Tinnitus-finns det någon bot?
I oktober 1997 förändrades mitt liv. Rektorn på skolan där jag arbetade bad mig att äta mat med en mycket bråkig skolklass. Flera lärare hade försökt hålla eleverna lugna i matsalen men inte lyckats.
När vi satte oss för att äta hoppade fyra pojkar upp och började slåss mitt i matsalen. De slog varandra och det blev ett väldigt liv. Alla fyra låg på golvet och brottades. När jag reste på mig och försökte gå emellan pojkarna och få slut på slagsmålet reste de sig och kom helt nära mig. Som på en given signal gallskrek de i mina båda öron.
Jag blev alldeles yr och fick starka ljud i båda öronen. Tinnitusen blev kronisk och påverkar mig dag som natt. Värst är det på kvällarna då jag ska sova. Måste ha radion eller CD-spelaren på låg volym.
Under en tid var tinnitusen hanterbar, men under de senaste åren har oljuden tilltagit i styrka. Jag har frågat läkare om det finns någon hjälp, men ingen har reagerat. Vi har alltid olika läkare på vårdcentralen så ingen följer upp och har en helhetsbild. Man får försöka hålla reda på det mesta själv. Men idag fick jag äntligen komma till sjukhuset i Karlstad där vänlig och kunnig audionom berättade vad man har för hjälp att erbjuda. Jag ska få återkomma för ett längre besök där de ska testa olika hjälpmedel som tagits fram de senaste åren.
Jag fick fylla i ett formulär med drygt 20 frågor. Svarade ja på de flesta. Hur dessa besvär påverkar allt, det kan nog bara de förstå som själva upplevt eller upplever tinnitus.
Jag hoppas få lindring. Det skulle vara fantastiskt.
Bilden hämtad från Google Bilder
Sönerna engagerade i böcker och filmer m.m.
I lördags den 21 januari besökte Maud och jag den stora världen. Ja, det känns så då vi varit sjuka i över en månad. Vi har hälsat på sönerna och barnbarnen i Örebro. Oh så roligt det var.
När sönerna på Sjöbergs Förlag berättar om Sebastian, Flavia, Betz och alla nya vänner och om deras böcker, kommande filmer, event, kampanjer och möten påminner det om när jag var liten och pappa, min syster Ann-Marie, Stanley och Kjell berättade om resor och upplevelser i olika länder. Man fick vidgade vyer och många nya intryck.
Bilden: Joel, Johannes, Maud, Leo och Bengt.
När sönerna på Sjöbergs Förlag berättar om Sebastian, Flavia, Betz och alla nya vänner och om deras böcker, kommande filmer, event, kampanjer och möten påminner det om när jag var liten och pappa, min syster Ann-Marie, Stanley och Kjell berättade om resor och upplevelser i olika länder. Man fick vidgade vyer och många nya intryck.
Bilden: Joel, Johannes, Maud, Leo och Bengt.
Nya ägare till Betel, Hällefors
Igår träffade vi dem som äger BETEL i Hällefors där de bedriver konsert och caféverksamhet. Se deras hemsida www.missionshus.se
Jag berättade då om tiden då Kristen Gemenskap hade verksamhet i Betel. Vi fick köpa kyrkan för 1 krona november 1997.
Vi upplevde många Halleluja-moments under de år som vi höll till där.
Här några bilder från en dag med olika aktiviteter tillsammans med 120 flyktingar. Vi hade laddat med korv, men fick åka runt i alla affärer i Hällefors och köpa mer kycklingkorv
9 år och nära döden
Jag var 9 år och på väg i ambulans från Duvbo i Sundbyberg mot Mörby sjukhus. Hade haft ont i magen en hel vecka. Nu blev det plötsligt bråttom. Efter att två "tanter" (sjukvårdsbiträden) tvättat och skrubbat mig över hela kroppen blev det blindtarmsoperation med en gång. Läkaren la en duk över näsan och droppade eter på duken. Jag kände hur jag föll ner i ett djupt hål och så somnade jag.
Efter några dagar på sjukhuset försökte man få upp mig och gå i korridoren. Men något verkade inte stämma. Jag fick feber som inte ville ge med sig. Något som kallades knölros var boven. Dag efter dag låg febern på 40 grader. Mamma kom och satt vid sängen. Pappa var som vanligt inte i Sverige. Kanske var han i Turkiet.
Jag hade inte ätit på flera dagar och jag förstod på mammas uppsyn att det måste vara allvarligt. Ibland yrade jag och såg konstiga saker.
I mitt omtöcknade tillstånd såg jag två unga män vid min säng. De hade kostym och slips trots att de bara var 20 och 22 år. En av dem hade en hatt i handen. Det var mina bröder Kjell och Stanley som rest från Örnsköldsvik och Sollefteå för att besöka mig. Nu kände jag igen dem.
De kom för att be för mig. När de la händerna på min panna kändes det så skönt och det hände någonting i min kropp.
-Mamma, jag är hungrig, sa jag efter nån timme.
Efter en stund kom man med ett glas saft och en smörgås med leverpastej. Jag kände mig redan betydligt bättre. Efter några dagar fick jag komma hem och snart var jag tillbaka i min klass i Duvbo skola.
Bilden: Min bror Kjell som gick bort alldeles för tidigt. När jag fyllde 50 år fick jag alla hans kostymer och slipsar.
Minnen från Japan
Smattret från pappas skrivmaskin trängde genom väggen. ”Pling” hördes då det var ny rad. Ibland tog han ut papperet, knycklade ihop det och slängde i papperskorgen för att sen sätta i ett nytt papper.
Jag tittade på klockan som var 4 på morgonen. Pappa skrev i tre olika tidningar och hade ofta en press på sig att leverera texter.
Vi 8.30 brukade mamma, pappa och jag äta frukost. Sen tog pappa och jag ofta långpromenader upp mot vulkanen Asama.
Vi hade sommarlov i turistorten Karuizawa i Japan.
Ibland promenerade vi bara men ibland stannade vi vid några heta källor och badade i det svaveldoftande varma vattnet. Ibland hörde vi hur vulkanen brummade, rosslade och det skakade i berget. En gång fick det ett rejält utbrott och det trängde in aska och damm i hela sommarhuset till och med in i skafferiet. Mamma fick ta ut allt porslin och diska.
Ibland lekte jag med några japanska pojkar. Vi spelade pingis och cyklade till tennisbanorna där man ibland kunde titta på när Japans kronprinspar spelade. (Det är han som är kejsare idag)
I augusti strax innan skolstarten blev det en våldsam tyfon. Det blåste så starkt att vi räknade till ett 20-tal stora träd som knäcktes som tändstickor. Regnet öste ner och den lilla bäcken vi brukade titta på förvandlades till en bred flod som drog med sig allehanda träd, buskar, hus, köksredskap och annat bråte. Vi hörde på radion om människor som dödats och drunknat. När det var som värst satt mamma och jag under det massiva köksbordet. Något av träden kunde ju falla över vårt lilla bräckliga hus. Plötsligt blev det helt stilla och tyst. Då var vi inne i stormens öga, men efter en halvtimme brakade det loss på nytt.
Kom att tänka på detta sommarminne då jag beundrat Maud som skottat bort all snö som fallit de senaste dagarna. Hon har varit ute vid tre tillfällen. Jag är så imponerad.
Migrationsministern vill "utrota" skuggsamhället och "papperslösa"
Nu ska alla "papperslösa" utvisas enligt migrationsministern. Undrar om hon känner till hur det gick till förut då man försökte sig på att utvisa folk till t.e.x Iran (som är ett av flera länder där det inte går att genomföra utvisning med tvång)
Under en period chartrade Sverige flyg som åkte till Teheran, Iran. När de landade och försökte överlämna den utvisade vägrade myndigheterna att släppa in personen. Då fick planet fara hem till Sverige igen med oförrättat ärende, men med cirka 200 000 kronor fattigare statskassa. Senare gjorde flera försök vilket enbart resulterade i ytterligare 200 000 kronors förlust. Efter en tid avslutades projektet eftersom det inte ledde till någonting.
Under de 32 år som jag varit engagerad för flyktingar har jag erfarit att även Libanon, Irak, Eritrea, den palestinska myndigheten samt några länder ytterligare i Afrika inte tar emot tvångsutvisade. Många av de papperslösa skulle ha möjlighet att snabbt komma in i samhället och börja jobba och tillföra statskassan intäkter i form av skatter. En del jobbar eftersom de har samordningsnummer. Migrationsverket känner i många fall till att de jobbar trots beslut om utvisning.
Jag har läst att regeringen tänker tvinga dessa länder att ta emot genom olika påtryckningsmedel som t.ex upphöra med bistånd m.m. Men tror någon att länderna som i vissa fall saknar fungerande regering låter sig påverkas av Sveriges försök att få till stånd utlämningsavtal.
Tydligen tänker vår nyvalda regering samla in tips genom att sjukvård och skola ska åläggas att rapportera/ange vilka "papperslösa" de stöter på. Polisen ska göra kontroller var som helst och även göra DNA-tester på dem som inte har giltig legitimation.
Kommer ihåg då läkaren ringde till mig och bad mig inte komma med den sjuka kvinnan från Azerbajdzjan eftersom sköterskan ringt polisen och migrationsverket. I stället träffade vi läkaren på en annan ort en annan dag.
Tror att många kommer att vägra bli angivare.
De "papperslösa" är människor och det finns en anledning varför de stannat kvar i vårt land. Nu utmålas människorna som potentiella våldsverkare och allehanda farliga individer. Om några är det ska de naturligtvis inte få stanna i vårt land.
Efter 10 år uppehållstillstånd i Tyskland
Efter 10 år som asylsökande!!! fick vår afghanske vän och "bror" äntligen uppehållstillstånd................i T Y S K L A N D!!!
Jag blir jätteglad, men även mycket ledsen att Sverige kunde vara så otroligt hård, oförstående, kallsinnig, nonchalant och okunnig när man inte förstår att han behövde skydd. Torterad av talibanerna med märken på hela kroppen!!! Vi gjorde tortyrutredning, skickade bilder, läkarintyg, intyg från kyrkan, intyg från vänner, intyg om dop, intyg......brev..............
Vår vän hör till en stor grupp av "asylsvenskafghaner" som FLYTT FRÅN SVERIGE. I andra länder i Europa har deras migrationsmyndigheter, deras läkare, deras advokater blivit chockade, någon kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Visst blir vi jätteglada att "våra pojkar" får stanna i Frankrike, Italien och Tyskland, men hur de behandlats i Sverige borde få konsekvenser-skadestånd för psykiskt lidande. Kommer ihåg hur jag försökte prata med poliserna som hade fått till uppgift att genomföra utvisningen. Hur familjen och jag blev lurade.
10 år av en ung människas liv. 10 år som den unge mannen inte kunnat arbeta och bilda familj. 10 år av mardrömmar. 10 år av en allt mörkare tunnel av hopplöshet.
Men NU ska vi vara GLADA och tacksamma.
Kraften i förlåtelse och försoning
Min fru och jag var på väg till Dalarna för att ha en lugn helg. Det här hände för drygt 10 år sedan. När vi passerat Långban, och började närma oss Lesjöfors exploderade plötsligt det 13:e däcket inom loppet av 14 dagar. Jag fick sladd och det blev svårt att styra bilen. Jag såg hur vi åkte rätt emot en stor lastbil. Med all kraft grep jag tag i ratten och försökte styra mot diket. Med några centimeters marginal undvek vi att krossas av lastbilen, och när jag fick stopp på bilen, började hjärtat rusa. Jag fick hjärtflimmer. Vi fick hjälp av en bilfirma som försett mig med däck de senaste veckorna, och när vi satte på ett nytt däck, fortsatte vi färden mot Dala-Järna. Hjärtat lugnade ner sig, men händelsen återkom därefter så gott som varje natt. Jag vaknade med ett ryck och kallsvettades. Så grep ångesten tag i magtrakten och jag gjorde allt för att avleda det gastkramande trycket i magen och bröstet.
Senare fick jag diagnosen PTS (posttraumatiskt stressyndrom) och gick på Kris och Traumacentrum i Karlstad där man prövade olika behandlingar. Det hjälpte för stunden, men blev ingen egentlig förbättring. Mardrömmarna fortsatte och varje gång som vi passerade platsen där vi höll på att krocka fick jag ont i magen.
En dag for jag upp till Lesjöfors till stället där vi höll på att krocka med lastbilen. Jag parkerade bilen på en skogsväg och gick tillbaka till platsen där jag kört ner i diket. Varje gång vi passerat platsen hade jag känt som knytnävsslag i magen, och som en borrande syl som trängde allt djupare in i magen ju närmare vi kom platsen för olyckstillbudet. Nu satte jag mig vid dikeskanten och bad en bön. Jag sa till Gud att jag förlåter allt och alla som försökt att skada mig på olika sätt. Jag tackade för försoning, frid och välsignelse och jag förlät dem som försökt göra mig illa. Jag tackade Gud för att jag var en fri människa, som lever i goda relationer med alla, så långt det beror på mig. Jag satte mig själv fri och även dem som försökt göra mig illa. Jag tackade Gud för livet och beslöt mig för att fokusera på allt det goda och positiva i livet.
När jag for hem kände jag en sådan underbar frid och glädje i mitt sinne. Magen som värkt och ångesten som legat på lur var som bortblåst. Det kändes så skönt. Detta var bättre än alla psykologsamtal och alla analyser och KBT-terapier. Visst var jag tacksam för vad läkare och psykologer försökt hjälpa mig med, men nu kände jag att jag brutit igenom en vall. På natten sov jag gott och hade inga mardrömmar.
Det finns en stark kraft i förlåtelse och försoning. Att leva i konflikt dränerar kropp och själ på energi. Att förlåta kan ibland kännas omöjligt, men om man släpper taget om bitterhet och ältande av oförrätter kan man bli fri och slippa gå och bära på en massa tunga stenar.
Den här händelsen har jag berättat om i ett semesterprat i Radio Värmland.
Det vackraste ordet
Det vackraste ord som jag vet
är ett ord som så sällan blir sagt
Det väntar på stora och små,
det lilla ordet förlåt.
Den här sången sjöng vi i vår familj då vi var ute och sjöng och spelade. på 80-talet. En barnsång, men de senaste dagarna har jag funderat på temat: försoning-förlåtelse-goda relationer.
Är det naivt att tro på försoning? I dagarna har jag tänkt på kurderna och hur de blivit svikna många gånger av stormakterna. Jag har flera vänner som är kurder och de har berättat mycket. Ämnet är så aktuellt nu med Turkiets krav på Sverige att utlämna personer som president Erdogan stämplat som terrorister. I samma stund tänker jag även på syrianer och assyrier. Även de känner sig svikna, manipulerade och fått utstå förföljelse, hat och våld. För att inte tala om folkmordet på armenier 1915. Om kriget mellan Ryssland och Ukraina skulle ta slut, skulle det någonsin kunna bli verklig fred och försoning?
Mina tankar går till fredsprocesser som gjort att folk i någon mån kunnat gå vidare. Att hitta vägar att i vardagen kunna leva sida vid sida med dem som förut var fiender. I Sydafrika gjorde ärkebiskopen Desmond Tutu värdefull insats med sin sannings och försoningskommission. Efter folkmordet i Rwanda ordnades det med liknande försoningsmöten i byar och städer. Man tog fram händelser i ljuset, samtalade och försökte hitta vägar att gå vidare.
Varför är det ofta så svårt i mindre sammanhang t.ex föreningar och församlingar att säga det där lilla ordet förlåt. Så svårt när det blivit ”fnurror på tråden” bland dem som ändå står en nära och som man tycker om och delar åsikter och värderingar med. Man sopar händelser och omständigheter under mattan och tror att det som inte syns, det löser sig nog av sig själv.
Jag ska i ett senare inlägg berätta om hur viktigt det är för vår kropp och psyke att hitta vägar till ett liv med goda relationer.
Här är refrängen och vers 2 i sången vi sjöng som familj.
Vi ska förstå och förlåta varann
och va rädda om varann lite mer.
Kanske snart så ses vi ej mer,
vi ska förstå och förlåta varann.
Det vackraste ord som jag vet
det har Jesus ju lärt oss att be.
På korset han bad denna bön: det lilla ordet förlåt.
Slump eller gudomlig planering?
Vi hade precis öppnat Erikshjälpen Second hand i Filipstad. Jag satt på kontoret och skulle ringa Arbetsförmedlingen för att fråga om vi kunde få några arbetare i butiken. När signalerna gick fram hörde jag en röst som svarade:
-Migrationsverket, Birgitta Lank.
-Oh, ursäkta, då har jag nog ringt fel.
-Nej det har du inte. Jag skulle precis ringa till dig. Vi på Migrationsverket tänkte höra om vi kan få skicka fem asylsökande till er för att de ska få något att göra och samtidigt lära sig svenska.
-Men, det finns väl inget Migrationsverk i Filipstad. Varifrån ringer du?
-Från andra sidan gatan. Mitt emot er. samma vecka som ni öppnade er butik flyttade vi in på Kungsgatan.
-Oj, det visste jag inte. och jag som skulle ringa till Af och fråga efter arbetare. Skicka hit dem direkt. Det är ju fantastiskt.
Det var mycket som hände i samband med att vi öppnade Erikshjälpen Second Hand i Filipstad.
Maud och jag besökte Svenska Frälsningsarmén en tid innan vi öppnade butiken. Då hade man besök av en pastor med en profetisk gåva. Han visste absolut inte vilka vi var och vi satt lngt bak i kyrkan.
Plötsligt avbryter han sig och pekar på mig och säger:
-Du där nere. Kom fram! Du är väl pastor? Jag ser att du ska vara med om att starta något nytt och du undrar hur det ska gå. Jag ser en kö av folk som står utanföär en byggnad.. Du behöver inte oroa dig.
När vi sen öppnade Erikshjälen Secon hand stod en lång kö utanför butiken och ville in. Detta hände varje onsdag och lördag. Det var alltid kö av intresserade kunder som inte ville missa nyheterna i butiken och möjligheten att göra fynd.
Det här har jag berättat om i min bok När världen kom till stan.
Den kan köpas på www.sjobergsforlag.se
eller genom att maila till mig [email protected]
Vi behöver mötesplatser-vi är alla människor
”Kalle” hade haft ledande funktioner i ett nynazistiskt parti.
Våren 2003 gick han i täten vid partiets demonstration i Filipstad då rasister och nazister från hela Norden och Tyskland deltog. 30 poliser och fem hundpatruller samt en helikopter övervakade manifestationen.
”Kalles” mor kom en dag in på Erikshjälpen. Vi hade aldrig träffats, men hon hade fått en inre uppmaning tre dagar i sträck att ”gå till en pastor som finns på Erikshjälpen Second Hand”. Hon var först tveksam och undrande och kände inte alls till att det brukade finnas en pastor på second hand. Hon berättade att hennes son hade fått problem och behövde hjälp med några praktiska saker. Han var inne i en livskris. Nu ville han bland annat få hjälp att flytta sina möbler till ett torp i närheten av Dalarna. Jag lovade att hjälpa till, men när jag senare kom hem undrade jag vad det var jag hade gett mig in på. Var det en fälla för att skada mig? Så mycket hade hänt den senaste tiden. Punkterade däck, muttrarna på hjulen på bilen hade skruvats av och hotfulla telefonsamtal mitt i natten. Vem och vilka som gjort det hade jag ingen aning om.
Men det blev en trevlig resa upp mot dalaskogarna. Det rusade inte fram några skinnskallar på någon skogsväg med basebollsträn som skulle slå in huvudet på mig. ”Kalle är ju en riktigt mjuk och fin kille”, tänkte jag när vi satt och pratade i lastbilen. Han berättade att han hade känt sig utanför i skolan. Det var bara den nazistiska gruppen på skolan som bjöd in honom i sin gemenskap.
När vi burit in alla möblerna blev jag bjuden på fika i ”Kalles” styvfars och mors hus. De ville att jag skulle be en bön för hela familjen och då vi bad reste sig styvpappan plötsligt upp, sköt undan stolen och ropade: ”oj, ser ni inte vilken stor ängel som stod vid bordet? Säkert minst 2 meter hög!”
”Kalle” och hans tjej kom senare till vår kyrka och vi pratade en hel del. Efter ett tag ordnade vi med att han fick praktikplats på Erikshjälpen Second Hand. Han ville nu lämna det rasistiska partiet. Jag undrade hur våra invandrare skulle reagera om ”Kalle” dök upp. De hade läst om honom och visste att nynazister inte gillade invandrare.
Dagen då ”Kalle” började hos oss fikade han och jag i garaget, men dagen efteråt fikade han med alla medarbetarna och några flickor från Azerbajdzjan som kom för att lära sig svenska. Det var första gången som ”Kalle” lärde känna en flykting och jag iakttog hur ungdomarna pratade och skojade med varandra. Jag såg sedan hur de hade en fin relation med varandra.
”Kalle” lämnade också det extrema högerpartiet. Han bjöd in Jesus i sitt liv. Den 13 december, Luciadagen det året fick jag döpa honom i Betel, Hällefors.
På vägen hem i minibussen ringde han upp den polis i Värmland som jobbar med Exit, ett projekt som hjälpte ungdomar att lämna rasistiska grupper. Jag trodde aldrig att polisen Greger Wahlgren skulle svara en söndag klockan 13, men det gjorde han. Greger lyckönskade ”Kalle” men poängterade att det var bäst för honom att helt lämna Värmland för en tid. Vår församling betalade då för att han skulle kunna gå på folkhögskolan Götabro där han studerade Bibeln i 8 månader. En dag då jag besökte Götabro tillsammans med Haydatallah från Iran kom ”Kalle” emot oss och kramade först om sin iranske kristne broder och sen mig. Det var äkta kärlek mellan invandraren och den tidigare rasisten.
Det finns hopp om förändring men då måste det finnas mötesplatser, dialog och öppenhet att lyssna och se att vi är alla människor.
Alice trodde hon var ensam kristen i hela Filipstad
En lördag hade vi sång och musik på Erikshjälpen Second Hand i Filipstad. En gospelkör från Örebro kom på besök. Efter deras framträdande kom en ung kvinna från ett land i Afrika fram till mig och frågade om jag var kristen och om det i så fall fanns någon kyrka som hon kunde gå till.
Jag lovade hämta henne i vår bil och ta med henne till vår kyrka, Betel i Hällefors där det var gudstjänst denna helg. När vi kom in i kyrkan gick Alice längst fram i kyrkan och böjde sina knän och brast ut i stilla gråt. När hon reste sig sa hon:
-Jag är så glad att få komma till kyrkan idag. Jag har suttit i vår lägenhet i tre veckor och tittat ut ner mot Erikshjälpen och så har jag undrat om jag är den enda kristna personen i den här staden. Jag är överlycklig nu när jag vet att jag inte är ensam. I mitt land gick jag till kyrkan varje söndag.
Så kom det sig att Alice tog med sig sina vänner från Rwanda och Burundi, Elfenbenskusten, Nigeria, Eritrea och Etiopien. Vi fick under cirka 10 år ordna med bilskjuts och då och då hyra minibussar och vid särskilda tillfällen kom Esko med en stor buss som vi fick hyra på söndagar.
På tisdagskvällar hade vi enkla samlingar på Erikshjälpens café då svenskar och våra nya vänner från Afrika och senare från andra länder möttes till gemenskap, fika, bön och bibelläsning. En kväll kunde jag inte hålla tårarna tillbaka då en grupp flickor från Burundi ställde sig upp vid borden och sjöng flera sånger. Vid borden bredvid satt några män från Rwanda som gensvarade med en sång och en av männen bad om fred och försoning mellan de folk som nyligen flytt från folkmordet i Rwanda 1994 då närmare en miljon människor dödades. Etienne som bad om fred hade gömt flera av sina landsmän på baksidan av kyrkan och försett dem med mat och vatten. Nu satt de båda folkgrupperna tutsier och hutuer på vårt café och sjöng och bad tillsammans. Här fanns inget hat utan en kärlek och atmosfär som kändes påtagligt fylld av kärlek och omsorg.
Ljuset visade väg till nytt liv
Det hände något med de afghanska männen som vecka efter vecka reste till Filipstad från olika samhällen i Värmland. Vi studerade kursen Al Masira och följde de profeter som både judar, muslimer och kristna känner till. När vi kom till Jesus eller Isa som muslimerna säger blev det många frågor och synpunkter. Vid ett tillfälle hände något med gruppen. Det blev så stilla och lugnt. En övernaturlig frid och lugn fyllde rummet där vi satt. Frågorna ändrade karaktär och man märkte en atmosfär i hela rummet. Jag kände det fysiskt längs ryggen. Den blev varm.
En av männen hade lovat ställa upp som tolk, men han poängterade flera gånger då vi träffades att han inte var det minsta intresserad av att bli kristen. Han skulle bara tolka, men den här dagen var en annorlunda dag. Flera av männen ville bjuda in Jesus i sina liv och de ville få undervisning om dop och hur man blir en efterföljare till Jesus.
Vi var på väg att avsluta samlingen och jag hade haft enskilda samtal med flera av männen. När jag plockade ihop mina böcker sa tolken:
-Det är inte dags att avsluta ännu. Du måste be en bön för mig också. Jag har under hela samlingen sett ett ljus över dig då du bad för mina vänner. Det var samma ljus som väckte mig på natten och som följt mig under dagen. Jag kan inte stå emot detta ljus. Jag vet att det är profeten Jesus som också sa att han är "Världens ljus" Jag vill bjuda in honom i mitt liv.
Jag fick ha dopundervisning även för tolken och en dag åkte vi till en annan ort och till en annan kyrka där det var ordnat med dop, smörgåstårta och fika. Där fick männen börja ett nytt liv.
Igår fick jag mail från en av männen som var med på denna fantastiska kurs och dopdag. Han lämnade Sverige och kom till ett annat land i Europa där han ska försöka få stanna. Sverige trodde inte att han blivit kristen och behövde skydd. Efter 4-5 års väntan fick han avslag. Hur gick det då med tolken? Jo Sverige trodde på honom och ansåg att han var en genuin kristen och han fick uppehållstillstånd.
Så godtyckligt behandlas konvertiter i asylprocessen. Hörde att vår nye statsminister nämnde konvertiter och HBTQ-personer i asylprocessen. Kan man hoppas på en mer rättssäker bedömning nu när Sverige ska bli ännu mer restriktiv att bevilja uppehållstillstånd?
Jag VILL och ska FÖRSÖKA tro, men tvivlar. Måste försöka tro för det finns fler som tolkens vän som annars ger upp och som till och med ger upp LIVET. Det får inte ske.
Storebror staten ser dig!
Kommer att tänka på George Orwells bok 1984 då jag i natt läste Tidöavtalet (överenskommelsen mellan Sverigedemokraterna som M, Kd och L presenterat) Trodde inte att det var så illa. Vilket fruktansvärt kontrollsamhälle högerpartierna vill se ta form. Oroliga nysvenskar har hört av sig på morgonen till mig.
Det ska bli svårare att få komma till Sverige, antalet kvotflyktingar kapas dramatiskt, villkoren för de som redan är här ska försämras. Det ska tom utredas om asylsökande ska bekosta sin vistelse här. Det ska bli svårare att få medborgarskap och lättare att återkalla medborgarskap, det ska bli lättare att utvisa människor när förhållandena i hemländerna har förbättrats, möjligheten att utvisa människor som inte ens har dömts för brott ska utredas, permanenta uppehållstillstånd ska bort, inre gränskontroller ska utökas, fler tvångsmedel ska införas för asylsökande, människor ska på olika sätt drivas till att återvända.
Fattar inte hur mitt före detta parti har kunnat gå med på detta. Förstår inte hur nysvenskar som nu har svenskt medborgarskap kan ansluta sig till partier som vill skicka hem dem om förhållandena i hemländerna blivit bättre.
Sid 25
En översyn av kamerabevakningslagen Kamerabevakningslagen ses över för att möjliggöra kamerabevakning oftare och på fler platser. Bland annat bör kommunernas rätt att kameraövervaka utan att behöva ansöka om tillstånd utökas. Vidare bör kraven för Polisen att bedriva kamerabevakning sänkas – bl.a. bör kravet på att en viss plats ska vara ”brottsutsatt” tas bort som förutsättning för kamerabevakning. På längre sikt bör Polisens uppdrag att bedriva kamerabevakning utökas avsevärt.4
sid 31
Inre gränskontroller till Sverige ska stärkas 1) Polismyndigheten ska uppdras att genomföra inre gränskontroller i högre grad där sådana gränskontroller bedöms ha effekt på irreguljär migration och gränsöverskridande brottslighet. Möjligheten att i samverkan med andra länder utlokalisera svensk gränspolis till EU flygplatser för kvalitativa pass- och identitetskontroller från destinationer från vilka många tar sig till Sverige illegalt ska övervägas.
återinföra identitetskontroller vid transporter som utförs med buss, tåg eller passagerarfartyg till Sverige från en annan stat.
Ökad användning av biometriska data i utlänningsärenden, avskaffande av preskription m .m . Tilläggsdirektiv ska beslutas till den pågående utredningen om åtgärder för att stärka återvändandeverksamheten (Ju 2022:12) för att ytterligare stärka användningen av biometri inom utlänningsrätten. Uppdraget ska utökas till att: • Utreda och föreslå författningsändringar som innebär att biometriska uppgifter som DNA-uppgifter om tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige i högre utsträckning än i dag ska samlas in och sparas i sökbara register. Den nedre åldersgränsen för inhämtning av biometriska data ska sänkas
Sid 32
Utreda och föreslå författningsändringar om att biometriska register om utlänningar ska kunna användas i större utsträckning av myndigheter för att höja kvaliteten i utlänningsärenden, vid inre utlänningskontroller och vid genomförande av folkräkning.
Utreda och vid behov föreslå författningsändringar om att biometriska uppgifter om utlänningar, främst fingeravtryck och bild, där det är lämpligt ska kunna kontrolleras vid kontakt med myndigheter, genom automatiserade läsare, antingen mot innehavarens identitetshandlingar, eller mot en central databas. • Föreslå författningsändringar som innebär förlängd eller avskaffad preskriptionstid för beslut om utvisning och avvisning. Tiden innan det är möjligt för en sökande att på nytt söka asyl efter ett avslag ska förlängas. • Utreda och föreslå författningsändringar om att återreseförbud ska löpa under en längre tid. Införa förstärkt möjlighet att tömma digitala media, göra kroppsvisitationer, ta DNA-prov
Vart är vårt land på väg?
Några reflektioner kring Tidöavtalets (Sd, M, Kd och L:s) förslag i migrationsfrågor.
Vad betyder de fina orden i avtalet? Vad menas med detta? ”Ta fram förslag på vilka nivåer av ekonomiska incitament och stöd som vore samhällsekonomiskt försvarbara för att skapa incitament för personer att lämna Sverige. På sidan 41 kan man läsa lite mer om att fler tvångsmedel ska införas för asylsökande, människor ska på olika sätt drivas till att återvända.
Det ska bli svårare att få komma till Sverige, antalet kvotflyktingar kapas dramatiskt, villkoren för de som redan är här ska försämras. Man ska utreda möjligheterna att avvisa människor direkt om de inte kan styrka sin identitet med pass. Borde inte partierna ha förstått hur svårt det är att leta rätt på sitt pass bland allt bråte då huset de bott i bombats och allt brinner. Såg på TV från Ukraina då en kvinna räddat sin hund, men för övrigt fick hon inte med sig något annat. Det ska t.o.m. utredas om asylsökande ska bekosta sin vistelse här. Det kanske blir som i Danmark då asylsökande fick lämna ifrån sig sin klocka. Det ska bli svårare att få medborgarskap och lättare att återkalla medborgarskap, det ska bli lättare att utvisa människor när förhållandena i hemländerna har förbättrats, möjligheten att utvisa människor som inte ens har dömts för brott ska utredas, permanenta uppehållstillstånd ”ska utmönstras”=upphöra, inre gränskontroller ska utökas (personer som antas vara invandrare ska kunna kontrolleras på bussar och tåg m.fl platser)
Migrationsverket ges uppdrag att öka kvaliteten och prioritera kontroller av vandel och levnad. Kan inte låta bli att kommentera detta förslag med vandel. Flera av dem som fattat beslut om dessa lagar har själva inget fläckfritt leverne. Skulder hos Kronofogden, indragna körkort, dömd för förtal, testat droger och slagits med järnrör. Men ”de är ju svenskar” fick jag höra då jag påpekade detta i ett sammanhang. ”De som kommer hit måste ju först kvalificera sig till att få våra förmåner”. Allas lika värde är väl bara en fras som man tar till då det passar i valtal och högtidliga tillkännagivanden.
Vi läser vidare och undrar vad denna mening betyder: ”begränsa den humanitära skyddsgrunden”. Humanitära särskilt ömmande omständigheter t.ex. barn födda i Sverige som bott här i flera år med sjuk mor ska utvisas eftersom det finns ett manligt nätverk i Afghanistan bestående av en äldre morfar.
De asylsökandes rättigheter ska begränsas. Rätt till tolk, advokat och bistånd ska ses över. Ta fram förslag till att sökande under asylprocessen ska bo på transitcenter i Sverige eller eventuellt i annat land. Sådana boenden finns redan i anslutning till flygplatser och jag har flera exempel på när familjer fått dela lägenhet, tvättställ och toalett med vuxna män. Kanske mamman i familjen lider av PTSD pga våldtäkt och ska nu sova i samma lägenhet som männen.
Det är intressant att ta del av massiv kritik från jurister, människorättsföreningar m.fl
När förslagen ställs mot verkligheten förstår fler och fler det orimliga att behandla människor som flytt krig och våld på detta omänskliga sätt. Låt rätt och medmänsklighet flöda fram i vårt land.
