Hur hanterar vi tiggare i Sverige?

 

Det var sent på kvällen i Linköping. Jag skulle gå och köpa en hamburgare och sen gå tillbaka till hotellet för att sova. Dagen efter väntade föreläsningar för diakoner, stödpersoner och människor i ett asylnätverk som ville lära sig mer om ”vad kyrkan gör då främlingen knackar på dörren”. När jag kom ut på gatan höll jag på att snava på en ung flicka som satt och tiggde. Hennes vädjan om hjälp överrumplade mig och denna gång kom jag mig inte för att lägga en slant i hennes pappmugg.

Tiggarna finns över allt i nästan hela Sverige. Vad gör vi på kort sikt och vad gör vi mer långsiktigt för att hjälpa dem?

När jag är ute och besöker olika nätverk och kyrkor får jag lyssna till många uppmuntrande berättelser. Just i Linköping i Ryttargårdskyrkan ställde sig en äldre herre upp och berättade, att han tagit med sig några av tiggarna ut i skogen. Där hade de hittat 150 liter trattkantareller som de kunna sälja.

På andra orter har jag mötts av engagerade medmänniskor som tagit med sig tiggarna in i kyrkan där de fått duscha och äta sig mätta. Sen har man åkt till kyrkans second hand där de fått kläder, men även fått en möjlighet att bidra med att sortera kläder, packa upp inkomna saker och diska och putsa föremål som ska ut i butiken.

På en ort fick en av kyrkorna god kontakt med en grupp tiggare. Ute på samhället talades det om kriminella gäng som höll ihop, men kyrkans folk som lärde känna gruppen fick veta, att det var en storfamilj med morfar, mormor, flera barn med familjer. Totalt 17 personer. Genom att visa medmänsklighet och bygga relationer skapades förtroende och öppenhet. Efter en tid åkte några i den romska gruppen tillbaka till Rumänien för att närvara på en begravning. Kort därefter fick några av dem arbete i Spanien där de skulle plocka frukt. Nu kunde övriga återvända till sitt kära hemland eftersom försörjningen var tryggad.

I Göteborg får tiggarna komma in i en kyrka och sova, men på morgonen efter frukost får de göra nytta genom att sälja de hemlösas tidning.

Det mest inspirerande exemplet hämtar jag från Gnosjö, detta samhälle som är så präglat av företagsamhet och sammanhållning.

Det som frivilliggruppen i Gnosjö kommun lyckats med är, att få tiggarna att resa på sig - bokstavligen - från marken där de suttit och tiggt till att stå och stolt sälja bröd, som de fått hjälp att baka, och ved som folk i gruppen skänkt.

Att lägga pengar i koppen löser inte problemet, det bara skjuter det framför sig. Det måste till entreprenörskap och företagande och ett nytt sätt att tänka, genom att försörja sig.  Nu har de blivit arbetare och businessfolk istället för att vara tiggare.

Romerna har även sålt kantareller och lingon som de fått.

De klyver även ved och packar den och det är strykande åtgång.

Detta var några exempel på akut nödvändig hjälp. Vi måste även hitta mer långssiktiga vägar, annars permanentar man deras situation. Vad kan man då göra?

I veckan träffade jag ett nätverk som hjälper romer i södra Serbien. Där får romska barn lära sig serbiska för att senare kunna börja i den vanliga skolan. På olika sätt försöker man lyfta det romska samhället genom att man är med och tar ansvar och visar att man har en egen kraft att ta tag i sin situation. Med hjälp av pengar från EU och olika hjälporganisationer skapas trovärdiga och långsiktiga samarbetspartners som ser till att inga medel försvinner i egna fickor utan kommer till dem som verkligen behöver det. Genom att medvetandegöra och stärka självkänslan och ingjuta mod och motivation, att börja lyfta sig själv, starta olika företag, gå samman och samverka och vara med och jobba för ett gemensamt mål lyfts ett helt samhälle. Romerna som jag träffade berättade om hur många människor fått sina liv förvandlade då de tagit emot Jesus i sina liv. Stora församlingar har startats och drogmissbruk och kriminalitet har upphört eftersom människorna fått hopp och ett mål att leva för. Denna långsiktiga hjälp till självhjälp vill jag vara en del utav.

 

 

 


Greklandsbesök på söndag

På söndag klockan 11 kommer flera grekiska gäster till Vasakyrkan i Filipstad. En av dem är Paul Demetriades som förestår Greklands största pingstkyrka. Paul kommer att tala, men han är även konsertpianist och ska både spela och sjunga tillsammans med sin fru i gudstjänsten på söndag. Församlingen i Thessaloniki bedriver ett omfattande socialt arbete sedan krisen eskalerade i Grekland. Det var med anledning av detta som församlingen tog kontakt med några kyrkor i Sverige bl. a Korskyrkan i Filipstad-Hällefors och Pingstkyrkan i Karlstad. Min far, Tage Sjöberg arbetade i slutet av 50-talet i Grekland och var med om att starta pingstkyrkan i Thessaloniki, staden och området som först nåddes av den kristna tron genom aposteln Paulus.
Senare på eftermiddagen har de grekiska gästerna en gudstjänst i Pingstkyrkan i Karlstad.

Hjärtligt välkomna!

 

 

 
 
 

 


RSS 2.0