Gudstjänst med praktiskt betjänande

Mycket bra gudstjänst idag med besök från Ljus i öster och Magnus Lindeman. Han talade oerhört bra, koncentrerat med ett tydligt budskap och berättade bland annat om husförsamlingar i länder där man inte får bygga kyrkor. Den lilla församlingen såg den illegala illaluktande och skräpiga soptippen i grannskapet och började köra bort sopberget, snygga till området och bygga en lekplats för barnen. Människor började fråga varför de brydde sig och sen var det bara att presentera evangeliet/injil.
Ett mycket fint och gripande inslag i gudstjänsten var en sångkör från vår församling som består av människor från ett land där det nästan inte finns någon som är kristen.
När det blev dags för fika kom familjerna fram till mig med buntar med handlingar på svenska och ville ha en förklaring. Två av våra tolkar har precis flyttat till Örebro (grattis Örebro) men nu fick andra tolkar hjälpa till. Familjerna från Afghanistan berättade att de inte får bo kvar i sina lägenheter. Man hade stängt av vattnet för att tvinga ut dem. Det var bara det att de inte hade någon stans att ta vägen och det börjar bli vinter. Nästa familj hade fått hyresavier på tusentals kronor. De bor i anvisade lägenheter som Migrationsverket hyr, men nu ska de också ut. Sen var det pappan från Irak som också förlorat dagersättning och bostad fast barnen går i skolan. Något ordnat mottagande har vad jag vet inte ordnats för någon av dessa familjer. Hur tänker myndigheterna? Så till sist var det ett gammalt par som visade mig sina gamla LMA-kort. De hade hört att de inte längre kunde få ut sina mediciner, men jag berättade att det får de, men de måste betala själva. Så firar vi gudstjänst i vår församling. Men fikat smakade riktigt gott och den unga afghanska flickan gjorde ett bra jobb liksom den unga grabben från Irak, så vi klarade på persiska och arabiska idag också.


Bönedag för konvertiter

S

 

Söndagen den 25 november bjuder pastorerna Christian Mölk, Micael Grenholm och Bengt Sjöberg in till en nationell bön- och fastedag för flyktingar och konvertiter.

De tre pastorerna har alla ett stort engagemang för att hjälpa flyktingar, i synnerhet kristna konvertiter. Pingstpastorn Christian Mölk är drivande inom Pingst Integration, Bengt Sjöberg kallas ofta för ”flyktingpastorn” utifrån sitt långvariga arbete för att hjälpa asylsökande i Filipstad, och Micael Grenholm är medförfattare till boken ”Jesus var också flykting”.

”Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen och har därför ett legitimt asylskäl, speciellt när de kommer från länder där kristna förföljs och mördas för sin tro”, säger Christian Mölk. ”Trots att det är emot svensk lag att utvisa kristna till länder där kristna förföljs och mördas så gör Sverige just det. Många flyktingar och konvertiter lever just nu i stor rädsla inför framtiden och vi behöver be till Gud om räddning för deras skull. När gränserna stängs och förvaren fylls är fortfarande fönstret mot himlen öppet.”

Pastorerna har skapat ett Facebook-evenemang för dagen där man kan dela böneämnen, Bibelord och profetiska hälsningar. Där laddar de även upp affischer att sätta upp i kyrkorna och annat material för bönedagen. Länk: https://www.facebook.com/events/283662968921658/

För mer information:

Christian Mölk: 0708-74 69 94
Micael Grenholm: 0730-35 05 27
Bengt Sjöberg: 0706-34 73 47


Spännande och glädjerikt i Korskyrkan

Det är spännande att gå på gudstjänst i Korskyrkan. Idag kom en tonårsflicka från Afrikas Horn fram och berättade om en stark dröm som hon haft. Hon berättade om tonårsgruppen och hur de stod utomhus hand i hand i en ring. Tusentals människor stod och tittade på när en av pojkarna i gruppen döptes. Vad som hände sedan var fantastiskt, men jag tror jag ska berätta om det i min kommandse bok......
Det kan vara lite rörigt ibland när vi har möte som idag då jag tolkade Peter Johansson till engelska och sen tolkade en irakisk man till arabiska och hans fru till persiska. Nya människor idag också och glädjeämnen (en familj fick uppehållstillstånd i veckan) och andra hade precis fått sitt tredje avslag. Så det blev både skratt och tårar. Just nu är det en välsignad tid med ungdomsgrupp och kvinnogrupp och barngrupp som växer. Behov och utmaningar är stora och vi önskar vi kunde göra ännu mer, men plötsligt kommer överraskningar. Någon känner sig manad att ge en gåva (swish 123 427 29 02) En kvinna från Göteborg ringde och frågade om hon fick komma förbi ikväll och lämna "enheter" (vet inte vad det heter) med Bibeln inläst på dari (ett språk som talas i Afghanistan) och på samma apparat en film om Jesus. Så nu snart lärt det ringa på dörren. Ha det så bra! Ha en bra vecka!

 


Den tomma stolen

 

För många år sedan hade vi hemgrupper i församlingen. Vi fikade, sjöng, delade livet och bad med och för med varandra. För att det inte skulle bli för inskränkt och egotrippat påminde jag då och då om den tomma stolen. Jag sa till hemgruppsledarna, att ställa fram en tom stol som ett talande budskap, att alltid vara inkluderande, bjuda in nya människor och även be en bön för någon medmänniska. Målet var att hela tiden ta in nya människor och dela hemgrupperna då de blev för stora.
Hur är det nu? Har ni det senaste året fått utöka med fler stolar vid fikabordet och kring myssoffan? Ber och önskar ni fortfarande att ni var fler i gruppen?
Varje vecka får jag brev och telefonsamtal från människor som bjudit in en ny person, att slå sig ner på den tomma stolen. Man öppnade dörren till gästrummet eller det utflugna barnets rum. Bäddade med nya lakan och Ali eller Atefeh fick flytta in.
Det blev en ny och berikande gemenskap med större sammanhållning, energi, kärlek och engagemang. Samtalen vid den varma tekoppen drog ut på tiden, ögon öppnades och vyerna vidgades.
I bönegrupper blev det nytt liv. Det var inte alls betungande att åka och hämta Ahmed och Zahra och skjutsa hem dem från hemgruppen. Och efter en tid hade Ali och Atefeh hämtat flera av sina vänner. Nu var man 15 personer och kanske skulle man ändå våga ta det där steget och dela gruppen, sätta fram fler tomma stolar.


Bönekväll en måndag-storsamling i Storfors

Den unge mannen i vita kläder står längst fram i den välfyllda kyrkan på måndagskvällen. Innan dopet vill han säga något.
-Vid alla viktiga tillfällen i livet har jag haft min far och mor vid min sida. De har alltid funnits där för mig. Idag är den viktigaste dagen i mitt liv, det är dagen då jag får börja ett helt nytt liv. Jag har inte min mor och far här. De har tagit avstånd från mig, men nu, och så sträcker han fram sina båda händer och sveper över publiken, finns ni alla här. Ni är min nya familj.
Jag går fram till honom och ger honom en kram, så går vi ner i dopvattnet.
Även en kvinna döps denna förunderliga kväll. Nya människor har kommit för att se vad det är och hur en baptistiskt dop går till. Gästerna är inte blyga utan sitter längst fram.
Det blir sång, berättelser, böner på olika språk. En kvinna har fått ett smärtsamt besked. Man samlas runt henne och visar kärlek och medmänsklighet. Efter någon timme fortsätter bönekvällen med gott fika och härlig gemenskap.
Några som kom ikväll har jobbat på annan ort hela dagen och hann bara hem för att äta. Något håller på att ske i kyrkan som gör att folk inte vill missa det som händer. Bönekväll i Storfors frikyrkoförsamling.


OM DETTA HÖR DU INTE I VALRÖRELSEN.

 

"Idag möttes jag av en verklighet som jag bara har fått berättat för mig MÅNGA gånger under de senaste veckorna. Skräckhistorier från unga killar, som kom hit som ensamkommande barn, men som nu hunnit bli "vuxna" i lagens namn. Skräckhistorier om hur migrationsverket skickar runt dem bland olika boenden över hela vårt avlånga land, hur de blir placerade i nån slags förvaring i väntan på nästa besked, hur de kastas ut på gatan från de boenden de haft som sina hem å trygga punkt de senaste åren, bara för att de fyllt 18, hur personal ersätts av väktare, vars enda syfte är att "hålla ordning" å "se till att inte vem som helst kommer in på boendet", utan någon som helst empati eller medmänsklighet i kroppen...Ja listan kan göras lång av dessa hemska skildringar. Just idag fick jag själv uppleva, se å känna av denna hantering av människor som vi i Sverige "erbjuder", när jag tillsammans med några andra volontärer oanmält gjorde ett spontant besök på Kristinehamns asylboende. Resultatet blev att vi hittade en kille som var i akut behov av psykiatrisk vård, men som ingen kunde/ville hjälpa, (vi körde honom till psykakuten CSK), väktarna stod med mycket dålig attityd å hånade oss å tänkte skicka polisen på oss. Har aldrig blivit så illa berörd, varken fysiskt eller psykiskt, eller skämts så mycket över mitt land som idag. Vad är det som händer?" Nethe

Min kommentar: Minst ett 15 tal ungdomar har inte orkat leva och begått självmord. Många går på starka mediciner. Runt om i landet jobbar civilsamhället för att rädda dessa ungdomars liv.

 
 

Min bror Kjell Sjöberg och bön för vårt land i valtider

Kristna ber för valet och vårt land. Det är bra. Bön och arbete kan och bör gå hand i hand. Men jag blir ledsen när min brors namn, Kjell Sjöberg, som varit död i många år dras in i en tvivelaktig kampanj.

Jag har skrivit boken om min bror, Bönegeneralen som reste i 100 länder och samlade kristna till att ta ansvar för sitt land. I Pakistan startade han ett 50-tal församlingar, skolor, barnhem, yrkesskolor och hjälparbete. Han ordnade läs och skrivkurser. Gav de anställda kunskaper att stå emot utnyttjande företagare genom att de fick lära sig läsa, skriva och känna till sina rättigheter. Inför bokskrivandet läste jag 105 pärmar fulla med brev. Inga brev gav en bild av främlingsfientlighet och hat mot andra religioner. Tvärtom!

När Kjell besökte byar på landsbygden i Pakistan satte han sig ner bland lokalbefolkningen och mötte muslimerna med orden. ”Vi är Abrahams bröder och jag kan berätta om Abrahams välsignelse.  I Irak blev han inbjuden till Abrahams grav dit endast muslimer hade tillträde. Han var frimodig att berätta om Jesus när han väl fått förtroende.

Dra inte in honom i sammanhang där man talar illa om vårt land. Där man för fram rena lögner om att svensk lag inte gäller i vissa områden. Där man utmålar muslimer som det stora hotet mot vårt land. Där man drar alla muslimer över en kam. Där man häcklar dem som bryr sig om flyktingar.

Under några år då jag levt med hot, lögner, sabotage och varit utsatt för olika attacker, inte minst i valtider har jag haft kontakt med SÄPO och den lokala polisen. Jag har varit på kurser som Brottsförebyggande centrum hållit och fått veta att dessa myndigheter ser nazismen som det största hotet mot Sverige och vår demokrati. Nazister i Sverige har kastat bomber i Västsverige mot flyktingförläggningar, utfört bombdåd mot Syndikalisterna. De hotar demokratin på flera orter i Dalarna. De trängde in på kommunfullmäktige i Karlstad och under pågående möte uppträdde hotfullt. Nazisten Anders Behring Breivik dödade 77 personer i Norge för några år sedan. Inför böneaktioner använder man lösryckta citat från Bibeln för att passa in i sverigedemokraternas propaganda.

Magnus Helmner skriver i tidningen DAGEN idag mycket bra: ”Några som menar sig vara troende kristna har gått in i en apokalyptisk psykos och ser, till skillnad från exempelvis Jesus, en mening i att bekämpa människor med en annan tro………………….Och det där med islam. Ni kristna som glömt berättelsen om den barmhärtige samariern, ta en titt igen! Återkom om ni finner något slags stöd för att bekämpa människor av annan härkomst, kultur eller tro i Jesu namn.”

 

 


"Oäkting", förnedrad, våldsutsatt och svårt mobbad fick nytt liv, men

I förrgår umgicks vi med våra barn och barnbarn. Idag har jag umgåtts med flera flyktingungdomar. Inte fysiskt utan genom att läsa deras berättelser och skriva juridiska inlagor. Vilka berättelser! Man blir helt tagen.
Pojken som i sitt land kallades oäkting och som man ansåg att man kunde våldföra sig på precis hur och när man ville. Pojken led fruktansvärt i flera år och fick alltid höra att han var förlorad och aldrig skulle få komma till Paradiset. Jo, det fanns en väg till Paradiset. Det var att bli självmordsbombare och döda de otrogna. Döden tycktes vara den enda utvägen, men hans försök att dö misslyckades. Han kom till andra länder där han utsattes för våld av olika slag. På HVB-hemmet i Sverige kände han sig också utanför. En oäkting som alla såg ner på, det var hans självbild.
Hans vrede och ilska kom till uttryck på boendet och många lade märke till pojken med det ilskna humöret och vredesutbrotten.
Efter en tid kom pojken i kontakt med en kyrka där han fick höra om Guds kärlek, att han är älskad precis som man är. Att man kan få ett helt nytt liv. Pojken sög in allt han fick höra och vid dopet kände han sig totalt ren, ny inombords och glad och lycklig.
Vid den stora och långa intervjun hos Migrationsverket berättade han om sitt liv och han beskrev oerhört målande och detaljrikt det nya livet. Han beskrev hur lagar och regler präglade hans gamla liv och han jämförde det med Gamla Testamentet. Men i Nya Testamentet kom Jesus med nåd och kärlek och nu kände han sig för första gången i sitt liv älskad och värdefull. Migrationsverkets handläggare lyssnade, men återknöt inte till pojkens berättelse utan fortsatte att kräva svar på sina teoretiska och formella kunskapsfrågor. Så tragiskt!!! Pojken hade ju en fantastiskt självupplevd berättelse. Så kom beslutet och domen från migrationsmyndigheterna. Pojkens kristna tro ansågs inte genuin och äkta!!! Han ska utvisas till sina plågoandar, våldet, förtrycket och striderna. Jag har nog aldrig läst en så bra berättelse från en ung pojke och trodde inte mina ögon då jag idag läst igenom de många sidorna i protokollet. Hur i all sin dar ska man få Migrationsverket att förstå hur en självmordsbenägen ung pojkes liv kunde förvandlas av KÄRLEK? Det blir min uppgift i morgon.


Konvertit får uppehållstillstånd

 

Glädjande besked idag:

MIG: En minderårig afghansk pojke hade nekats asyl av Migrationsverket, men beviljas detta av Migrationsdomstolen som anser att det i Afghanistan finns en generell risk att utsättas för förföljelse och skyddsgrundande behandling för konvertiter.

Domstolen konstaterar i sin dom att pojken har framstått som trovärdig och hans uppgifter som tillförlitliga. Han får därför, genom sin berättelse, anses ha gjort sannolikt att han konverterat till kristendomen av genuin religiös övertygelse samt att han inför ett återvändande till Afghanistan känner en välgrundad fruktan att utsättas för förföljelse på grund av att han lämnat islam och numera är utövande kristen.

Enligt domstolen finns det vidare i Afghanistan en generell risk att utsättas för förföljelse och skyddsgrundande behandling för konvertiter. Det är förbjudet enligt afghansk lag att lämna islam och det saknas ett generellt myndighetsskydd i landet.

Pojken anses därmed inte ha möjlighet att få skydd av afghanska myndigheter om han skulle utsättas för något på grund av sin kristna religion och han är således att anse som flykting. Hans överklagande bifalles därför och han beviljas uppehållstillstånd som flykting.

FAKTA
Identifikationsnr: UM 7602-18A
Instans: Migrationsdomstolen
Rättsfall: MIG 2011 :29


Gripande bok om Anahita från Iran

Sommar och semester ger tid för att läsa bra böcker. Har precis lagt ifrån mig en oerhört gripande och dramatisk berättelse. Boken om Annahita Parsan. Jag är djupt berörd och jag rekommnederar boken som finns att köpa på Sjöbergs Förlag.
https://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/flykten-till-livet-annahita-parsan-med-craig-borlase

Flykten till livet är Annahitas oerhört omskakande berättelse om vägen från förtryck till frihet. Hon flydde det krigshärjade Iran över de snöklädda bergen in i Turkiet med sin nyfödda dotter i en väska och tillbringade månader i det fruktansvärda Aðrý-fängelset i Turkiet innan hon blev mirakulöst frisläppt och kunde fly vidare till Norden. Där blev hon senare kristen och präst. Annahita har överlevt grövsta misshandel, självmordsförsök, en fruktansvärd tid i fångläger och ett hemligt liv i skyddat boende. Flykten till livet är hennes berättelse och den är fylld med otänkbara omständigheter, och dramatiska räddningar. Annahita Parsan har berättat sin berörande livshistoria många gånger, bland annat på inbjudan av Sveriges drottning, i Malou efter tio (TV4) och i När livet vänder (SVT) med Anja Kontor. Hon är präst och leder en persisktalande församling.


Tält för bostadslösa ungdomar i Värmland

Världen i Värmland är ett nystartat nätverk som vill jobba med integration. Man har lösa band till Röda Korset och till olika kyrkor men är en fristående grupp. Snart registreras en ekonomisk förening med samma namn.

De behov som vi ser i Värmland finns i hela landet. Nu behövs fler initiativ och fler som hjälper ungdomarna med att fylla i gymnasieansökan, skriva begärna om verkställighetshinder, överklaga och ordna sängplatser. Dessa ofta traumatiserade ungdomar behöver stöd och hjälp.

Klara Patzauer berättar:

Det är vi som har sett till att unga asylsökande som av olika anledningar har förlorat sitt boende har fått tak över huvudet i form av ett militärtält som vi lånat från Hammarös SMU-scouter. Tältplatsen måste vi dock betala för (340 kr per natt) och mat måste ungdomarna ha. Detta är förhoppningsvis en mycket kortsiktig lösning. Om tältet måste stå kvar i några veckor och om ungdomarna inte får någon dagersättning så behövs ekonomiska bidrag.

Lyssna på det länkade Radioinslaget så får du veta mera. NWT, VF och lokal-TV har också uppmärksammat detta.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=7003412

Vill du bidra till boende för en natt för bostadslösa, ensamkommande ungdomar, i väntan på att kommunen och Migrationsverket tar sitt ansvar?

Swisha i så fall valfritt belopp till Klara Patzauer på nummer 070 0016 096

Märk betalningen med HEMLÖS

 

 

Finns det hopp?

Fnns det något hopp? Ungdomarna satt kring bordet tillsammans med nätverket som försökt att hjälpa dem. Samtalet hade pågått en stund.
-Finns det inget hopp för oss mer?
Ungdomarna tittade på oss vuxna runt bordet. Jag mötte deras blick, men var tvungen att säga, att vi försökt allt och nu kunde vi inte göra något mer. Så fruktansvärt svårt att säga dessa ord, men också nödvändigt ibland. Vi lämnade dem inte utan att ha försäkrat dem, att vi fortsätter att stötta dem och vill förmedla kontakter till andra som kanske har någon lösning.
For vidare till ICA för att posta några viktiga brev. I kön bakom mig får jag en knuff i sidan av Johan. Han frågar:
-Tror du Bengt, att det finns något hopp?
-Jo, visst svarar jag. Johan lyser upp och tackar och skyndar glad vidare. Johan möter mig ofta på stan. Han kom ofta in i vår second handbutik och ställde då ofta en kort fråga, drack en slät kopp kaffe och skyndade vidare. Ständigt rastlös, darrande som ett asplöv och hade många oroliga tankar. Han tycktes dock bli lugn för en stund om han fick byta några ord med någon av oss i butiken.
Kassörskan på ICA nickade åt mig och log.
-Jo, det finns hopp, sa hon.

Inte så farligt på pensionärsmöte

Maud och jag har varit på vårt första möte för pensionärer. Det var en samling för ett 100- tal ledare, pastorer och missionärer inom Evangeliska Frikyrkan. Samlingarna hölls på Götabro kursgård och på den stora konferensanläggningen vid Torp.
På en samling fick vi lyssna till ett missionärspar från Brasilien som jobbar med att starta församlingar i Sverige!!! De berättade om hur de börjat samla människor i deras hem i ett bostadsområde i Falun. Där samlas man och äter, fikar, hjälper varandra och delar livet. Man sjunger, läser i Bibeln och samtalar. Alltså bygger de kyrka med RELATIONER OCH GEMENSKAP. Gruppen växer och man har fri tillgång till kvarterslokal och ungdomsgård. Många barn samlas och de ingår i gemenskapen och är delaktiga i det gemensamma aktiviteterna.
På kvällen var det gammaldags strängmusik med gitarrer, dragspel, saxofon, bas, piano och trumpet. Våra vänner från Ludvika som en gång utgjorde "Ludvikaungdomarna"sjöng och spelade (Stig Jirenius, Roland Lövgren och Kjell Rhodheim) I slutet av mötet kom ungdomarna som går på Götabro fram till estraden och varje ungdom fick en äldre förebedjare som välsignade dem. Stafettpinnen går vidare, men vi pensionärer tänker inte lämna in ännu. Vi ska fortsätta vår tjänst och fortsätta sprida kärlekens och det glada budskapet ( Evangeliet) till varje generation och till alla nyanlända som behöver få uppleva Guds kärlek, frid, glädje och stöd att bli en medborgare i det nya landet.
Solen sken fortfarande när vi åkte över närkesslätten, men vid Kilsbergen gick solen ner i ett rödgult intensivt ljus. Det kändes inte såå främmande att vara på pensionärsmöte.

Är tron en privatsak eller?

I Sverige anser de flesta att en eventuell kristen tro är en privatsak. Man går inte runt och berättar om sin tro och Jesus är förpassad in i "garderoben". Olika partiers företrädare vill förhindra att man ber till Gud och har andakt till och med på kristna friskolor. Men som asylsökande kristen förväntas du av migrationsmyndigheterna att hålla en betydligt högre profil. Annars kan du inte göra din kristna tro sannolik och du blir ifrågasatt om din tro är genuin.
Ett par exempel på detta vill jag berätta om. M har haft en blogg om kristen tro som stängts ner av myndigheterna i hemlandet. M har gått på bibelstudier, gudstjänster, blivit döpt och berättar för andra landsmän om sin kristna tro. Men enligt Migrationsmyndigheterna har "M på ett ingående sätt beskrivit det kristna budskapet, men berättelsen saknar personliga reflektioner som relaterar till budskapet".
F går på gudstjänster, bönesamlingar och ungdomsmöten tre gånger i veckan.Han är döpt och medlem i en kristen församling. Migrationsdomstolen underkänner hans kristna tro "eftersom han inte kunnat beskriva hur hans kristna tro påverkat hans liv"!!!!
Titta på bilden. den visar bland annat hur religion och värderingar påverkar våra liv. Sverige ligger längst upp till höger, vilket illustrerar att vi är mycket litet påverkade och religionens roll i det vardagliga livet betyder inte så mycket för oss. Är det någon mer som inte får det hela att gå ihop. Jag ser nu hur Migrationsmyndigheterna i Sverige underkänner kristnas tro på löpande band. Församlingar och enskilda är förtvivlade.
Kulturkartan är ett av de mest kända resultaten av World Values Survey. Den är baserad på ett urval frågor ur studien och visar hur olika länder i världen placerar sig utifrån medborgarnas värderingar.
Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.

Att hoppas när allt hopp är ute


Flera samtal under veckan och den senaste tiden har handlat om att förklara för människor, att ”allt hopp är ute. Det finns inget mer man kan göra. Vi har prövat allt och nått vägs ände”. På andra sidan bordet sitter människor som vi lärt känna, blivit våra vänner, vi har kämpat tillsammans, men ingenting har hjälpt. Myndigheterna har varit kallsinniga, nonchalerat väl underbyggda argument och inte velat ta till sig det som vi med kraft och skärpa framhållit. Besluten står fast: ”Ni ska ut ur landet!” Hem till våldet, hatet, attentaten och diskrimineringen, ja kanske döden.
Även jag måste berätta: ”vi kan inte göra något mer. Det har blivit så hårt och svårt att få stanna i Sverige.”
Sådana samtal tar oerhört hårt på psyket. Man går hem och känner sig usel och eländig och brottas med alla möjliga negativa och deprimerande tankar. Man vet, att man gjort allt och verkligen brytt sig och ändå. Det känns alldeles tomt i sinnet. Man orkar inte mer. Men längst där inne i hjärtat finns det någon som viskar: ”du har inte sett slutet ännu. Gud överger aldrig och Han som är underbar i råd, väldig Gud, evig Fader och Fredsfurste, Hans kraft och råd har inte tagit slut”.
Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan krossa livsmodet. Vi vet, att utan hopp slutar vi att leva. Dilemmat är att vi inte kan förneka realiteterna och vi kan inte ljuga för oss själva. Vi är inga blåögda fantaster. (jag är brunögd…..)
Paulus skriver om Abrahams situation och säger: Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. (Romarbrevet i Bibeln kapitel 4:18-25) Det betyder inte att Abraham var mera optimistisk än andra. Men han hade lärt känna Fadern, vår Gud och skapare.

Att ryckas upp från sitt nätverk

Våra afghanska ungdomar har nu fått tak över huvudet på annan ort.
 
 

Just nu är det många flyktingar som flyttar runt i Sverige. Många rycks hastigt upp från vänner, svenska vänfamiljer, nätverk typ Tillsammansskapet eller kristen församling. På en del orter finns väl fungerande nätverk. På andra platser blir det jättesvårt att ensam möta kalla, undrande och ibland fientliga blickar. Kanske dömer någon endast efter utseendet och glömmer att det bakom ett blygt leende finns en bror eller syster, en ny vän, ett fotbollsproffs, en musiker eller bara någon som vill vara en vän.
På den ort dit pojkarna kom vet jag att det finns en fungerande gemenskap och många öppna hjärtan. Men hur är det i den vita kyrkan med stort torn? Eller kapellet i byn? Skulle DU våga gå in där och möta allas nyfikna blickar. Hur hög är tröskeln? Hur täta är innecirklarna? Går det att komma in? Gå in på vår hemsida här på Facebook eller på nätet.
Öppna kyrkan heter den. På internet hittar du den på www.efk.se
Lycka till med att bli vänner i det verkliga livet!

SVT om kristna på asylboende

 http://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/hemlosa-efter-hot-pa-asylboenden?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170203%3Ahemlosa-efter-hot-pa-asylboenden%3Anyh

 

 

Fyra kristna afghanska flyktingar har känt sig tvungna att lämna sina asylboenden i Filipstad efter att de hotats och trakasserats på grund av sin tro. Men Migrationsverket har inte kunnat ordna något nytt boende åt dem och därför är de i nuläget hemlösa.

Runt ett bord i en av Korskyrkans lokaler i Filipstad sitter fyra afghanska killar, Ehsan, Mohammad, Khodadad och Mohamed, och fikar. Den här lokalen har varit killarnas hem sedan två dagar tillbaka eftersom alla fyra känner sig otrygga i de boenden de varit placerade.

– De andra på förläggningarna respekterar inte oss. Varje gång de går förbi oss använder de ett väldigt grovt språk, berättar Ehsan Husseini.

Hotas av andra boende

Alla fyra vittnar om hur de trakasserats men också hotats av andra på boendet. Anledningen ska vara att de konverterat från islam till kristendomen och det har vissa personer svårt att acceptera.

– Vår situation är inte bra. Vi kom hit för att få känna oss fria. Vi skulle ha haft yttrande- och religionsfrihet men trots att vi är här så har vi problem, säger Mohamed Reza Fasihi.

Bengt Sjöberg är pastor i Korskyrkan och har i många år engagerat sig i flyktingarna i Filipstad. För över ett år sedan vände han sig till Migrationsverket för att få dem att hitta andra boenden. Men hittills har inget hänt.

– Jag har skrivit till alla olika enheter, ända upp till högsta cheferna på Migrationsverket. De har skrivit att det i princip är gatan som gäller. Det är fel princip att man flyttar på de mobbade i stället för dem som mobbar, säger han.

”Något som falerat”

Men när SVT Nyheter Värmland ringer Migrationsverkets enhetschef i Karlstad menar han att killarnas situation är helt ny för honom.

– Det är naturligtvis inte bra. Någonstans är det något som falerat. Men jag vill påtala att för mig har detta inte varit känt förrän i går, jag började jobba här 2016, säger Ulf Henriksson som är enhetschef på Migrationsverket i Karlstad.

Men du har själv sett mailkorrespondensen mellan Bengt Sjöberg och andra chefer inom Migrationsverket. Kan det vara så att ni har missat att gå vidare med de här fallen?

– Jag kan inte uttala mig om vad andra gjort och inte gjort. Men jag ska titta närmare på det här nu. Är det någon som känner sig otrygg på sitt boende så ska vi vidta åtgärder.

Hoppas på annat boende

I natt kommer Ehsan, Mohammad, Khodadad och Mohamed att sova på madrasser på golvet i Korskyrkans lokal, men de hoppas på att snart få ett annat boende där de kan känna sig trygga.

– Man ska respektera varandra och på så sätt leva i fred och harmoni, säger Mohamed Reza Fasihi.


Kristna afghaner trakasseras i Filipstad


Afghaner trakasseras eftersom de blivit kristna. En ung man kastades ut från sin familj här i Sverige och en annan vågade inte bo kvar på asylboendet pga hot, trakasserier och mobbning. Migrationsverket har haft ett år på sig att ordna boende, men deras enda alternativ har varit ATT SOVA PÅ GATAN!
Jag skrev brev idag utifrån min frustration. Vår församling och jag har i många, många år varit stand in för Migrationsverket, då de stängt sitt kontor på fredagar klockan 16. Vi har tagit emot självmordsbenägna människor, skjutsat folk till sjukhus, delat ut kläder och skor när folk anlänt till stan utan någon personal som tar emot. Vår second handbutik har fått vara jourrum. Nu känns det som om Migrationsverket motarbetar oss. Är det meningen att folk ska sova på gatan och dö i Sverige? Vad hade Migrationsverket gjort om det inte hade funnits en kyrka som alltid finns till hands. Så här skrev jag idag och fick svar, att de sänt mitt brev till högre tjänsteman:

Ärende: Boende för de två konvertiterna Mohammed R:F och E. H
Jag har tidigare skrivit om deras situation till er i Karlstad, till regionchefen, till stabsenheten bl.a chefsjuristen H.H. samt till media och nu senast till JO som la ner utredningen. 
Pojkarnas situation i kort sammanfattning. 
Blev kristna hösten 2015. Då blev E utkastad från sin släkt där han bodde. Orsaken var att han blev kristen. 
R.F. kände sig hotad av muslimer på asylboendet vid sjukhuset i Filipstad (Jokarjo) 
De fick bo på Hotell/Vandrarhem och vår församling betalade i väntan på att MV skulle ordna boende. Efter att vi betalat mer 
än 10 tusen till deras boende försökte vi hitta billigare boende. MIGRATIONSVERKET SA, ATT OM MAN LÄMNAR SITT BOENDE ÄR ALTERNATIVET G A T A N!!!!!!!!!!!!! I Sverige? På 2000-talet???????!!!! Ja, tydligen. 
Sen har de bott i vår kyrka i Hällefors. De har bott och haft sina adresser hos oss. De har bott i en annan kyrkolokal och 
hos vänner här och där i ett ständigt kringflackande i ovisshet, oro och ibland under hot. 
De blev mobbade och trakasserade för sin kristna tro, men deras mobbare blev INTE förflyttade. 
Den 28 oktober blev jag opererad för aggressiv prostatacancer. Då skrev jag och ringde till MV, att vi ORKAR INTE MER. Ingen 
reaktion. Inget boende. Ingen hjälp. Ingen som tar tag i situationen. 
I förrgår förflyttades många asylsökande från de nedlagda boendena i Lesjöfors, Nykroppa och Hotel John i Filipstad till Jokarjos anläggning vid sjukhuset i Filipstad, men de båda pojkarna E och R fick inget boende. 
Igår kväll hade de ingen stans att sova. Jag satt i bilen med dem efter att vi varit på gudstjänst i Korskyrkan i Hällefors. 
Satt vid Statoil i Filipstad. Ute kom några snödroppar och det var minus 1 grad. Jag släppte av dem, men de hade ingen plats 
att sova. Migrationsverkets rekommendation om att sova på gatan kändes inte relevant. Hur skulle jag kunna släppa av dem bara? 
Nej, de fick sitta i ett rum som kyrkan disponerar. 
Nu behöver de boende. Snälla Migrationsverket, ni måste ta ert ansvar. 
Hälsningar Bengt Sjöberg, Filipstad pastor, kommunpolitiker och juridiskt ombud för pojkarna 


Splittrad familj får hjälp

Min vädjan igår för en splittrad flyktingfamilj fick ett stort gensvar. Från djupet av mitt hjärta. TACK! Pappan berättar hur han i förrgår natt hade en märklig dröm. Han drömde att hans mor kom till honom och sa: " oroa dig inte min son. Gud är stor och kan göra allt. Han kommer inte att överge dig eller hålla dig i ovisshet." Han vaknade och visste inte vad han skulle göra annat än be till Gud, " det mest naturliga för mig och Gud hörde verkligen mina böner."
Nu har det kommit in pengar till hyran och dessutom något till andra behov som en mor och 2- årig son kan behöva. Jag kan dessutom fortsätta ge matkasse då och då när den ensidiga ägg, lök och nudelmenyn behöver utökas. Stort tack ännu en gång.

Hazarer måste få skydd

I fredags i Afghanistan dödades 9 gruvarbetare som tillhörde den etniska gruppen hazarer. Alla hzarer som satt i bussen beordrades att gå ur bussen. Där blev de skjutna. De är svårt förföljda både i Afghanistan, Pakistan och Iran. Det ena sprängdådet efter det andra riktas mot denna folkgrupp. I staden Quetta i Pakistan har det hänt att man går runt på gatorna och skjuter hazarerna. Många av dem har kommit till Sverige och sökt skydd.
Jag satt med några av dem i kyrkan idag. Vid fikat visade de bilder och berättade om hur fruktansvärt illa de blir behandlade.
Jag lovade att skriva ett brev till Migrationsverkets högste jurist och förmedla några aktuella händelser. Det har jag gjort nu.
För ett tag sedan kom nyheter om att de som fått avslag skulle få en ny chans genom att hävda verkställighetshinder. Men vinterkylan består, både den politiska och den mänskliga kylan. Känslan av hopplöshet och förtvivlan ökar bland de tusen asylsökande som håller sig undan en utvisning. De har berövats sin plats på asylboendet och de får 0 kronor till mat. Några jobbar svart 12 timmar per dag för 100 kronor. Andra säljer sin kropp till en äldre man eller kvinna. Inte konstigt att många väljer självmord vid en sådan situation.
Är det talibanska ordspråket i Afghanistan på väg att besannas? ”Tadzjiker ska till Tadzjikistan, Uzbeker till Uzbekistan och Hazarer ska till Goristan (kyrkogården)”! Medan det sker, vad har vi för ansvar? Vad har vi för möjlighet? Vad har vi för skyldigheter gentemot dessa människor? Många söker sig till våra kyrkor. Hur kan vi hjälpa? Hur kan vi påverka politikerna? Nu när få asylsökande kommer, borde vi inte kunna ge dessa människor andrum och ge dem trygghet i vårt land?

Tidigare inlägg
RSS 2.0