Öppen Kyrka i Hällefors

 
Följde med våra "teampojkar" Jonathan och Daniel till Öppen Kyrka/Språkcafe´i Hällefors idag. De gör ett mycket bra arbete. Idag besök av kyrkoherden samt Nerikes Allehanda. I Filipstad kommer det fler än 80 personer, men i Hällefors cirka 15-20 personer. Då hinner man hälsa och prata med alla. Pojkarna undervisade i svenska och jag sjöng och spelade och vi lärde svenska genom sångerna. Vi fick gott fika. En ung man frågade om vi kunde lära honom hur man ber till Gud. Det kändes meningsfullt att få berätta. Här är några som tyckte det var okey att vara med på bild.

Intervjuer om min bok

 
Här vinkar Ola Finell på Radio Värmland efter avslutad intervju.
Tidningsklippen är från Filipstads Tidning
 
 
 

Min svaghet har aldig hindrat Gud

Filipstads Tidning river om min bok "Flyktingpastorn" Min svaghet har aldrig hindrat Gud.
Här är texten:
Bengt berättar om barndomen, engagemanget – och bullarna


LIVSBERÄTTELSE. Bengt Sjöberg föddes in i en frikyrkofamilj och både far och två storebröder var kända profiler inom Pingströrelsen.
Själv skulle han jobba med helt andra saker – trodde han. Till sist blev han ändå både pastor och något av en missionär i sitt eget land.
Nu har han skrivit en bok om sitt liv, och i den ryms både skolåren i Japan – då han blev relegerad! – flyktingarna han hjälpt och de berömda bullarna.

 

Flyktingpastorn är titeln på boken och visst är det som pastor och hjälpande hand åt många flyktingar han blivit rikskänd, men hans liv har innehållit mer än så.
I sin bok berättar han om hela sin livsväg från födseln till nu och det blir en brokig berättelse som handlar om alltifrån den annorlunda uppväxten i frikyrkofamiljen Sjöberg, till hur han mer eller mindre slumpartat hamnade inom politiken.
Berättar för barnbarnen
Hela bokprojektet började med att han ville skriva ner lite för barnbarnens skull. De är åtta stycken och några av dem har till och med haft råmanuset till boken som godnattsaga!
-Min äldste son läste för sina barn ur boken, berättar Bengt.
Det var det han skrev om hur det var när han var liten som barnbarnen fick lästa för sig, och de delarna av boken började han skriva redan för tjugo år sedan.
-Det låg i någon byrålåda, men jag tog fram det och sen har jag skrivit lite då och då, men det har alltid kommit andra, mer akuta saker emellan, säger han.
Det blir lätt så för en person som har svårt att säga nej när någon behöver hjälp, och som blivit bra på att ta sig fram i de vindlande vändningarna i migrationsärendena. I boken beskriver han hur ibland tänkt att nu får det räcka, nu orkar jag inte, nu kan jag inte mer – men "ett samtal kan jag ju ringa", och så har allt varit i gång igen.
Så är också det här med att hjälpa andra något nästan nedärvt i den Sjöbergska själen. Pappa var Tage Sjöberg, nära medarbetare till Lewi Pethrus och missionär i länder som Pakistan, Japan, Thailand och Sri Lanka. Bengts storebröder Stanley och Kjell gick i hans fotspår som pastorer och missionärer. Att tänka på andra, utanför den egna familjesfären, fanns med från början.
-Det kommer ju ifrån att när jag växte upp var båda mina bröder ute i vida världen och pappa var globetrotter, och de kom hem och berättade. Som när Stanley följde med pappa till Turkiet där det varit jordbävning och kom hem och berättade om människor i nöd som vi måste hjälpa. Pappa var också med i Erikshjälpens första styrelse. När han åkte till Bangladesh där det varit en stor översvämning behövdes det pengar till tält och då gick jag och sålde Erikshjälpens tidning. Då var jag kring tio år.
Minst och ensam
Men det stora internationella engagemanget i familjen har också påverkat på andra sätt.
-Familjen har varit stor, men inte alltid sammanhållen, säger han.
Med en pappa som var ute i världen och missionerade och syskon som är mycket äldre, blev det en hel del ensamma stunder för barnet Bengt. Periodvis fick han bo hos sin mormor och morfar i Roslagen. Där var lekkompisarna få och fritiden fylldes med en hel del fiske.
-Jag blev väl lite av ensamvarg mitt i allt. Men då värdesätter man gemenskapen mer, när man väl har en gemenskap, säger han.
Som lillebror var han ofta för liten för att få följa med ut i världen, men en sejour i Japan blev det i alla fall. Både mor och far skulle dit och han fick åka med och gå i internatskola. Det var ett liv som hade sina utmaningar – han och bästisen Roland gjorde uppror mot de hårda reglerna, vilket fick till följd att de blev relegerade i två veckor efter en rymning.
De två åren i Japan gav även den nyttiga erfarenheten av hur det känns att vara främling i ett land. "Amerikaner, amerikaner" skrek ungdomar efter honom på gatan och kastade sten. Den upplevelsen är kanske en nyckel till att han haft så stor förståelse och så stort engagemang för dem som kommer till Sverige från andra länder.
En svårt värkande rygg gjorde att ett liv som resande predikant inte var aktuellt, men världen kom ändå till honom, genom arbetet med flyktingarna. Många av dem har blivit frälsta och nog kan man se honom som en missionär i sitt eget land. Pastor blev han också, en med ibland okonventionella metoder, som exempelvis "bullgerillan", där hembakta bullar blev basen i en kontaktskapande ungdomsverksamhet. Han har kört en kundvagn lastad med bullar genom stan många helgnätter.
Bullar och gädda
Apropå bullarna tycker hans fru att han nämnt dem lite för ofta i boken. Men andra har hört av sig för att få recept, tips på hur man varierar gädda och hur man lagar falukorv med senapssås, som han också skriver om i boken.
-Det får väl bli en receptbok nästa gång, säger han med ett leende.
Fast strax kommer han på, att det nog kan bli svårt. Han är inte typen som följer recept slaviskt:
-Jag har ett grundrecept, men jag är spontan, så det blir aldrig riktigt lika, säger han.
Kanske är det rent av en god sammanfattning på själva livsvägen också, den han berättar om i boken. Ibland kan livet kännas utstakat på förhand, ibland rullar det i trygga hjulspår men ofta tar det sig egna vägar och krumbukter. Bengt har tagit sig an de mest skilda uppgifter och trots – eller tack vare? – starka förebilder med starka åsikter, har han allt gått sin egen väg ändå.




Sång o musikmöten till helgen

Något om Lennart Larsson
 

Lennart Larsson är en svensk evangelist med hela Norden som sitt
arbetsfält. Det händer att han kallare sig sverigest mest norske predikant.
Han är född i Fredriksberg i Dalarna, har bott 18 år I Halden, Norge, men sedan 2006 i Sverige.
Inte sammanhängande, men dock i ungefär 28 år, har han haft en resande tjänst. I perioder har han haft ett “vanligt” arbete eller en pastorstjänst.
Sången och musiken har stor betydelse, och sångrepertoaren betecknas som “tidlös”. Den är också nog så varierad, och Lennart ackompanjerar sig själv med antingen digitalt piano eller dragspel. Ibland ordnas ett “husband” med lokala krafter i de församlingar som besöks.
Utantill
Det kanske mest kännetecknande för hans sångkvällar är att publiken får önska sånger. Det lär vara så att han kan c:a 400 sånger utantill. Ofta frågar han :”vad vill ni att jag skall sjunga”, och för det mesta klarar han av det som kommer. Att möta en publik som har ett stort inslag av lite “ovana” besökare, vad beträffar kristen verksamhet, gläder Lennart.
Genom åren har det blivit en hel del inspelningar. CD men också video och dvd. Flera arrangemang där han sjunger önskesånger live – någon gång med hjälp av lokala musiker – finns på dvd. Han har dessutom medverkat i sångprogram i norsk såväl som svensk tv. Två instrumentala cd tillsammans med musiker, som tidigare har medverkat på hans
nspelningar är också tillgängliga.
I Tv
Genom åren har det blivit en del medverkan i olika tv-program.
Tillsammans med sonen Hans-Bertil eller ensam ses han på såväl Kanal 10 som Visjon Norge av och till.
Specialitet
“O Store Gud” sjunger Lennart mer än gärna. Han har samlat på sig
refrängen på mer än 25 olika språk. Han påstår att det är världens mest spridda sång alla kategorier.
Att kvällarna/samlingarna med Lennart har en glad ton och ett viktigt budskap, önskar han att understryka.
Samlingarna hålles i Vasakyrkan Filipstad på lördag den 7 februari klockan 18 och i Korskyrkan i Hällefors på söndag den 8 februari klockan 11

Nu har min nya bok kommit

 

Det var en kristen konferens i Dala-Järna i början av 1980-talet och missions­pastorn Christer Lindberg talade. Då fick han ett speciellt budskap – en så kallad profetia – till Bengt Sjöberg. Han såg Bengt omgiven av människor från många länder. Christer Lindberg började gråta, medan han berättade att Bengt skulle få vara Guds redskap för att föra många människor från olika länder fram till en tro på Jesus. Åhörarna tänkte nog att Bengt skulle bli missionär, men för Bengt var det en omöjlig tanke på grund av mycket svåra ryggproblem. På 1980-talet fanns det heller inga invandrare på orten.

Profetian blev en verklighet. Idag kan Bengt Sjöberg se tillbaka på snart tre decennier av engagemang för att hjälpa människor som flytt från krig, oroligheter och förföljelse. I tidningar, radio och TV har han blivit känd som flyktingpastorn och utsågs 2009 till ”Årets förebild” av tidningen Dagen.

Vad är det som har format honom och gjort honom till den han är? I den här boken berättar Bengt Sjöberg om uppväxten i en familj som varit starkt engagerad i internationellt arbete. Han skriver om sina två år i Japan på 1960-talet då han fick smaka på främlingsfientlighet och fördomar när folk kastade sten på honom och skrek ”amerikanare, amerikanare”.

Bengt Sjöberg beskriver sin kamp för flyktingar i nöd. Han har kämpat mot iskall byråkrati, blivit utsatt för sabotage som kunnat kosta honom livet och drabbats av hjärtflimmer och stressreaktioner när bakslagen kommit trots alla insatser. Han har sett konsekvenserna av främlingsfientlighet och fördomar och upprörts över orättvisor. Dessutom har en svår ryggvärk och tinnitus plågat honom sju dagar i veckan.

Bengt Sjöbergs biografi skildrar också glädjen när en människa som flytt för sitt liv får uppehållstillstånd, när Migrationsverket till slut övertygas om att en person riskerar att dödas i sitt hemland, och när människor vänder sig till Jesus och äntligen får uppleva den frid de så länge sökt.

Bengt Sjöbergs biografi skildrar ett innehållsrikt liv med mycket dramatik och ett engagemang som haft livsavgörande betydelse för många.

Format: Inbunden med skyddsomslag, 202 sidor
Utgiven: 2015
Utgiven av: Sjöbergs Förlag
ISBN: 978-91-86935-91-7

Ingen ska kunna säga: "Jag visste inte"

Här är en mycket ovanlig inlaga till Migrationsverket. Jag brukar verkligen inte skriva så här.

Begäran om human behandling av S,Medborgare i Syrien med ärendenummer…………………………………………..
Ombud: Bengt Sjöberg
Jag har ingen lagparagraf att hänvisa till. Jag känner till Dublinförordningen och jag känner till att varje EU-land skall ha likartad behandling av migranter. Att EU-länderna håller varandra om ryggen och inte kritiserar varandra. Att principen om första asylland är till för staterna och inte för människorna. Att Ni kan känna er fria av att ha uppfyllt Era skyldigheter och att ingen kan fälla Migrationsverket eller Migrationsdomstolen för något formellt fel. Ni gjorde bara som man ska enligt lagen.
Jag vet att jag skriver denna inlaga i onödan. Beslutet om att överföra S lär redan vara fattat. Biljetten ligger på bordet. Hans väskor med alla hans personliga saker lovade ni att skicka till honom. Sin medicin skulle han också få, men när vi pratades vid i torsdags hade ingenting ännu kommit. Kanske hinner den fram tills han ska skickas iväg.
Jag skriver ändå denna VUT för att man kanske någon gång i historien kommer att titta på alla de ärenden med människor som vädjade om medlidande och om förbarmande. Som vädjade för sina liv och som berättade de mest hemska berättelser från Grekland, Bulgarien, Ungern och Italien. Medan de med darrande stämma och oro och ångest i blicken målade upp de mest hemska bemötanden som de varit med om. Fängslade utav den enda anledningen, att de flydde från krigets Syrien. Slagna och sparkade av poliser. Bortjagade av ilskna rasister och beskjutna av galna nationalister. S blev opererad, men två dagar efter operationen kastades han ut på gatan där han fick klara sig bäst han kunde. Där låg han blödande, hungrig och törstig. Folk gick förbi och ögnade honom knappast en blick. Till sist kom en muslimsk man fram till honom och erbjöd ett rum i hans lilla lägenhet. Där fick han vila och återhämta sig några dagar.
Jag skriver detta för att ni ska veta, att vårt sista samtal på telefon, slutade med att S berättade att han gett upp. Han vill inte vara i Europa utan återvänder hellre till krigets och fasornas Syrien! Vi vädjade till honom. Vi försökte tala mod och styrka in i hans förtvivlade sinne.
När vi träffades i kyrkan för två veckor sedan visste vi inte att vi inte skulle ses mer. Jag kände ändå något märkligt när vi satt och pratade. Plötsligt var det som om himlen landade i rummet på kyrkans expedition. Jag fick en tanke att jag skulle berätta om Jesus och den frid och glädje man kan få uppleva genom tron på Jesus. Jag berättade att han kunde få ta emot Jesus i sitt hjärta och att han inte behövde vänta på dagen för dopet som han hade sett fram emot. Han kunde redan nu kalla sig kristen eftersom han bjudit in Jesus i sitt liv. Vi läste några bibelord och sen bad jag tolken och S att vi skulle ta varandra i händerna och gemensamt be för vår vän. Just då kändes det som om Gud själv kom till oss. Det är genom tron på Gud som jag hoppas att S skall kunna räddas undan våld, krig och död.
Jag inser att det inte går att hänvisa till något avsnitt i Utlänningslagen och att situationen är nattsvart för min vän. Men nu kan ni inte säga att Ni ingenting visste om hans situation. Tänk två år på flykt genom hela Europa och ingen vill ge honom ett värdigt liv. Två år av sjukdom, lidande och trauma. Två år allt medan han hör nyheter om vilka som dött och fått halsarna avskurna i hans hemland. Två år av oro och ängslan för föräldrar och släktingar och vänner. Två år som kändes som en evighet.
Det enda som jag kan hänvisa till är om det finns någon chans att visa medmänsklighet och låta S få stanna av humanitära skäl. Han planerade att låta döpa sig och bli medlem i en kyrka. Där skulle han få hjälp med att integrera sig och bli en ansvarstagande svensk medborgare.
Filipstad den 24 januari 2015
Bengt Sjöberg

Kom till Korskyrkan i morn (lörd)

 
Stefan Björk skriver om sitt besök i Hällfors i morgon. Välkommen med!
Vi har annonserat och skrivit en liten artikel i Nerikes Allehanda.

IMORGON ÄR EN UNDERBAR DAG!
Jag och Niclas har i flera år förberett oss att när Niclas blir fri ska vi åka ut och vittna och inspirera människor i olika sammanhang.
Niclas har tillbringat 20 år bakom lås och bom i fängelse.
Vi är nu under våren bokade på ett flertal platser och börjar med att besöka Korskyrkan i Hällefors.
Detta blir en fantastisk dag!
Välkommen!
Stefan
-----------------
MÖTESTIDER!
24 jan kl Möteskväll med Stefan Björk och Niclas Löfdahl:
kl 15 Seminarie, hur vi delar evangelium med våra vänner och grannar
kl 18 Väckelsemöte


Hjälpa människor på flykt

Att hjälpa människor på flykt är något av det viktigaste som vi kan göra.
Med dessa ord inleddes ett upprop från 380 kristna ledare några dagar före jul. Uppropet fick stort massmedialt utrymme. Här en länk till tidningen DAGEN 
http://www.dagen.se/debatt/380-pastorer-flyktingpolitiken-inte-f%C3%B6r-gener%C3%B6s-1.306400
Vi skrev i inledningen: ”Sverigedemokraternas valframgång i senaste valet och deras ambition att göra invandringen till en huvudfråga i ett nyval gör oss mycket bekymrade.
Många myter och förenklingar om invandringen sprids i dag via främlingsfientliga hemsidor. Invandringen och invandrare lyfts fram som en viktig orsak till ett antal svenska problem, som ökad arbetslöshet, ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad gettoisering av vissa områden i våra större städer, med mera. Sorgligt nog så har dessa tankar även fått ett fäste ibland kristna.”

Så drog debatten igång ännu mer trots eller tack vare jul- och nyårsledigheter. Jag tror att jag aldrig mått så dåligt av alla skriverier och hätska utfall mot invandring, muslimer och att vi som kristna ledare blandat oss i samhällsdebatten. Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sverigedemokrater delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet från rasister, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från människor som visat sitt hat mot muslimer, när jag försökt bygga broar till andra religioner. Jag har suttit i kommunfullmäktige då en sverigedemokrat la en motion om att repatriera, dvs skicka tillbaka 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går direkt emot den kristna tro som jag lärt känna.

En dag då debattens vågor gick höga var min fru och jag ute på en resa.
Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. ”Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare”, frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvarade för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del……”Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk”, blev mitt svar. ”Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem” sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige. Den lilla episoden blev till uppmuntran och inspiration.

Inspiration att orka hålla ut kan behövas när man som jag varit engagerad för flyktingar i snart 30 år. I torsdags hade vi språkcafé i kyrkan. Det kom cirka 90 personer! En av dem som jag är juridiskt ombud för, berättade att han skulle åka till Migrationsverket för att förnya sitt LMA-kort. Han var livrädd att polisen skulle komma och ta honom eftersom han hade fått avslag på asylansökan. Jag kollade hans ärende och skrev ett brev till MV att vi förberedde en begäran om verkställighetshinder. Jag fick lugnande besked från en handläggare och rekommenderade mannen att åka in till Migrationsverket. När han kom dit ringde handläggaren polisen som kom och tog honom och förde honom till förvaret. Dagen efter ringde jag och pratade med handläggaren och undrade varför hon inte berättat att ärendet hade överförts till polisen. Hon svarade då, att jag inte ställt just den frågan! Jag fick igår hans dossier på 100 sidor och ska skriva en inlaga. Mannen ska överföras till Italien där han nyopererad och med blödande sår kastades ut på gatan för att klara sig bäst han kunde. På grund av fler akuta asylärenden hinner jag inte skriva mer i denna bloggpost. Kampen går vidare för medmänsklighet, kärlek och respekt för människovärdet.

Församlingen utvärderas

Blev lite förvånade då vi svängde in på kyrkans parkering och såg att det knappast fanns någon mer parkeringsplats ledig. Vad lockade så många att komma denna kväll? Jo, utvärdering av två år som ny församling i Hällefors-Filipstad. Vi tittade tillbaka, analyserade grundligt var vi befinner oss och tittade framåt med stor glädje och inspiration. Vi har delat ut en enkät som vi ska studera ytterligare, sammanställa och sätta in lämpliga åtgärder för förnyelse, korrigeringar och nya utmaningar samt visioner. Efter smörgåsar, te/kaffe blev det spontan bön då många ville ta emot mer av den helige Ande. En riktig glädjestund då vi blev rustade att gå ut och möta våra medmänniskor.

Möte på parkeringen

Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. "Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare", frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvara...de för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del......"Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk", blev mitt svar. "Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem" sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige för bara några dagar sedan.

Dags att tala om religionsfrihet

Jag tror det skulle vara nyttigt för en del som uttalar sig mot andra religioner och särskilt mot islam, att läsa på om de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten som gäller i vårt öppna och demokratiska samhälle. Det förefaller som om en del vill införa förbud för andra religionsutövare. Man uttalar sig hatiskt och jag blir både förvånad, ledsen och upprörd när till och med kristna sällar sig till dem som ropar på förbud för moskéer och kulturföreningar. Vill man inte ha ett öppet samhälle? Hur tror man det skulle fungera att vrida klockan tillbaka till den tid då enbart den lutherska Svenska Kyrkan var tillåten. Till en tid då baptister sattes i fängelse om de tillämpade troendedopet av vuxna.
Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Dessa rättigheter återfinns även i artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel 9 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag.
Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning, till exempel genom iakttagande av religiösa sedvänjor, kan däremot under vissa förutsättningar inskränkas. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Inskränkningar i friheten att utöva sin religion får endast tillämpas på ett sådant sätt att de är i proportion till det syfte som ska uppnås. Det vill säga om det är nödvändigt att inskränka någons frihet att utöva sin religion med hänsyn till allmän ordning får inskränkningen inte gå längre än vad som krävs för att upprätthålla allmän ordning. Inskränkningarna får inte heller tillämpas på ett diskriminerande sätt.
Religionsfriheten är grundlagsfäst i Sverige och kampen mot diskriminering på grund av bland annat religion är en mycket högt prioriterad fråga för regeringen. Se vidare avsnittet om skydd mot diskriminering.
Det som under året gjort mig mycket ledsen och beklämd är när jag sett och upplevt hur människor visat sitt hat mot invandrare och särskilt de som är muslimer. Jag är förfärad över att man fördömer alla muslimer efter vad man ser att extremister gör. Tänk om man skulle döma alla kristna efter vad vissa extrema kristna i USA eller Uganda har för sig. Förstår man inte att våra ord påverkar? Att de ord som uttalas är en sådd? En sådd av hatbrott och negativa handlingar. Det är en skrämmande utveckling då ord får handling och gudstjänstlokaler börjar attackeras och sätts i brand. Nu är det tid för besinning! Jag undrar vad man gör med Bibeln och Jesu ord om att älska sina fiender, förlåta, samt bibelordet om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem” och om att behandla främlingen som en infödd, ja älska främlingen! Vidare ”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Jag vill bygga broar och visa kärlek. Jag är inte blåögd som en del hävdat, men jag tror inte på konfrontation och hatiska budskap. Jag tror på dialog samtidigt som jag står för min kristna tro och övertygelse.
Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sd delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från "kristna" som visat sitt hat mot muslimer som jag försöker bygga broar till för att visa på Jesus och Hans kärlek. Jag har suttit i kommunfullmäktige då Sd la en motion om att REPATRIERA=dvs skicka iväg 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går på direkt kollissionspunkt mot den kristna tro och den Jesus som jag lärt känna.
Det senaste året har fler och fler börjat skylla de flesta problemen i samhället på invandrarna. Så har det varit i min hemkommun där jag sitter med i kommunfullmäktige, Barn och Utbildningsnämnd samt budgetberedning. Det hjälper inte att socialchefen och kommunchefen m fl hävdar att vi har stora problem med missbrukare och andra grupper. Vissa pekar ändå alltid och i alla sammanhang ut just invandrarna.
Vi har problem att lösa i vårt land, men vi måste samarbeta. Vi måste lära oss leva med varandra. Ibland ropar man att vi är PK (politiskt korrekta) Men ska vi inte uppträda korrekt mot varandra? Ska vi inte försöka se det goda i de medmänniskor som vi möter. Ska vi inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade? Ska vi inte försöka leva i försoning. Man behöver verkligen inte vara blåögd och naiv för att man tror på att försöka leva på ett sånt sätt som Jesus gjorde. Hans exempel att leva i kärlek kommer att fortsätta att inspirera mig. Visst gör vi fel ibland, men hans exempel är uppfordrande och värt att följa i alla lägen.


En märklig händelse

Ikväll satt jag och tänkte tillbaka på året som gått. Då mindes jag en obehaglig händelse som hade kunnat sluta illa.
Jag hade hyrt en kärra för att åka och hämta ett stort lass med björkved. Jag hade lastat kärran och var nu på väg till ett missionshus någonstans i Värmland. Om 40 minuter skulle vi ha en kvällsgudstjänst där jag skulle spela, sjunga och tala. Jag befann mig nu på E18. Plötsligt brakade det till och kärrans ena däck flög av. Det blev tungt och svårt att köra. Jag letade efter en plats att köra åt sidan, men det var vajerräcken på båda sidorna. Tungt lastade fordon dånade förbi och jag mötte bussar och bilar i mängd. Körde en bit utan däcket för jag insåg att jag absolut inte kunde stanna. Då riskerade jag att lastbilar skulle köra på mig. Kärran var full med björkved och det gick trögt att köra, men cirka 800 meter framåt såg jag en chans att styra av vägen och in på en liten väg. Det rasslade om kärran när jag körde utan däck.
Med hjärtat rejält pumpande och rätt så andfådd gick jag ut och tittade på kärran. Precis då kommer en ung man emot mig. Han frågar vad som hänt och erbjuder sig att gå och leta efter däcket. Efter en stund kommer han tillbaka med däcket. Han tar fram några verktyg och tittar på det däck som sitter kvar på kärran. Han drar den första muttern ett varv samt ytterligare tre varv. Muttern satt helt lös. Så gör han lika dant med de andra muttrarna. De satt alla helt lösa och det andra däcket hade också kunnat ramla av när som helst. Han skruvar fast det ordentligt, men vi hittar inga muttrar att skruva fast det andra däcket med. Vi såg också att det hade punktering.
Nu börjar det bli dags för mötet i kyrkan några kilometer bort åt skogen till. Jag vänder mig om för att tacka killen, men då är han redan på väg bort. Vem var det? Han dök upp som en räddande ängel, men varifrån kom han och hur hittade han däcket där långt borta i mörkret?
Efter gudstjänsten hade klockan blivit cirka 21.45. Jag åkte tillbaka till kärran och undrade hur jag skulle göra. Kärran stod rätt så dumt till på sidovägen. Jag ringde till macken i Filipstad. Där hade man upptäckt att alla kärror hade alla muttrar lösa. Jag bestämde mig för att åka hem de 16 milen och skaffa ett nytt däck och ta med mig dagen därpå.
Tidigt dagen efter for jag iväg. Macken bjöd på en tankning bensin som plåster på såret för vad som hänt.
Resan tillbaka med nytt däck på kärran gick bra och veden lastades av. Jag kände mig trots allt tacksam och lugn och trygg. Men tankarna gick av och an hur alla muttrar och däck hade kunnat sitt lösa och vad orsaken kunde varam


Tankar inför ett nytt år.


Jag är tacksam för det gångna året. Jag har rest en hel del och talat över ämnet ”Vad gör kyrkan då främlingen knackar på dörren?” Jag har haft seminarier och möten i Närpes i Finland, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga, Örebro, Linköping, Arboga och Årjäng. Jag är mycket glad över det stora engagemang som finns att integrera våra nyanlända. Jag har tagit del av fantastiskt bra initiativ även när det gäller att göra en insats för tiggare. Det som under året gjort mig mycket ledsen och beklämd är när jag sett och upplevt hur människor visat sitt hat mot invandrare och särskilt de som är muslimer. Jag är förfärad över att man fördömer alla muslimer efter vad man ser att extremister gör. Tänk om man skulle döma alla kristna efter vad vissa extrema kristna i USA eller Uganda har för sig. Förstår man inte att våra ord påverkar? Att de ord som uttalas är en sådd? En sådd av hatbrott och negativa handlingar. Jag undrar vad man gör med Bibeln och Jesu ord om att älska sina fiender, förlåta, samt bibelordet om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem” och om att behandla främlingen som en infödd, ja älska främlingen! Vidare ”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Jag vill bygga broar och visa kärlek. Jag är inte blåögd som en del hävdat, men jag tror inte på konfrontation och hatiska budskap. Jag tror på dialog samtidigt som jag står för min kristna tro och övertygelse.
Under året har vi haft flera val och jag blev invald i kommunfullmäktige och i landstinget (som ersättare) I kommunen är jag dessutom invald i Barn och Utbildningsnämnden och i kommunstyrelsen (ersättare). Jag är tacksam att det inte blev något extra val.
Under året har jag skrivit klart min biografi ”Flyktingpastorn berättar”. Den kommer förmodligen ut i januari eller februari. Tack Tomas Dixon, Kerstin Hugosson, min bror Stanley, min fru Maud och mina söner för bra synpunkter på texterna.
Jag är inte längre pastor i församlingen, men jag är ordförande och föreståndare. Till vår hjälp har vi Peter Johansson och två ungdomar från Teen Challenge. Det är Daniel Anderälv och Jonathan Norin. Så här kan en vecka i församlingen se ut: En vanlig vecka i Korskyrkan, är den så vanlig egentligen för en församling på landsorten? Jag skulle nog inte tro det? Det börjar med gudstjänst på söndagen, antingen i Vasakyrkan eller i Korskyrkan. På tisdag kväll är det dags för barnsamling på Träffpunkten och bibelgrupp i Vasakyrkan. Samtidigt är det bönemöte i Korskyrkan. Alltså en församling med tre olika samlingar på en och samma dag. Det fungerar just nu tack vare vårt ungdomsteam från Teen Challenge som bor i Vasakyrkan och som jobbar i våra två församlingar.
På onsdag bär det iväg till Öppen Kyrka med språkcafé och Onsdagskul i Korskyrkan. På torsdag är det Öppen Kyrka med språkcafé i Vasakyrkan och senare på kvällen bönesamling på Träffpunkten. På fredagar och lördagar kan det vara ungdomssamlingar både i Filipstad och Hällefors eller kontaktskapande verksamhet på Ungdomens Hus eller på stan. Naturligtvis är jag inte med på alla dessa samlingar. Jag brukar mest vara med på Språkcaféet samt på söndagarnas gudstjänster.
Under mer än tio år har vi varit engagerade i Erikshjälpen Second Hand i Filipstad. Jag har brukat vara där för att jobba med böcker samt hjälpa till med att stå i kassan på onsdagseftermiddagarna och en lördag i månaden. Under detta år har jag inte alls varit på Erikshjälpen. Sen vi bildade församlingen Korskyrkan har vi väntat på ett nytt samarbetsavtal mellan Erikshjälpen och församlingen. Tyvärr har det efter två år ännu inte kommit till stånd. Jag inser att vi avslutat en epok som innehållit mycket välsignelser, enormt många möten med människor av alla slag, svenskar såväl som människor från ett 50-tal länder. Vi har sålt för miljoner och vi har kunnat ge bistånd till ett tiotal länder. Vi har delat ut matkassar till behövande svenskar m.fl. Många har kommit för att skänka saker, handla, jobba och hjälpa till på olika sätt. Vi har som församling också haft samlingar i caféet som samlat 30-50-tal personer på tisdagskvällar. Vi har haft Öppen Gemenskap och tittat på Jesusfilmen och andra filmer, sjungit, läst Bibeln och samtalat med människor. Människor har kommit och jobbat hos oss som senare blivit våra vänner för livet. Arbetsförmedlingen, socialkontoret, Migrationsverket, Frivården m.fl har placerat människor hos oss. Allt har sin tid och vi tänker med tacksamhet tillbaka på allt roligt som vi haft på Erikshjälpen.
Under året har vi fått vårt åttonde barnbarn. Joel och Shkurtes lille pojke Leo är så fin och go. Vi önskar honom och alla våra barnbarn allt gott. Vi är också så glada för att vår son Josef med familj flyttat tillbaka till Sverige efter två år i Pakistan.
Det viktigaste inför det nya året är min relation med Gud genom Jesus. Att få ha en mening och ett mål med mitt liv. Att få leva i försoning och förlåtelse och möta varje ny dag med hopp, positiva tankar och framtidstro. Det ger livsenergi.
Nu hoppas jag att vi skall få vara friska och att vår kommun, Filipstad, ska få en positiv utveckling. Vi har många utmaningar framför oss. Jag ber och hoppas att vi ska få fler arbetstillfällen och att kommunen skall blomstra.
JAG ÖNSKAR ER ALLA ETT GOTT NYTT ÅR!


Anders Lundin, vi talar visst om Jesus

Jesus aktuell i juletid
I programmet "Allt för Sverige Julspecial" 2014 yttrade Anders Lundin att ingen nämner Jesus vid julfirandet och att julen i Sverige är helt sekulariserad. Anders talar nog här mot bättre vetande. Kyrkorna är överfulla i advents och jultid. Många skolklasser besöker kyrkornas julspel om Jesu födelse.
Anders fru Kerstin Ryhed är uppvuxen i Filipstad där familjen gick till Vasakyrkan. Den kyrkan är idag fylld av människor från ett 15-tal länder som sjunger och talar om Jesus.
I tiotusentals hem läser man och sjunger om Jesus innan man delar ut julklapparna. Så gör vi till exempel då barn och barnbarn samlas.
Önskar Dig Anders med familj en god jul och ett gott nytt år.

En efterlängtad julklapp

Pappa, åh pappa!!! Vi har fått uppehållstillstånd idag!!!Vilken julklapp!!!! Flickan som nu snart ska fylla 18 år jublar i telefonen. MÅNGA år på flykt och flera år i ovisshet i Sverige. Ja, ett av de mest dramatiska och segslitna asylärendena har fått sin positiva lösning idag. Familjen har varit här i flera år och för ett par år sedan höll allt på att sluta i katastrof. Poliser som fyllde i felaktiga uppgifter i en rapport, god man som motarbetade den som skulle ha fått hjälp, JO kritiserade Migrationsverkets olika enheter som inte visste vad den andra enheten gjorde. Alltså kaos på alla områden. Nu glädje, men till vilket pris? Flickan var nära att ge upp livet flera gånger, men vi har kämpat och kämpat. Jag säger tack till många som sträckt ut en hjälpande hand, men tackar också Jesus. Nu stor glädje!!!

RSS 2.0

Frälsaren

En iRing webbring.

Slump

Lista

Nästa


Bloggtoppen.se BlogRankers.com Blogglista.se Religion bloggar Religion