bengt Sjöberg: 0706-34 73 47

Det är spännande att gå på gudstjänst i Korskyrkan. Idag kom en tonårsflicka från Afrikas Horn fram och berättade om en stark dröm som hon haft. Hon berättade om tonårsgruppen och hur de stod utomhus hand i hand i en ring. Tusentals människor stod och tittade på när en av pojkarna i gruppen döptes. Vad som hände sedan var fantastiskt, men jag tror jag ska berätta om det i min kommandse bok......
Det kan vara lite rörigt ibland när vi har möte som idag då jag tolkade Peter Johansson till engelska och sen tolkade en irakisk man till arabiska och hans fru till persiska. Nya människor idag också och glädjeämnen (en familj fick uppehållstillstånd i veckan) och andra hade precis fått sitt tredje avslag. Så det blev både skratt och tårar. Just nu är det en välsignad tid med ungdomsgrupp och kvinnogrupp och barngrupp som växer. Behov och utmaningar är stora och vi önskar vi kunde göra ännu mer, men plötsligt kommer överraskningar. Någon känner sig manad att ge en gåva (swish 123 427 29 02) En kvinna från Göteborg ringde och frågade om hon fick komma förbi ikväll och lämna "enheter" (vet inte vad det heter) med Bibeln inläst på dari (ett språk som talas i Afghanistan) och på samma apparat en film om Jesus. Så nu snart lärt det ringa på dörren. Ha det så bra! Ha en bra vecka!

 

För många år sedan hade vi hemgrupper i församlingen. Vi fikade, sjöng, delade livet och bad med och för med varandra. För att det inte skulle bli för inskränkt och egotrippat påminde jag då och då om den tomma stolen. Jag sa till hemgruppsledarna, att ställa fram en tom stol som ett talande budskap, att alltid vara inkluderande, bjuda in nya människor och även be en bön för någon medmänniska. Målet var att hela tiden ta in nya människor och dela hemgrupperna då de blev för stora.
Hur är det nu? Har ni det senaste året fått utöka med fler stolar vid fikabordet och kring myssoffan? Ber och önskar ni fortfarande att ni var fler i gruppen?
Varje vecka får jag brev och telefonsamtal från människor som bjudit in en ny person, att slå sig ner på den tomma stolen. Man öppnade dörren till gästrummet eller det utflugna barnets rum. Bäddade med nya lakan och Ali eller Atefeh fick flytta in.
Det blev en ny och berikande gemenskap med större sammanhållning, energi, kärlek och engagemang. Samtalen vid den varma tekoppen drog ut på tiden, ögon öppnades och vyerna vidgades.
I bönegrupper blev det nytt liv. Det var inte alls betungande att åka och hämta Ahmed och Zahra och skjutsa hem dem från hemgruppen. Och efter en tid hade Ali och Atefeh hämtat flera av sina vänner. Nu var man 15 personer och kanske skulle man ändå våga ta det där steget och dela gruppen, sätta fram fler tomma stolar.

Den unge mannen i vita kläder står längst fram i den välfyllda kyrkan på måndagskvällen. Innan dopet vill han säga något.
-Vid alla viktiga tillfällen i livet har jag haft min far och mor vid min sida. De har alltid funnits där för mig. Idag är den viktigaste dagen i mitt liv, det är dagen då jag får börja ett helt nytt liv. Jag har inte min mor och far här. De har tagit avstånd från mig, men nu, och så sträcker han fram sina båda händer och sveper över publiken, finns ni alla här. Ni är min nya familj.
Jag går fram till honom och ger honom en kram, så går vi ner i dopvattnet.
Även en kvinna döps denna förunderliga kväll. Nya människor har kommit för att se vad det är och hur en baptistiskt dop går till. Gästerna är inte blyga utan sitter längst fram.
Det blir sång, berättelser, böner på olika språk. En kvinna har fått ett smärtsamt besked. Man samlas runt henne och visar kärlek och medmänsklighet. Efter någon timme fortsätter bönekvällen med gott fika och härlig gemenskap.
Några som kom ikväll har jobbat på annan ort hela dagen och hann bara hem för att äta. Något håller på att ske i kyrkan som gör att folk inte vill missa det som händer. Bönekväll i Storfors frikyrkoförsamling.