Sätta fotboja på kristna konvertiter?

Migrationsverket har bestämt sig. De tror inte på vår vän. De tror sig veta att vår medlem inte kommer att fortsätta att vara kristen om han utvisas och OM han nu är kristen som han säger.
Migrationsverket skriver vidare att det är så få i Afghanistan som har internet, så det är inte så många som kan läsa och känna till att han blivit kristen. De A4 sidor med hotelser och kommentarer vi skickat in, bortser man helt ifrån och menar att vår vän inte kommer att tillskrivas en religiös uppfattning.
Det känns fullständigt omöjligt att kämpa mot en myndighet som kör över folk på detta fruktansvärda sätt.
Och tänk.....migrationsmyndigheterna är påhejade av Sd, Kd, M, L, S och Mp. Partiföreträdarna från dessa partier hävdar gång på gång, att " har man fått ett avslag, då SKA man ut ur landet" processen ska skyndas på. Ingen eftertänksamhet och tid gör korrigering. Hur har det kunnat bli så här? Vi som skulle följa Barnkonventionen och vi som inte skulle utvisa folk till död och tortyr. Hur har det kunnat bli så, att en stor procent av alla asylutredningar har brister? Och hur kan vi tycka att det är normalt och inget att skriva om?
Förr i tiden kunde jag sitta uppe halva natten och faxa och maila och skriva inlagor och ha kontakt med journalister som engagerade sig och skrev och ringde makthavarna. Nu är det knäpp tyst. Till och med våra kristna husorgan reagerar inte alls på nyhetstips och artiklar. Det är för många liknande fall. Inget nyhetsvärde och när de skriver något fylls inkorgen av arga mail från främlingsfientliga och rasister.
Vi slutar reagera och utvisning till döden blir normalt. Vi vänjer oss.
Ska lägga mig nu. I morn ska jag möta 800 kristdemokrater på kommun och landstingsdagar i Karlstad. Tänk om det kunde bli ett brett stöd för Ali och hans medbröder och systrar.
JA, DETTA VAR MIN FÖRHOPPNING, MEN I STÄLLET KOM IGÅR FÖRSLAGET OM ATT SÄTTA FOTBOJA PÅ DEM SOM ÄR SÅ FÖRTVIVLADE OCH FRUKTAR SÅ MYCKET FÖR ATT BLI DÖDADE, ATT DE FINNER INGEN ANNAN UTVÄG ÄN ATT GÖMMA SIG. DET ÄR ETT TOTALT FELAKTIGT OCH HORRIBELT FÖRSLAG. ATT BETRAKTA ASYLSÖKANDE SOM BROTTSLINGAR. JAG ÄR BEDRÖVAD

Om Karl Oskar utvandrat till 2010-talets Sverige

Jag har läst en mycket bra bok skriven av Per Brinkemo. Den heter ”Mellan klan och stat” och handlar om somalier i Sverige. Eftersom jag engagerat mig mycket för deras integration i vår kommun var jag ivrig att köpa och läsa boken. Jag vill varmt rekommendera den. I boken gör Per en jämförelse med Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Invandrarna som lämnade Sverige för USA.
Han skriver: ”Hur hade det sett ut om Karl Oskar och Kristina hade lämnat 1800-talets Småland för att resa till vårt Sverige? De hade kommit i otidsenliga kläder, särskilt Kristina med sin huvudsjal och fotsida klänning. De hade kommit till folkhemmets Sverige på 2010-talet med avsikten att ”förrätta sina invandra göromål, för att återigen med sina händer gripa i oxtömmar och ploghandtag och i alla de redskap och verktyg, som var dem väl förtrogna”. Men de händer som rymde så mycket kunskap, förvärvad från barnaåren och nedärvd genom årtusenden, skulle ha varit värdelösa i det nya landet.
Efter att ha passerat Migrationsverket, där de sökt och fått asyl, hade de tilldelats var sinn handläggare på arbetsförmedlingen, satts i skolbänken för att lära sig modern svenska, med ord och uttryck som ombudsman, kollektivavtal, lagen om medbestämmanderätt, dator, CV, databas, pensionsgrundande, aktivitetsstöd, trygghetsanställning, socialtjänst, minimilön, kompetensutveckling, bisyssla, kundtjänst.
De hade antagligen varit nöjda med att deras grundläggande behov, mat och tak över huvudet, var tillgodosedda, att deras barn fick gå i skola i många år, och att sjukvården var bra och gratis. Karl Oskar hade känt sig förvirrad och frustrerad över att han, som hittills i livet visat prov på storhandlingskraft och skicklighet i att bruka jorden, inte omedelbart anställdes, utan i stället tilldelades en praktikplats på en gård utanför staden.
Kristina hade plikttroget gått till sfi-kursen……men suttit och tittat på den etableringsplan hon gjort……..och som hon inte förstod. Hon skulle ha längtat till det gamla Sverige, där människor var gudfruktiga, läste sin katekes och gick i kyrkan varje söndag. Inte som här, där folk klädde sig osedligt och verkade så stressade………
Karl Oskar och Kristina fann tröst och en viss hemkänsla i en kyrka, en bit från deras hem. Det var en andaktslokal i en källare där de hade träffat andra utvandrare från Småland…….”
Per skriver vidare om hur glada barnen var att slippa arbetet på gården och att pappa hade varit tvungen att sluta med agan. Däremot kände sig barnen besvärade då föräldrarna skulle på utvecklingssamtal i skolan där det avslöjats att ingen av föräldrarna kunde läsa och skriva särskilt bra. Barnen fick tyda myndigheternas brev och hjälpa föräldrarna att fylla i blanketter och svara i telefon när någon okänd ringde. På kvällarna satt föräldrarna framför TV och följde nästan maniskt vad som hände, men det enda program de såg var Smålandsnytt.
Ja, det var en bra liknelse av Per Brinkemo.


Vi lever i EN värld

Texten nedan är skriven och undertecknad av Sveriges kyrkoledare. Manifestet togs fram inför sommarens Almedalsvecka. Vi ser och upplever hur främlingsfientlighet och rasism vinner större utrymme i debatten och i samtalen mellan människor. Den senaste tiden har jag mer än en gång blivit ledsen och upprörd över den hårdhet och oförmåga att sätta sig in i flyktingars situation som visar sig i debatter, insändare och samtal. Ibland blir man uppgiven, men så fylls man på nytt av kamplust att stå upp för alla människors lika värde och för humanitet och omtanke. Jag vill visa att hjärta och hjärna inte står emot varandra utan att det behövs både och för att vi ska få leva i ett tryggt och öppet samhälle.
Därför publicerar jag denna text, även om den är skriven för ett halvår sedan. Jag har faktiskt varit med om att bearbeta texten i vår migrationsgrupp i Sveriges Kristna Råd.

Vi tror på en gemensam framtid!

Manifest för en ny tidsanda – i migrationens, medmänsklighetens och mångfaldens tecken

Vi lever i en värld. Det som händer på andra sidan jordklotet berör också oss. Inbördeskriget i Syrien som tvingat en och en halv miljon människor på flykt, den bräckliga freden i Somalia, förföljelsen av oppositionella i Eritrea, bristen på religionsfrihet i Iran, det urskiljningslösa våldet i Afghanistan – allt berör oss och handlar också om oss. Världen är för liten för att vi ska kunna blunda. Det som drabbar andra drabbar förr eller senare också oss själva. De globala orättvisor som tvingar fram konflikter och skapar desperation är vi alla delaktiga i. De vapen vi säljer till världen kan vändas mot oss. Vi vill leva i en värld fri från förtryck. De omprioriteringar vi gör för att uttrycka global solidaritet och medmänsklighet kommer att välsigna oss alla.

Vi lever i ett Europa. Ett Europa med stolthet över Europakonventionen för mänskliga fri- och rättigheter. Ett Europa där vi valt att samverka istället för att kriga med varandra. Vi vill leva i ett Europa som lever upp till visionerna och retoriken. Den asylprövning som görs i Italien är också vårt ansvar. De migranter som sätts i förvar på Malta är också våra systrar och bröder. Rasismen och våldet som breder ut sig i den ekonomiska krisens spår drabbar också oss. Romernas utsatthet i Europa är allas vårt ansvar. De verkliga vägval vi gör för ett inkluderande Europa med öppenhet mot omvärlden och solidaritet med de som flyr från krig och förtryck bygger framtiden.

Vi lever i ett Sverige. Ett Sverige som vi är stolta över, ett Sverige som utvecklats av fred och demokrati, folkrörelser och respekt för mänskliga rättigheter. Vi är lyckliga nog att leva i ett land som människor flyr till och inte ett land människor flyr ifrån. Vi är lyckliga nog att idag leva i ett land med religionsfrihet. Om Sverige inte bereder plats för människor som flyr från krig, förföljelse och övergrepp är det allas vårt ansvar. Om Sverige inte bereder plats för dem som kommer hit för att arbeta, studera eller för att leva med dem de älskar berör det oss alla. Vi vill inte leva i ett segregerat Sverige där människors förmåga bedöms efter efternamnet, hudfärgen eller bostadsorten. Vi vill leva i ett land där vi alla – infödda som invandrade – tar gemensamt ansvar för vår gemensamma framtid och bygger landet tillsammans. Vi har inte en dag till att förlora. Vi behöver bereda plats för varandra i våra liv och bereda plats för jämlikhet och olikhet.

Vi lever i många olika kommuner. Ett stort ansvar för att bereda plats för dem som flytt till vårt land finns i våra kommuner. Idag råder det en skriande brist på kommunplatser för dem som fått uppehållstillstånd i Sverige. Solidariteten är inte alltid enkel, men det finns inget annat val. När inbördeskrigen rasar i världen märks det i Arvidsjaur, Arboga och i Angered. Det märks i Burlöv, Botkyrka och i Borlänge. Vi kan inte frånsäga oss ansvar. Det är just här, i vår egen kommun, vi behöver bereda plats.

Vi lever i många olika familjer. Men samtidigt är alla barn också våra barn. När ett barn far illa är det allas vårt ansvar. Vi vill leva i ett land och i en värld där vi sätter barnet i centrum, och särskilt de barn som tvingats på flykt. Vi gläder oss över beslutet i EU-domstolen att ensamkommande barn ska kunna undantas från Dublinförordningens regler. Nu är det viktigare än någonsin att åldersbedömningar görs med omsorg och goda marginaler. Barns egna asyl- och psykosociala skäl ska beaktas. Barns situation i olika länder ska belysas. Barnfamiljer ska skyndsamt få möjligheter till familjeåterförening. Konventionen om barnets bästa behöver bli direkt svensk lag.

Bara så kan vi bygga en framtid tillsammans, grundad på kärlek, solidaritet och omtanke. Ett manifest för en ny tidsanda.

På uppdrag av medlemskyrkorna inom Sveriges kristna råd,
presidiet:
Anders Arborelius, Biskop, Romersk-katolska kyrkan
Dioscoros Benyamin Atas, Ärkebiskop, Syrisk Ortodoxa kyrkan
Pelle Hörnmark, Föreståndare, Pingst – Fria församlingar i Samverkan
Anders Wejryd, Ärkebiskop, Svenska kyrkan
Karin Wiborn, Generalsekreterare, Sveriges kristna råd

Två starka kvinnor


Mycket bra skrivet av KG Larsson på Facebook.

I dagens tidning läser jag om två starka kvinnor med samma bakgrund.
Den ena av dem började i underläge men beskrivs idag som drottning för sitt land och en av världens mäktigaste kvinnor.
Det gäller tyskarnas syn på sin kansler Angela Merkel. Dotter till en pastor i Östtyskland.

Den andra kvinnan är vår nye arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson. Samma bakgrund och med värderingar i kristen tro. Men till skillnad från tyskarna så rasar svenska media. Hon har ju inte dödförklarat Gud. Tvärtom bekänner hon sig som kristen. Detta anses så märkvärdigt att vår statsminister kände sig tvungen att kommentera det i presentationen av henne.

Förhoppningen kan vara att hon likt Angela får börja i underläge men visar sin kompetens och kommer gå till historien likt Angela. Hon har redan figurerat som en av kandidaterna att efterträda Reinfeldt.
Låt oss ta Bibeln uppmaning och be för henne och alla de andra ledarna för vårt land. Detta oavsett partitillhörighet.

Märkligt sammanträffande eller gudomlig ledning?

Har försökt, i mycket liten skala, att hjälpa romer som utvisats från Sverige. Försökt hitta vägar så att de skall kunna lära sig serbiska och kunna bli registrerade för sjukvård och skola i sitt land. På väg till Örebro Missionsskola igår lyssnade jag på radion hur EU-miljoner avsedda för romerna inte kommit dem till del. Det mesta slukades i byråkrati och administration. Efter mina lektioner åt jag lunch med personal på skolan och på EFK:s kontor. Mina bordsgrannar hade jobbat med romer i Serbien! De hade värdefull information som kan bli till hjälp när jag ska försöka få ett större engagemang för romer som utvisats till Kosovo och Serbien. För övrigt stod romska tiggare utanför affären idag då vi handlade inför påsk. Skulle du vilja göra något för romska barn som bor på soptippar eller pappskjul? En utvisad romsk familj fick tillbringa sina 2 första veckor i en busskur. Pappan satt i rullstol. När de fick bo hos släktingar vågade de inte gå ut för folk skrek och kastade sten på dem. Kanske du precis som jag blir engagerad och upprörd. Det skulle kunna leda till konkret handling!? Hör gärna av dig till mig på bengt_sjoberg@telia.com

Intervju i Radio Värmland idag

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5452664

Så här skriver Radio Värmland på sin hemsida:
"Han är känd som flyktingpastorn och som Filipstads ende kristdemokrat i kommunfullmäktige. Nu filar Bengt Sjöberg på sin självbiografi, som ska komma ut i vår.
Där berättar han om dramatiska skeenden från sitt liv, bland annat om hoten och sabotagen som han har utsatts för på grund av sitt flyktingengagemang.
"Jag har varit med och hjälpt 120 personer att få uppehållstillstånd"

– Det var en period när jag blev attackerad av rasister. De manipulerade min bil och skickade mycket hatmejl och otäcka bilder, säger Bengt Sjöberg.
Vid ett tillfälle var Bengt och hans fru nära att krocka med en lastbil efter att bilen hade saboterats. Det traumat, i kombination med de många svåra ögonblicken kopplade till flyktingar som Bengt försökte hjälpa, bidrog till att han för några år sedan drabbades av posttraumatisk stress.
– Jag hade fruktansvärda mardrömmar och ångest. Jag behövde desperat hjälp, och fick också en hel del hjälp, säger Bengt Sjöberg, som idag mår mycket bättre".

I programmet får jag dela med mig av min tro som burit genom sjukdom och kamp. Sången God on the mountain med Lynda Randle spelas också i programmet som är cirka 25 minuter långt.
Jag berättar vad som hjälpte mot PTS förutom terapin på Center för traumatisk stress. Det var när jag åkte upp till platsen där vi höll på att krocka. Gick upp i skogen och uttalade högt och tydligt: "Jag förlåter dem som försökt döda oss. Jag vill leva i försoning med alla och fokusera på det positiva och inte låta hat och ilska förstöra livet". Då släppte den ångest som alltid skurit som knivar i magen varje gång som jag färdades genom skogen upp mot Dalarna. Nu känns allt lugn och frid när vi kör förbi den platsen.


Barnfattigdom och känslokyla

Detta blogginlägg spretar åt olika håll. Jag är medveten om det, men känner ett inre tryck att dela med mig av några tankar.

Det har varit mycket debatt om den sk barnfattigdomen. Mycket har skrivits, som avslöjar djupa motsättningar i vårt samhälle. Jag har inte den fulla insikten. Jag vet bara att vår kyrka aldrig tidigare sett så stora behov både bland svenskar och asylsökande som inför denna jul. Jag har själv träffat familjer som letar mat bland ICAs och COOPs slängda och utgångna varor. Jag har träffat familjer som inte kunnat köpa någon leksak till sina barn. Föräldrar som var överförtjusta då vi kunde ge dem en julgran och en matkasse. Vi har aldrig delat ut så många matkassar som denna jul- och nyårshelg.

Jag blir så bedrövad, när jag hör hur främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. Det som upprör mig mest, är när jag hör välmående pensionärer, som ondgör sig över färgade medmänniskor. En vän till mig satt på en soffa utanför en affär. Hon kunde inte undgå att höra pensionärernas samtal. De pekade mot några somalier som satt på några stolar bakom dem. ”Såna där borde man hänga upp i lyktstolparna tills de ruttnar” utbrast en äldre herre och fick några skratt och instämmanden till svar.

Det hann inte gå många minuter efter senaste Uppdrag Granskning förrän flera av mina kollegor i kommunfullmäktige spydde galla över Rädda Barnen och Majblomman. Kommentarerna var även fyllda av fördömanden av asylsökande och papperslösa immigranter. Jag såg direkt att oriktiga faktauppgifter om asylsökandes och nytillkomnas ekonomi cirkulerade bland kommentarerna. Någon förklarade frankt, att han minsann aldrig mer skulle köpa någon majblomma. Vilket omoget uttalande av en politiker!Jag har varit ordförande i Majblomman i vår stad i många år. Där har jag sett hur vi kunnat stödja barn från familjer där en tjuga till skolutflykten känns omöjlig.

Om barnen i skolan mobbar och ropar ”svartskalle” till sina kamrater förstår man vad som pratas vid middagsborden och i TV-soffan. Trots allt negativt blir jag ändå glad när jag gång på gång träffar på engagerade ungdomar som står upp för medmänsklighet, tolerans och som inkluderar sina klasskompisar från andra länder i sin värld. De visar till rätta, ser till att alla får vara med och visar omtanke och kärlek. När man ser sånt får man nytt hopp för vårt land. Inför julhelgen fick vi ta emot mängder av kläder, både begagnade och nya. Unga familjer gjorde i ordning paket med nystickade mössor, vantar, halsdukar och så stoppade man i leksaker. Helt fantastiskt vilken givmildhet och glädje det är att få göra en skillnad för några familjer.

Strax före jul fick jag som ledamot i Sveriges Kristna Råds migrationsgrupp träffa några av de främsta företrädarna för Migrationsverket. Tidigare har jag fått träffa rättschefen Mikael Ribbenvik. Dessa möten har varit mycket trevliga och det har varit förtroliga och öppna samtal. Det har känts mycket bra, att få se människorna bakom många av de beslut som man kämpat med genom åren. När man möts av en viss förståelse känns det därför extra tungt, att på nytt sprätta upp nya avslag med dåligt motiverade avslagsgrunder. Ja, ibland har Migrationsverket inte med ett ord kommenterat ingivna intyg, brev, handlingar och bevis. Man efterfrågar i stället helt nya bevis trots att de aldrig tidigare nämnt ett ord om det som de nu frågar om. Då är det inte konstigt att man blir frustrerad och undrar vem personen bakom beslutet är.

Jag ska ta ett exempel. Det handlar om en man från Afghanistan som gjort flera överklaganden och lämnat in ny ansökan på grund av dödshot. Mannen framträder i en veckotidning i Afghanistan med namn och bild och sin berättelse.. I samma tidning uttalas ett dödshot mot mannen. En inlaga lämnas in, men trots att det gått ett halvår, händer ingenting. Den unge mannen kan inte fortsätta i skolan och han får inte jobba. Dagarna försvinner allt medan hans livsmod sjunker. Jag undrar vad det blev av alla de vackra orden som uttalades vid mötena med Migrationsverkets chefer. Var finns empatin och rättssäkerheten? Varför lyssnar man inte när tio församlingsmedlemmar anmält att de kan vittna till mannens fördel? Hur kan man tillåta att ett människoliv tynar bort? Varför görs ingenting när man skulle kunna kalla samman till muntlig förhandling i migrationsdomstolen? Att stå bredvid en ung människa och se hur brist på sömn och ständig oro, bryter ner en människas liv känns så förskräckligt.

Är företrädarna för Migrationsverket påverkade av den isande kyla och den främlingsfientlighet som tycks breda ut sig alltmer i det svenska samhället? Jag vill inte tro det, men fruktar att det händer.


En musiklärares bekännelse

Min granne och vän Bosse Landberg skriver i flera tidningar idag "En musiklärares bekännelse":
Jag bekänner inför dig, o heliga skolverk, att jag ofta som musiklärare syndat med toner, ord och gärningar. Många äro de julsånger med vilka jag kränkt barnens själar, sånger som "Nu tändas tusen juleljus" och "Gläns över sjö och strand".
Tack, o heliga skolverk , att du med din allsmäktiga vishet leder
in mina steg, på den rätta och smala vägen, så att jag aldrig mer må frestas att pådyvla oskyldiga barn annat än sånger som handlar om bjällerklang och renar med röda mular.
Bosse säger i tidningen DAGEN att han inte räknar sig som troende i klassisk bemärkelse utan hans tro är mer "bortom bergen, bortom blommorna och sången"...Tack Bosse!

Adventsuppropet sprider sig

Skolverket slår fast att adventssamlingar och skolavslutningar får genomföras i kyrkan endast om de saknar religiöst innehåll. Rektorernas uppgift är att kontrollera präster och andra kyrkliga företrädare. När den nya skollagen får sådana konsekvenser måste den ändras. Vi kräver att våra politiker i regering och riksdag tar ett snabbt initiativ till att skriva om och förtydliga lagen. Samlingar i kyrkan måste få utgå från den kristna tron.

Skriv på här: http://www.dagen.se/adventsuppropet/

http://www.dagen.se/adventsuppropet/

Vägen in i svenska samhället kan vara lång



Vi förstår alla att vägen in i det svenska samhället ofta kan vara både lång och svår. Idag ska jag berätta om hur ett näst intill omöjligt ärende löstes efter mer än ett år av fruktlösa försök.
Aida (fingerat namn) kommer från en arabiskt land. Hon är svårt sjuk och är ständigt sängliggande. Hon har sin dotter med familj i Sverige som hjälper henne med det mesta.
När Aida fick permanent uppehållstillstånd började resan in i det svenska samhället. En hel del kunde göras med hjälp av fullmakt, men för att få ID-kort måste personen själv infinna sig för att ta kort och registrera ansökan. Man måste även personligen komma och hämta sitt färdiga ID-kort. Kortet är nödvändigt att ha vid olika ekonomiska transaktioner, som att till exempel hämta ut sin introduktionsersättning.
Förut var det ofta problem med ID-kort som bankerna utfärdade. Jag följde med en man som fått PUT och som startat en firma, men han fick nej av banken eftersom han inte hade alla papper i ordning som banken behövde. När vi gick till den bank där jag är kund och jag intygade att mannen var den han sa sig vara, gick det dock bra. I ett annat fall hade jag SVT Värmlandsnytt med mig när jag och en burundisk kvinna kom i samma ärende. Då blev det nej hos banken.
Aidas dotter och kommunens integrationssamordnare har under mer än ett år försökt hitta en lösning, men inte lyckats. Förutsättningen var bland annat att hitta en liggande transport som kunde köra de cirka 9 milen in till Skatteverket i Karlstad. Till sist gav man upp alla försök, men ICA-butiken som hittills hjälpt till med utbetalningarna krävde ett ID-kort.
Jag har varit familjens juridiska ombud och försökt stötta familjen och Aida på olika sätt. För en vecka sedan tänkte jag göra ett sista försök att hjälpa till. Kanske kunde Skatteverket ta med sig kamera och besöka Aida i hemmet och ordna med alla handlingar?
Jag började med att ringa till Skatteverket vilket visade sig vara omöjligt. Man uppmanades att skriva e-mail eller fylla i blanketter. Jag satte mig vid datorn och skrev och fick ett automatsvar att min fråga hade skickats till en handläggare i Stockholm som skulle höra av sig.
Eftersom Aida inte kan sitta och vänta i ett väntrum, utan behöver få komma in direkt på en avtalad tid och sitta i sin rullstol försökte jag ändå ringa. Jag fick prata med en kvinna i receptionen. Hon gav mig fem direktnummer att ringa. De fyra första svarade inte, men på det femte numret svarade en dam som berättade att hon inte längre jobbade med dessa frågor. På min enträgna fråga lovade hon att gå ner i korridoren och säga till en handläggare att ringa upp mig senare. Under tiden kunde jag kanske ringa ”Liggande sjuktransport” tyckte damen. Det var ungefär lika svårt att komma fram där, men efter flera försök och lång väntan i olika köer fick jag veta att ”Liggande sjuktransport” endast körde till sjukhus och vårdinrättningar. Vad skulle vi nu ta oss till? De bad mig ringa till Värmlandstrafik och ”Liggande färdtjänst”, men då måste man först ansöka om färdtjänst på en blankett. Utredning om hälsan måste göras och läkarintyg och utredning av socialen måste göras. Sen får man vänta i tre veckor på beslut. Jag tog fram blanketten och började fylla i. Då ringde de från Skattverket och berättade att de tänkte göra ett undantag. Aida var välkommen en halvtimme innan ordinarie öppettid och man lovade att hon skulle få ta kortet på samma plats på Skatteverket och inte behöva åka ner till polishuset på andra sidan stan för att ta fotot. Vi fick ett datum, men hur skulle vi hinna med att få färdtjänstbeviset klart?
Jag reste hem till Aida och träffade dottern som glatt berättade att de tidigare sökt och fått färdtjänstbevis. Nu gällde det bara att få tag på en taxi som kunde ta rullstol och bår. Efter några telefonsamtal var allt ordnat och resan är beställd. När det sedan blir dags att hämta det färdiga Id-kortet måste Aida på nytt själv ta sig in till Karlstad för att personligen hämta kortet. Man har haft erfarenhet av andra svårt sjuka personer som inte kunnat åka och hämta sitt Id-kort. Man hade till och med försökt med att den polis som var med då fotot togs via fullmakt åkte till Skatteverket för att hämta ut kortet, men det hade man inte fått göra. Eftersom det tydligen fuskats med ID-kort och säkerheten måste vara 100% var man tvungen att själv hämta kortet.
Vi hör talas om byråkrati i andra länder, men mitt i vårt ordnade samhälle där vi upprätthåller rättssäkerhet och ordning krävs det människor som inte ger upp i första taget.

Andlig hunger

Ska göra en intervju i morn med SVT Värmlandsnytt med anledning av mitt förslag till integrationsprogram för Filipstads kommun.
Hörde idag för övrigt att Värmland toppar de tio senaste årens självmordsstatistik. SVT jämförde statistiken med Västerbotten som har betydligt färre självmord. Man trodde att folkrörelser som frikyrkan, nykterhetsrörelsen och annan föreningsverksamhet i Västerbotten bidrar starkt till att öka livskvalité och meningsfullhet i livet. Behovet av diakonalt arbete i Värmland är stort. Ska predika på söndag i Vasakyrkan, Filipstad om "En hunger efter Gud". Hoppas väcka engagemang och längtan. Vi behöver leva i en nära gudsrelation dagligen för att kunna ge ut av Guds kärlek till våra medmänniskor. Jesus kallar dig "Kom nu till källan, kom nu till mig. Jag vet att du törstar, här finns vatten för dig. Jag har sett dina tårar när i mörker du var. Och jag vill dig påminna att din börda jag bar.
VILKET ENORMT BRA PROGRAM DET VAR IDAG PÅ SVERIGES RADIO SOMMAR MED ELISE FD PROSTITUERAD MEN SOM NU FÅTT MÖTA JESUS KÄRLEK OCH SOM GER UT AV DEN KÄRLEKEN TILL SINA SYSTRAR PÅ MALMSKILLNADSGATAN. Det går att lyssna om du går in på webben.

Internationella dagen mot barnarbete och tron på kärleken

Idag är det internationella dagen mot barnarbete. Många miljoner barn tvingas utföra arbetsuppgifter som är farliga för deras egen hälsa, istället för att gå i skolan.

Jag har nyligen träffat några afghanska barn som suttit i hettan hela dagarna och hackat socker. På så sätt har de försökt att klara livet. De hade ingen möjlighet att få gå i skolan. Redan som 10-åring fick flickan börja jobba. Det är så gripande att ta del av hennes berättelse. Hur hon försökt lära sig läsa, räkna och dra ut kunskap från dem som haft förmånen att få gå i skola. Nu bor de här i Sverige, men myndigheterna försöker tvinga ut dem ur landet. Man säger felaktigt att de sökt asyl i annat EU-land. Vi hoppas att de ska få stanna här.

Genom utbildning får barnen en chans att resa sig ur fattigdomen. Bli månadsgivare och stöd Erikshjälpens arbete. http://www.erikshjalpen.se/stodja/blimanadsgivare/

Under 2011 gav Erikshjälpens arbete 20 332 barn runt om i världen chans att gå i skolan. Det skedde genom att de bland annat fick stöd till skolavgift, boende och kläder. Hjälp oss hjälpa många fler barn från barnarbete. Dela även länken!

http://www.erikshjalpen.se/index.php/nyheter/internationella-dagen-mot-barnarbete/


För övrigt tror jag att kärleken övervinner ondska och hat. Jag hör och läser så många negativa omdömen om "de andra". De med annan tro, annan kultur, annan livssyn. Man dömer alla över en kam. Man drar förhastade slutsatser. Man vet inte var en medmänniska befinner sig. Andra bygger broar och river ner fördomar och skapar dialog och sen kommer människor med färdiga åsikter och drämmer till "de andra" och förstör det som eventuellt byggt upp. Jag skriver detta med anledning av en massa fördömande uttalanden på Facebook som jag läst de senaste dagarna.
Jesus visade på en väg, att kärleken från Gud sätter en människa fri. Det är den kärleken som jag vill hålla fast att tro på.

Läs om Soheila i Aftonbladet

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article14572658.ab


Våra "grannar" i Karlskoga utför ett utomordentligt imponerande och välsignat arbete. Fyllda av beundran ber vi för Er att Ni ska få ork att fortsätta Ert goda arbete.
Gud välsigne Er.

Soheila fyller ett behov som är stort. Många kvinnor som är utsatta för sk "hedersvåld" behöver stöd, hjälp och skydd.

När "Resande-Harry" befriades från ålderdomshemmet

Jag är så tacksam och glad för att vi har en grupp romer på våra möten. Idag berättade jag om något som hände för drygt 30 år sedan när vi bodde i Dalarna. Det handlar om en man som hette Harry och som endast 47 år bodde på ålderdomshem.

Kyrkorna har alltid brukat besöka ålderdomshem, servicehus och vårdinrättningar för att sjunga och hålla andakter. Så gjorde vi också i Dala-Järna, Vansbro och Nås. Jag spelade gitarr och sjöng och tyckte oftast att det var mycket roligt att få komma ut och glädja de äldre och de sjuka.

När jag besökte ålderdomshemmet i Nordanåker i Dala-Järna satt det alltid en kraftigt byggd ung man vid ingången. Jag trodde först att han var vaktmästare, men förstod senare att han var en av ”gamlingarna”. Efter en tid kom vi att prata lite och mannen presenterade sig som Harry Olsson, 47 år och att han tillhörde resandefolket. Jag undrade varför han bodde på ett ålderdomshem när han var frisk och inte hade några funktionshinder. Då började Harry berätta om en barndom och ungdomstid som var fylld av övergrepp och felaktiga beslut från kommun och sociala myndigheter. Harry betraktades som mindre vetande, sinnesslö och blev kastrerad. När han blev omyndighetsförklarad blev han också fråntagen möjligheten till ett eget liv med möjligheter till arbete, försörjning och eget boende.

Jag tog med Harry till kyrkan och vi åkte även ut och fiskade. Han hjälpte mig med att få i plastekan i sjön Huln där vi hade en liten barack. Ju mer vi pratade förstod jag att det inte var något fel på Harrys intelligens och möjligheter att leva ett normalt liv. På den här tiden var jag ledamot i socialnämnden där jag flera gånger tagit strid för att hjälpa människor som hamnat snett i livet och där myndigheterna berövade människor rätten till sina barn eller andra inskränkningar. Nu började en kamp mot byråkratin och vården för att få Harry myndighetsförklarad. Efter en tid kom det efterlängtade beslutet och Harry fick lämna ålderdomshemmet och flytta till ett eget boende. Visst var Harry glad, men han hade ju förlorat så många år mitt i livet då andra gifte sig och bildade familj. Han hade mycket att ta igen. Harry drack ibland alldeles för mycket alkohol och då brände han både pengar och förtroende, men så tog han nya tag och kom igen. Harry tog emot Jesus i sitt liv och blev döpt och medlem i Filadelfiaförsamlingen. Han slutade att dricka alkohol, men rökte för att lugna nerverna. Jag hade stor förståelse för detta, men tanterna i församlingen gillade inte att Harry rökte.

Efter en tid flyttade Harry till Malung och han fick en fru. Livet hade ljusnat betydligt för mannen med det svarta vågiga håret och den mörka blicken. När han kom och hälsade på i Dala-Järna tog vi en gång ett kort på honom och vår son Johannes. Kortet kom att kallas för storen och lillen. Johannes var nog bara 5 eller 6 år och såg extra liten ut vid sidan om den storvuxne mannen.

Efter en tid fick vi bud att Harry hade dött. Han fick några år i frihet, men åren förmörkades av ångest och sviter av många års förnedring och utsatthet, även av för mycket alkohol, ibland blandad med mediciner. Jag tror ändå att Harry var enormt glad för åren i frihet då han fick leva som vilken annan människa som helst. Han fick till och med jobba en tid på Samhall, eller om det hette på den tiden, skyddade verkstan i Vansbro.

Myndigheterna hade satt en stämpel på Harry och stoppat undan honom på ett hem för gamla. Idag gör man på samma sätt med andra grupper av människor. Det kan exempelvis gälla asylsökande som inte kan utvisas, men som heller inte får uppehållstillstånd. De förvisas till Ingenmansland där de får sitta och "ruttna" och leva på 1100 kronor i månaden. En gång när jag ringde till Migrationsverket om två unga pojkar som hamnat i denna situation svarade både Migrationsverket och senare också polisen att "de finns inte". "Ja, men de sitter ju här mitt emot mig", svarade jag. Det kom ett hummande, men inget mer. Ingen empati, ingen reaktion. Fortfarande efter många år har dessa pojkars situation inte förändrats.


Hur många barn ska dö?


Sveriges Kristna Råd driver i höst en kampanj för att uppmärksamma hur fullständigt omöjligt det blivit för somalier m.fl att få hit sina barn och familjer trots att de har flyktingstatus. Barnen befinner sig i svältkatastrofläger i Kenya, Tanzania och Sudan. Man fyller i alla tänkbara blanketter, skriver fullmakter, gör DNA-prov m.m. men svenska myndigheter godkänner ingenting. Mp och regeringen lovar en ny lag till 1 juli 2012, men hur många barn kommer att dö innan dess? Hur ska föräldrar kunna integreras i samhället när det enda de tänker på är hur de skall kunna hjälpa sina barn att överleva?
Jag har kontakt med ett 10-tal personer i Filipstad som har allt tänkbart stöd, till och med från handläggare på Migrationsverket, men där inget händer. Alla hänvisar till politikerna och den nya lagen nästa år.

Jag har ikväll skickat iväg ett nyhetstips. Vill media träffa några drabbade personer t.ex en pappa som är här med sina två barn eller med kvinnan som jobbat för FN och som pratar perfekt engelska och som har alla papper i ordning, men ändå inte kan få hit sina anhöriga. Eller sekreteraren i somaliska föreningen, som pratar perfekt svenska och har jobb i Karlstad, men bor i Filipstad och kämpar på alla sätt för att rädda sin fru och barn.
Jag förstår att det kan finnas ett motstånd att de skall få ta hit sina familjer, men varför denna negativa syn? I England och andra länder anser man att somalierna är bland de mest driftiga att starta företag. De är kunniga och absolut inte analfabeter. Jag har i Filipstad också blivit förvånad mer än en gång när jag träffat dessa fina människor.

Här finns ett par länkar till artiklar som utvecklar frågan lite mer.
http://www.flyktingbloggen.org/2011/10/debatt-till-aktion-for-familjeaterforening/#more-1814

http://www.skr.org/arkiv/pressarkiv/agerasnabbtochkloktbillstromochferm.5.53ee94ff132ea995528800010466.html

Yousef Nadarkhani lever. Fortsätt kämpa för honom!


Cirka 200 000 personer har skrivit på ett upprop till den iranska regimen att pastor Yousef skall släppas fri och att den dödsdom som avkunnats inte skall verkställas. Tre veckor efter det att han skulle ha hängts är han fortfarande vid liv tack vare det starka trycket från hela världen.
Irans högste andlige ledare har nu att ta ställning till hans liv eller död. Låt oss fortsätta att be och kämpa för honom. Har du inte skrivit på kan du göra det här genom att klicka på en av länkarna nedan.

Three weeks ago, an Iranian court was prepared to execute Christian Pastor Youcef Nadarkhani for his faith, and almost no one would have known about this brutal atrocity. Today, three weeks after his execution could have been carried out, Pastor Youcef is still alive, and his case has been sent to Iran’s Supreme Leader – because you took action.

You were the voice for Pastor Youcef; and because you spoke out, the Speaker of the U.S. House of Representatives called for his release, 89 Members of Congress sent a bipartisan letter to Secretary of State Clinton urging her to engage this situation to put pressure on Iran, the White House called for Pastor Youcef’s release, and numerous political and public figures added their voices in support of saving this man’s life. Major international media has put the spotlight on Iran’s human rights abuses and Pastor Youcef’s plight.

None of this would have been possible without your taking a stand. Now, as we continue to work with Pastor Youcef’s Iranian attorney, he continues to stress that the only thing keeping Pastor Youcef alive and the only thing that can secure his release is more pressure from the international community.

Öppna denna länk och skriv på:

http://aclj.org/iran/pressure-iran-save-christian-pastor

Nearly 200,000 of you have signed, and you could help put us over the top.

Today is the last day to sign this vital petition. The ACLJ will continue to work vigorously across the globe on Pastor Nadarkhani’s behalf, but this is the final day for the petition to Secretary of State Clinton. Our focus is now towards working with international human rights organizations and the media to keep Pastor Nadarkhani’s story alive.

I know that so many of you have signed this critical petition, and I cannot thank you enough. However, there is another way that you can help Pastor Youcef and enable us to reach the critical mark of 200,000 signatures.

In addition to forwarding this message, talking with your friends and neighbors, and using the Facebook “Like” buttons in this email, I encourage you to utilize our easy-to-use Petition Drive tool. If you have registered at ACLJ.org, you can use this tool to email our petition and post it on Facebook or Twitter, as well as track how many people sign this critical petition as a result of your efforts.

Pastor Youcef’s life truly hangs in the balance, and reaching this critical 200,000 mark will allow us to continue to show Secretary Clinton, the United Nations, and the international media that the American people truly care about Pastor Youcef’s life and want more international pressure to be placed on Iran.

We are very close to reaching this goal, and your signature or encouragement to someone else to sign could put us over the top. Thank you for continuing to fight for Pastor Youcef as he continues to stand up for his faith.


Hot mot kristna

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=281527

Imamen som hotade kristna somalier som vittnade om Jesus i Rinkeby blir inte åtalad skriver Dagen.

Jag rekommenderar det lilla häftet VAD RELIGIONSFRIHET INNEBÄR OCH NÄR DEN FÅR BEGRÄNSAS

Häftet är en lathund om religionsfrihet, utgiven av SVENSKA MISSIONSRÅDET

Det finns en intressant rapport att läsa som du kan ladda ner på

http://www.missioncouncil.se/religionsfrihetsrapport


Irans högste andlige ledare avgör dödsdomen

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=280721

Irans högste andlige ledare Al Khamenei kan komma att avgöra den iranska pastorn Yousef Nadarkhanis fråga om liv eller död. Läs mer i dagens DAGEN. 


Varför så tyst om förföljelse av kristna?

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/var-femte-minut-dodas-en-kristen-for-sin-tro_6541085.svd

Läsvärd artikel idag i Svenska Dagbladet.


Starkt engagemang i kyrka och på skola



Några romska barn i Lesjöfors

Ett 30-tal gymnasieelever som studerar etik och mänskliga rättigheter ville aldrig sluta att ställa frågor till mig igår. Otroligt fina, engagerade och belevade ungdomar som det finns enormt mycket go i. Kanske det bildas en IMÄI-organisation i Karlstad, sa en flicka. Det vore häftigt. Arbetsuppgifter finns verkligen.

IMÄI betyder Ingen människa är illegal.

Jag är tacksam att vi i församlingen i söndags också mötte många engagerade människor som ville stå upp för de som blir förföljda på vår jord. Genom Open Doors arbete kan man få material att kunna skriva till förföljda familjer och fängslade kristna och skriva till regimer som inte följer de mänskliga fri och rättigheterna. Engagemanget i församlingen är starkt för dessa frågor. Man ber och arbetar. Det är jag glad för.

Tidigare inlägg
RSS 2.0