Jag läser idag på http://www.flyktingbloggen.org

där jag är regelbunden skribent att polisen bussat hundar på aktivister i samband med en blockad där man försökte förhindra utvisning till Irak. Se den hemska bilden nedan. Då kan jag tåla att jag idag blev mycket illa bemött på grund av mitt engagemang för flyktingar.

Citat från Flyktingbloggen:"Men allt är inte bra samtal såklart. Efter att jag läst att aktivisterna vid vår systerblockad i Flen blivit såväl hundbitna som pepparsprejade så gick jag till de poliser jag tidigare pratat med och sa:

”Jag har fått veta att mina vänner i Flen blivit bitna av polishundar. Ni har väl inga hundar med er? Jag skulle hata att bli hundrädd.”

De förklarade att de hade de inte, och sedan stod vi och pratade, tre poliser och jag. Om livet, moral och u-länder. Någon ropar till borta vid blockaden, så jag springer dit.

Och då skäller någon av poliserna. Vov vov. Naturtroget dessutom, jag hann bli rädd och vända mig om förrän jag insåg att det var… tja… ett skämt kanske man kan kalla det?

Sedan visade jag denna bild på den hundbitne i Flen, och en polis kommenterar:
”Ni begår brott. Då får ni ta konsekvenserna. Ett hundbett kanske är en sådan konsekvens, vi vet inte vad som hände. Han [aktivisten] kanske vägrade släppa sina kompisar eller sparkade till, då biter en hund. En hund är ett djur”.

Visst är vi beredda att ta konsekvenserna. Men jag hade förväntat mig att straff skulle komma efter en rättegång, inte på gatan. Jag tycker inte att det är motiverat att bussa hundar på två aktivister.

Förra veckan deltog jag i Sveriges Kristna Råds migrations och integrationsmöte. Ett av ämnena som vi talade om var alla de tusentals barn som finns i olika flyktingläger i länder som Etiopien, Kenya, Tanzania m.fl länder och som har sina förälrar i Sverige. Nu finns en chans att de skall kunna förenas med sin far eller mor. Det handlar om liv eller död för många av dessa barn.

Det kommer att krävas ett stort ideellt arbete att hjälpa somalierna att fylla i ansökningshandlingarna.
För varje person som flyttar till vår kommun får vi ett statsbidrag på 50 000kronor/år. Naturligtvis kostar det att integrera dessa familjer, men låt oss hjälpas åt ideella krafter såväl som myndigheter. Jag har idag haft en genomgång med representanter för den somaliska föreningen i Filipstad.

Uttalandet/pressmeddelandet kommer inom kort. Den text som jag hade här var ännu inte antagen av SKR. Jag ber om ursäkt att jag var för ivrig att lägga ut texten.

När jag för några år sedan träffade den romska familjen G kom de med andra romer och hjälpte till att tolka. Vi träffades flera gånger på Erikshjälpen Second Hands café. Eftersom familjen pratade bra svenska och barnen gick i skolan tänkte jag att de nog har uppehållstillstånd. De hjälpte andra familjer med handlingar, översatte brev och visade vägen till både vårdcentralen, polisen och banken. Men för något år sedan kom de ensamma och berättade att de fått utvisningsbeslut, men att det ännu inte fanns något land som var villigt att ta emot dem. När de flydde för åtta år sedan var inte Kosovo en egen stat utan hörde till Serbien. Månader och ett år gick och nu för några veckor sedan kom ett meddelande från Kosovo. Handläggaren på Migrationsverket meddelade att de nu kunde utvisas till Kosovo.

Familjen består av fem barn. Tre av dem är födda i Sverige. Föräldrarna frågade om det inte fanns något mer att göra för dem. Kanske blir det någon amnesti eller någon ny lag 1 juli? Jag tittade in i mammans förtvivlade ögon och förklarade att det inte finns något som kan hjälpa dem. Den uppgörelse som Miljöpartiet träffat med regeringspartierna blev väldigt tunn och där finns inget som kan förhindra deras utvisning.

I Kosovo väntar trakasserier, arbetslöshet och diskriminering.Att registrera sina barn, så de får börja skolan kan också vara svårt för romer. Igår kom pappan för att säga farväl. Han var helt knäckt. Han har inte ätit på flera dagar och ramlade ihop på golvet när han kom in till mig. Jag frågade vad han tänker göra när han kommer till Kosovo. "Vi vet inte. Vi har inget att återvända till, nästan alla vänner och släktingar är borta. Kanske man kan få jobba några timmar. Vi kanske måste sova på gatan i början. Migrationsverket har sagt att ”Kosovo accepterar och tar hand om er”, men i brevet han visade mig stod endast att "Kosovo inte har något emot att familjen återvänder". Migrationsverket sa att "ni kan ju gå till Röda Korset, de kanske hjälper er".Pappa i familjen är en duktig arbetare, men har sällan fått chansen att bevisa sin duglighet. Han har hjälpt oss på Erikshjälpen att lasta kläder och varit ute och hämtat möbler och prylar. Se kort!

Nu har vi någon vecka på oss innan flyget avgår. Pappan kom för att se om vi hade några resväskor i second handbutiken. Han fick med sig en mindre väska. Vi kunde även ge en liten gåva från församlingen för att de skall kunna klara sig den första tiden. Jag hoppas kunna samla in mer pengar och några resväskor och kanske fylla dem med kläder. Ska även försöka sälja ett par högtalare åt dem. Kanske du som läser detta vill vara med och ge ett bidrag? Då kan du sätta in en gåva på församlingen Kristen Gemenskaps flyktingfond Swedbank 5489-1536

En annan romsk ung man som utvisades förra året och som fick sova i en busskur de första veckorna innan några släktingar förbarmade sig över honom och hans fru. Nedan ett par kort på två av romerna som hjälpt oss att lasta kläder till andra länder.

Pastor Yousef Nadarkhani har nu varit

mer än 900 dagar i fängelset. Så här

i påsktider, då vi tänker på vad Jesus

led och dog för oss, låt oss be för

vår broder som fortfarande riskerar

att dödas för sin kristna tro.

 

Yousef Nadarkhani

Nadarkhani, whose first name also can be spelled “Youcef,” was able to visit with a son on on the son’s birthday Monday (April 2), according to the American Center for Law and Justice, which is closely monitoring the case. His 900th day in jail occurred in late March.

For weeks now, rumors have floated on Facebook and Twitter that he has been executed, with a picture of a body often accompanying the post. But that picture was taken well over a year ago of another person, and it’s highly unlikely Iran would take a picture of Nadarkhani if he was executed, says Jordan Sekulow, executive director of the American Center for Law and Justice.

“We’re able to confirm that he’s alive pretty regularly, at least weekly,” Sekulow told Baptist Press.