Inte så farligt på pensionärsmöte

Maud och jag har varit på vårt första möte för pensionärer. Det var en samling för ett 100- tal ledare, pastorer och missionärer inom Evangeliska Frikyrkan. Samlingarna hölls på Götabro kursgård och på den stora konferensanläggningen vid Torp.
På en samling fick vi lyssna till ett missionärspar från Brasilien som jobbar med att starta församlingar i Sverige!!! De berättade om hur de börjat samla människor i deras hem i ett bostadsområde i Falun. Där samlas man och äter, fikar, hjälper varandra och delar livet. Man sjunger, läser i Bibeln och samtalar. Alltså bygger de kyrka med RELATIONER OCH GEMENSKAP. Gruppen växer och man har fri tillgång till kvarterslokal och ungdomsgård. Många barn samlas och de ingår i gemenskapen och är delaktiga i det gemensamma aktiviteterna.
På kvällen var det gammaldags strängmusik med gitarrer, dragspel, saxofon, bas, piano och trumpet. Våra vänner från Ludvika som en gång utgjorde "Ludvikaungdomarna"sjöng och spelade (Stig Jirenius, Roland Lövgren och Kjell Rhodheim) I slutet av mötet kom ungdomarna som går på Götabro fram till estraden och varje ungdom fick en äldre förebedjare som välsignade dem. Stafettpinnen går vidare, men vi pensionärer tänker inte lämna in ännu. Vi ska fortsätta vår tjänst och fortsätta sprida kärlekens och det glada budskapet ( Evangeliet) till varje generation och till alla nyanlända som behöver få uppleva Guds kärlek, frid, glädje och stöd att bli en medborgare i det nya landet.
Solen sken fortfarande när vi åkte över närkesslätten, men vid Kilsbergen gick solen ner i ett rödgult intensivt ljus. Det kändes inte såå främmande att vara på pensionärsmöte.

Är tron en privatsak eller?

I Sverige anser de flesta att en eventuell kristen tro är en privatsak. Man går inte runt och berättar om sin tro och Jesus är förpassad in i "garderoben". Olika partiers företrädare vill förhindra att man ber till Gud och har andakt till och med på kristna friskolor. Men som asylsökande kristen förväntas du av migrationsmyndigheterna att hålla en betydligt högre profil. Annars kan du inte göra din kristna tro sannolik och du blir ifrågasatt om din tro är genuin.
Ett par exempel på detta vill jag berätta om. M har haft en blogg om kristen tro som stängts ner av myndigheterna i hemlandet. M har gått på bibelstudier, gudstjänster, blivit döpt och berättar för andra landsmän om sin kristna tro. Men enligt Migrationsmyndigheterna har "M på ett ingående sätt beskrivit det kristna budskapet, men berättelsen saknar personliga reflektioner som relaterar till budskapet".
F går på gudstjänster, bönesamlingar och ungdomsmöten tre gånger i veckan.Han är döpt och medlem i en kristen församling. Migrationsdomstolen underkänner hans kristna tro "eftersom han inte kunnat beskriva hur hans kristna tro påverkat hans liv"!!!!
Titta på bilden. den visar bland annat hur religion och värderingar påverkar våra liv. Sverige ligger längst upp till höger, vilket illustrerar att vi är mycket litet påverkade och religionens roll i det vardagliga livet betyder inte så mycket för oss. Är det någon mer som inte får det hela att gå ihop. Jag ser nu hur Migrationsmyndigheterna i Sverige underkänner kristnas tro på löpande band. Församlingar och enskilda är förtvivlade.
Kulturkartan är ett av de mest kända resultaten av World Values Survey. Den är baserad på ett urval frågor ur studien och visar hur olika länder i världen placerar sig utifrån medborgarnas värderingar.
Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.

Att hoppas när allt hopp är ute


Flera samtal under veckan och den senaste tiden har handlat om att förklara för människor, att ”allt hopp är ute. Det finns inget mer man kan göra. Vi har prövat allt och nått vägs ände”. På andra sidan bordet sitter människor som vi lärt känna, blivit våra vänner, vi har kämpat tillsammans, men ingenting har hjälpt. Myndigheterna har varit kallsinniga, nonchalerat väl underbyggda argument och inte velat ta till sig det som vi med kraft och skärpa framhållit. Besluten står fast: ”Ni ska ut ur landet!” Hem till våldet, hatet, attentaten och diskrimineringen, ja kanske döden.
Även jag måste berätta: ”vi kan inte göra något mer. Det har blivit så hårt och svårt att få stanna i Sverige.”
Sådana samtal tar oerhört hårt på psyket. Man går hem och känner sig usel och eländig och brottas med alla möjliga negativa och deprimerande tankar. Man vet, att man gjort allt och verkligen brytt sig och ändå. Det känns alldeles tomt i sinnet. Man orkar inte mer. Men längst där inne i hjärtat finns det någon som viskar: ”du har inte sett slutet ännu. Gud överger aldrig och Han som är underbar i råd, väldig Gud, evig Fader och Fredsfurste, Hans kraft och råd har inte tagit slut”.
Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan krossa livsmodet. Vi vet, att utan hopp slutar vi att leva. Dilemmat är att vi inte kan förneka realiteterna och vi kan inte ljuga för oss själva. Vi är inga blåögda fantaster. (jag är brunögd…..)
Paulus skriver om Abrahams situation och säger: Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. (Romarbrevet i Bibeln kapitel 4:18-25) Det betyder inte att Abraham var mera optimistisk än andra. Men han hade lärt känna Fadern, vår Gud och skapare.

Att ryckas upp från sitt nätverk

Våra afghanska ungdomar har nu fått tak över huvudet på annan ort.
 
 

Just nu är det många flyktingar som flyttar runt i Sverige. Många rycks hastigt upp från vänner, svenska vänfamiljer, nätverk typ Tillsammansskapet eller kristen församling. På en del orter finns väl fungerande nätverk. På andra platser blir det jättesvårt att ensam möta kalla, undrande och ibland fientliga blickar. Kanske dömer någon endast efter utseendet och glömmer att det bakom ett blygt leende finns en bror eller syster, en ny vän, ett fotbollsproffs, en musiker eller bara någon som vill vara en vän.
På den ort dit pojkarna kom vet jag att det finns en fungerande gemenskap och många öppna hjärtan. Men hur är det i den vita kyrkan med stort torn? Eller kapellet i byn? Skulle DU våga gå in där och möta allas nyfikna blickar. Hur hög är tröskeln? Hur täta är innecirklarna? Går det att komma in? Gå in på vår hemsida här på Facebook eller på nätet.
Öppna kyrkan heter den. På internet hittar du den på www.efk.se
Lycka till med att bli vänner i det verkliga livet!

SVT om kristna på asylboende

 http://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/hemlosa-efter-hot-pa-asylboenden?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170203%3Ahemlosa-efter-hot-pa-asylboenden%3Anyh

 

 

Fyra kristna afghanska flyktingar har känt sig tvungna att lämna sina asylboenden i Filipstad efter att de hotats och trakasserats på grund av sin tro. Men Migrationsverket har inte kunnat ordna något nytt boende åt dem och därför är de i nuläget hemlösa.

Runt ett bord i en av Korskyrkans lokaler i Filipstad sitter fyra afghanska killar, Ehsan, Mohammad, Khodadad och Mohamed, och fikar. Den här lokalen har varit killarnas hem sedan två dagar tillbaka eftersom alla fyra känner sig otrygga i de boenden de varit placerade.

– De andra på förläggningarna respekterar inte oss. Varje gång de går förbi oss använder de ett väldigt grovt språk, berättar Ehsan Husseini.

Hotas av andra boende

Alla fyra vittnar om hur de trakasserats men också hotats av andra på boendet. Anledningen ska vara att de konverterat från islam till kristendomen och det har vissa personer svårt att acceptera.

– Vår situation är inte bra. Vi kom hit för att få känna oss fria. Vi skulle ha haft yttrande- och religionsfrihet men trots att vi är här så har vi problem, säger Mohamed Reza Fasihi.

Bengt Sjöberg är pastor i Korskyrkan och har i många år engagerat sig i flyktingarna i Filipstad. För över ett år sedan vände han sig till Migrationsverket för att få dem att hitta andra boenden. Men hittills har inget hänt.

– Jag har skrivit till alla olika enheter, ända upp till högsta cheferna på Migrationsverket. De har skrivit att det i princip är gatan som gäller. Det är fel princip att man flyttar på de mobbade i stället för dem som mobbar, säger han.

”Något som falerat”

Men när SVT Nyheter Värmland ringer Migrationsverkets enhetschef i Karlstad menar han att killarnas situation är helt ny för honom.

– Det är naturligtvis inte bra. Någonstans är det något som falerat. Men jag vill påtala att för mig har detta inte varit känt förrän i går, jag började jobba här 2016, säger Ulf Henriksson som är enhetschef på Migrationsverket i Karlstad.

Men du har själv sett mailkorrespondensen mellan Bengt Sjöberg och andra chefer inom Migrationsverket. Kan det vara så att ni har missat att gå vidare med de här fallen?

– Jag kan inte uttala mig om vad andra gjort och inte gjort. Men jag ska titta närmare på det här nu. Är det någon som känner sig otrygg på sitt boende så ska vi vidta åtgärder.

Hoppas på annat boende

I natt kommer Ehsan, Mohammad, Khodadad och Mohamed att sova på madrasser på golvet i Korskyrkans lokal, men de hoppas på att snart få ett annat boende där de kan känna sig trygga.

– Man ska respektera varandra och på så sätt leva i fred och harmoni, säger Mohamed Reza Fasihi.


Kristna afghaner trakasseras i Filipstad


Afghaner trakasseras eftersom de blivit kristna. En ung man kastades ut från sin familj här i Sverige och en annan vågade inte bo kvar på asylboendet pga hot, trakasserier och mobbning. Migrationsverket har haft ett år på sig att ordna boende, men deras enda alternativ har varit ATT SOVA PÅ GATAN!
Jag skrev brev idag utifrån min frustration. Vår församling och jag har i många, många år varit stand in för Migrationsverket, då de stängt sitt kontor på fredagar klockan 16. Vi har tagit emot självmordsbenägna människor, skjutsat folk till sjukhus, delat ut kläder och skor när folk anlänt till stan utan någon personal som tar emot. Vår second handbutik har fått vara jourrum. Nu känns det som om Migrationsverket motarbetar oss. Är det meningen att folk ska sova på gatan och dö i Sverige? Vad hade Migrationsverket gjort om det inte hade funnits en kyrka som alltid finns till hands. Så här skrev jag idag och fick svar, att de sänt mitt brev till högre tjänsteman:

Ärende: Boende för de två konvertiterna Mohammed R:F och E. H
Jag har tidigare skrivit om deras situation till er i Karlstad, till regionchefen, till stabsenheten bl.a chefsjuristen H.H. samt till media och nu senast till JO som la ner utredningen. 
Pojkarnas situation i kort sammanfattning. 
Blev kristna hösten 2015. Då blev E utkastad från sin släkt där han bodde. Orsaken var att han blev kristen. 
R.F. kände sig hotad av muslimer på asylboendet vid sjukhuset i Filipstad (Jokarjo) 
De fick bo på Hotell/Vandrarhem och vår församling betalade i väntan på att MV skulle ordna boende. Efter att vi betalat mer 
än 10 tusen till deras boende försökte vi hitta billigare boende. MIGRATIONSVERKET SA, ATT OM MAN LÄMNAR SITT BOENDE ÄR ALTERNATIVET G A T A N!!!!!!!!!!!!! I Sverige? På 2000-talet???????!!!! Ja, tydligen. 
Sen har de bott i vår kyrka i Hällefors. De har bott och haft sina adresser hos oss. De har bott i en annan kyrkolokal och 
hos vänner här och där i ett ständigt kringflackande i ovisshet, oro och ibland under hot. 
De blev mobbade och trakasserade för sin kristna tro, men deras mobbare blev INTE förflyttade. 
Den 28 oktober blev jag opererad för aggressiv prostatacancer. Då skrev jag och ringde till MV, att vi ORKAR INTE MER. Ingen 
reaktion. Inget boende. Ingen hjälp. Ingen som tar tag i situationen. 
I förrgår förflyttades många asylsökande från de nedlagda boendena i Lesjöfors, Nykroppa och Hotel John i Filipstad till Jokarjos anläggning vid sjukhuset i Filipstad, men de båda pojkarna E och R fick inget boende. 
Igår kväll hade de ingen stans att sova. Jag satt i bilen med dem efter att vi varit på gudstjänst i Korskyrkan i Hällefors. 
Satt vid Statoil i Filipstad. Ute kom några snödroppar och det var minus 1 grad. Jag släppte av dem, men de hade ingen plats 
att sova. Migrationsverkets rekommendation om att sova på gatan kändes inte relevant. Hur skulle jag kunna släppa av dem bara? 
Nej, de fick sitta i ett rum som kyrkan disponerar. 
Nu behöver de boende. Snälla Migrationsverket, ni måste ta ert ansvar. 
Hälsningar Bengt Sjöberg, Filipstad pastor, kommunpolitiker och juridiskt ombud för pojkarna 


Splittrad familj får hjälp

Min vädjan igår för en splittrad flyktingfamilj fick ett stort gensvar. Från djupet av mitt hjärta. TACK! Pappan berättar hur han i förrgår natt hade en märklig dröm. Han drömde att hans mor kom till honom och sa: " oroa dig inte min son. Gud är stor och kan göra allt. Han kommer inte att överge dig eller hålla dig i ovisshet." Han vaknade och visste inte vad han skulle göra annat än be till Gud, " det mest naturliga för mig och Gud hörde verkligen mina böner."
Nu har det kommit in pengar till hyran och dessutom något till andra behov som en mor och 2- årig son kan behöva. Jag kan dessutom fortsätta ge matkasse då och då när den ensidiga ägg, lök och nudelmenyn behöver utökas. Stort tack ännu en gång.

Hazarer måste få skydd

I fredags i Afghanistan dödades 9 gruvarbetare som tillhörde den etniska gruppen hazarer. Alla hzarer som satt i bussen beordrades att gå ur bussen. Där blev de skjutna. De är svårt förföljda både i Afghanistan, Pakistan och Iran. Det ena sprängdådet efter det andra riktas mot denna folkgrupp. I staden Quetta i Pakistan har det hänt att man går runt på gatorna och skjuter hazarerna. Många av dem har kommit till Sverige och sökt skydd.
Jag satt med några av dem i kyrkan idag. Vid fikat visade de bilder och berättade om hur fruktansvärt illa de blir behandlade.
Jag lovade att skriva ett brev till Migrationsverkets högste jurist och förmedla några aktuella händelser. Det har jag gjort nu.
För ett tag sedan kom nyheter om att de som fått avslag skulle få en ny chans genom att hävda verkställighetshinder. Men vinterkylan består, både den politiska och den mänskliga kylan. Känslan av hopplöshet och förtvivlan ökar bland de tusen asylsökande som håller sig undan en utvisning. De har berövats sin plats på asylboendet och de får 0 kronor till mat. Några jobbar svart 12 timmar per dag för 100 kronor. Andra säljer sin kropp till en äldre man eller kvinna. Inte konstigt att många väljer självmord vid en sådan situation.
Är det talibanska ordspråket i Afghanistan på väg att besannas? ”Tadzjiker ska till Tadzjikistan, Uzbeker till Uzbekistan och Hazarer ska till Goristan (kyrkogården)”! Medan det sker, vad har vi för ansvar? Vad har vi för möjlighet? Vad har vi för skyldigheter gentemot dessa människor? Många söker sig till våra kyrkor. Hur kan vi hjälpa? Hur kan vi påverka politikerna? Nu när få asylsökande kommer, borde vi inte kunna ge dessa människor andrum och ge dem trygghet i vårt land?

Att få natta sin son

Förlåt. Jag kanske skriver för mycket om mitt engagemang för flyktingar. Nu har jag ännu ett angeläget ärende som jag delar här. Men jag är ju också far och farfar som spelar Yatzi och leker med bilar med barnbarnen. Jag är engagerad i landstinget där jag bland annat är med i en framtidsgrupp som tittar på hur vi kan öka möjligheterna att få kontakt med sjukvård och tandvård. Jag bryr min hjärna med kommunal budget i kommunfullmäktige och jobbar med skolfrågor i Barn och Utbildningsnämnden. Jag predikar i kyrkan och skriver böcker och artiklar. I jul och nyår har vi haft det väldigt lugnt och skönt, men hela tiden har jag tänkt på en av våra unga män från Afghanistan. Han skulle också vilja leka med sin 2-årige son. Han skulle vilja dricka te med sin fru och prata om hur dagen varit. Han skulle också vilja natta sin son, men under flykten till Europa skildes de från varandra. Trots tre försök att ta sig till Europa tillsammans skildes deras vägar. Frun och sonen befinner sig i ett främmande land i Asien. Pappa är i Sverige. Flera gånger har han tänkt att ge upp. Med nuvarande hårda regler kanske han aldrig kan få se sin son växa upp. Kanske han aldrig får krama om sin fru. Vi jobbar juridiskt, men vi kanske inte lyckas. Kanske FN kan hjälpa? Vi kollar med UNHCR. Men just nu är läget mycket akut. Frun har snart ingen bostad/rum. Hyrestiden går ut och det saknas 5 tusen kronor för att betala årshyran. I kyrkan har vi samlat in 2 tusen, så det återstår tre tusen kronor. Mannen får 1800 kronor i månaden att leva på. Då får han bekosta maten själv. Han lever mest på ägg, lök och nudlar. Kanske det finns några av mina Facebookvänner som kan ge en gåva? Du kan skicka till Korskyrkan Filipstad-Hällefors på 891-8302 eller swisha till nr. 123 427, 29 02.
Tusen tack! Och förlåt att jag skriver så ofta om svåra frågor och jobbiga saker.

2016-ett omskakande år


I början av juli fick jag besked om cancer och att jag hade en elakartad tumör som måste opereras. Jag började genast förbereda mig för operationen genom att motionera mer, äta nyttigare och inte minst förbereda mig mentalt. Varje dag långa promenader i skogen där jag plockade bär och svamp eller bara cyklade eller gick. Veckorna och månaderna gick och tremånadersregeln överskreds, men den 28 oktober opererades jag. Allt har gått bra och jag är mycket tacksam och glad. 40 år med ständiga inflammationer och långa behandlingar med antibiotika är över.
Årets största händelse: att bli friskförklarad. Ja absolut.
Under våren uppdagades hur vi blivit lurade av en person som vi litade helt på. Visst förlorade vi pengar, men det var inte det värsta. Känslan av att ha blivit utnyttjad, förd bakom ljuset och lurad stack som vassa nålar i hjärtat och sinnet. Sånt har hänt förut också. När man räcker ut en hjälpande hand kan någon bita tag i den riktigt hårt och åsamka rejäl skada. Men att stanna upp och bli bitter och hård förstör bara en själv. Vi ger förlåtelse och går vidare, men visst får man ett stort sår.
Till årets glädjeämnen hör våra barn och barnbarn. Vårt yngsta barnbarn Leo är en riktig solstråle. Korskyrkans persiska grupp är också en källa till stor glädje. Flera iranier och afghaner har under året blivit kristna och döpta. Även en del från andra länder t.ex Albanien.
I kommunen har samarbetet med S, V och Mp fungerat utmärkt och vi har kunnat satsa mycket på integration, praktikplatser och jobb genom Arbetsmarknads och Integrationsavdelningen. Vår kommun har fått många extra miljoner från staten och varenda krona behövs för att möta alla utmaningar.
Nu ser jag fram emot ett år då jag ska fylla 70 år. Det låter helt ofattbart. Lillpojken i Sjöbergs familj-70 år! Han som alltid var yngst jämt och i alla sammanhang. Han som bara gick och längtade efter att bli stor och vuxen. Med trygghet och förtröstan går vi in i ett nytt år. Tron på Gud ger styrka och hopp mitt i en galen värld där krigsbilderna från Syrien aldrig slutar att förskräcka. Vi välkomnar Fredsfursten och ber att friden ska börja i våra hjärtan och sprida sig till dem som vi har i vår närhet och till dem som vi möter i vår vardag. Där vill jag vara ett redskap att komma med Guds frid och fred.
Till sist vill jag önska alla GOTT NYTT ÅR!

Operation

Den 28 oktober opererades jag för prostatacancer.Jag har i många år gått och tagit det sk PSA-provet. Visst var det något högt, men man sa, att det kunde bero på förstorad prostata. Efter att det steg ytterligare gjordes en biopsi. Det var våren 2015. Dagen före midsommar fick jag ett brev från läkaren där han berättade att de inte fanns minsta spår av cancer. Jag kunde fira midsommar i glädje och tacksamhet. Men man skulle följa upp mig inom sex månader igen för en ny biopsi. När det gått nio månader! tog jag kontakt med både vårdcentralen och urologen och undrade vem som skulle kalla mig. Då blev det fart och man gjorde nya tester. Då hittade man en tumör och jag skulle opereras med hjälp av en robot.Efter fyra månader väntan blev jag opererad den 28 oktober i år.
Tiden innan operationen la jag om kosten rejält och köpte en frukt och grönsakspress. Varje morgon gjorde jag juice på cirka ett kilo morötter, rödbetor, selleri, ingefära, citron och diverse gröna blad som t.ex. grönkål.Jag tror jag byggde upp immunförsvaret rätt så bra och genom att jag gick långpromenader varje dag var jag nog i rätt bra kondition.
Operationen gick bra och återhämningen likaså. Nu på måndag ska jag träffa urolog för uppföljning. Då får jag veta om PSA-provet är 0 som förväntat. I annat fall utreds man ytterligare.
Jag är tacksam och glad för alla som bett till Gud för mig, skänkt goda tankar och uppmuntrat mig.
Jag känner mig glad och tacksam och hoppas på en ljus framtid.

Utvisad för fem år sedan

En familj som blev utvisad för flera år sedan under mycket dramatiska former har hört av sig. Vi har av säkerhetsskäl inte kunnat ha så mycket kontakt. Blev mycket glad över att få veta att de lever, även om de har det väldigt tufft utan möjlighet till arbete och pengar. Mannen har kunnat arbeta något under somrarna. En gåva till jul gör det möjligt för dem att köpa medicin till dottern som led av en svår hjärtsjukdom. Mannen skriver att han älskar Sverige där deras son föddes. Han älskar också Jesus som han och hans fru lärde känna här i Filipstad. Han vill ge alla en kram, även dem som kom med rasistiska kommentarer och de som inte ville tro på deras behov av skydd. "Ge dem alla en varm kram från oss", skriver han.

Tredubbel välsignelse

I söndags träffade jag en kvinna i kyrkan som hade något mycket positivt att berätta. Det kommer många människor till oss. Vi hinner inte alltid lära känna dem. Några blir förflyttade till andra orter under tiden de söker asyl. Andra tilldelas boende på andra orter då de fått uppehållstillstånd. Kvinnan berättade, att hon var i vår kyrka för två år sedan. Då avgav hon ett löfte till Gud. Nu kunde hon berätta, att hon fått bönesvar tre gånger mer än vad hon önskat och bett om. Hon ville visa sin stora tacksamhet och kom med en gåva till församlingen. Vi fick hälsningar från en familj som var med oss under ett par år. Nu bor de på annan plats och hjälper till i kyrka och second hand. Mannen är också med och tar hand om människor från Iran och Afghanistan som nyligen blivit kristna. Till vår julfest den 20 december skulle det vara underbart om vi kunde ge vinterskor till våra unga pojkar som går i enkla gympaskor och fryser och blir blöta nu när det kommit en hel del snö. Vi får in kläder och skor för kvinnor, men sällan något till våra pojkar och män. Det vore nåt att önska........

Julupprop för flyktingar

http://www.skr.org/nyheter/idag-inleder-kyrkorna-juluppropet-for-en-human-migrationspolitik/

Långt uppehåll på bloggen

Jag skriver alltmer sällan på bloggen, men desto mer på Facebook.
Det har hänt mycket både personligt, men även i församlingen samt i det politiska engagemanget.
Vi har haft flera dophögtider och mött många nya människor från olika länder. Varje vecka studerar vi svenska språket samt Bibeln på olika språk.
Jag har blivit invald i landstingsfullmäktige, men anade inte hur jag skulle komma att lära känna flera olika verksamhetsområden inom sjukvården i Värmland. Jag har drabbats av flera sjukdomar och fått hjälp och ett bra bemötande. Sedan miidsommar står jag i kö för att göra en prostatacanceroperation. Det är rätt så påfrestande att gå i ovisshet och vänta och vänta på besked när operationen ska bli. Jag känner mig dock trygg och lugn och kämpar på med olika engagemang. Däremot har jag ställt in alla uppdrag ute i landet eftersom jag kan kallas in för operation när som helst. De arrangemang som jag har i Filipstad och Karlstad går ju att ordna med ersättare med kort varsel.
I sommar har vi besökt olika platser från förr i tiden. Nedan en bild på Maud och mig på Waldemarsudde, där vi förlovade oss för 50 år sedan. Även en bild från fiske i Grässjön, Sunnemo.
 
 

Många tar emot Jesus

 

Hösten har varit intensiv. Varit i kyrkan nästan varannan dag. På bilden syns några från civilsamhället som jobbar med kläder till flyktingarna.

I höst har vi fått be med många som vill ta emot Jesus i sina liv. Ett 20-tal har döpts.

Så här skrev jag på Facebook i början av december.

Barnvälsignelse och troendedop en helt ovanlig tisdagskväll. Mamman vars son välsignades, tittade ut mot salen och sa: Det var en stor välsignelse att flytta hit och hitta en församling som är som en familj. Hon pekade och sa, att där sitter min mamma och där är min pappa och mamma och där är mina vänner som hjälpt mig att komma in i samhället. Nu ser vi fram emot spännande gudstjänster.

Ikväll ansvarade de afghanska och iranska pojkarna för fika, smörgåsar och de tog hand om disken och gjorde snyggt kring alla borden


En dag i taget

One day at a time. Good advice for the new year. I wish you all a good year. We dont know what will take place but our faith in God will provide security  and guidance.

Önskar er alla ett gott nytt år. Detta år har varit omtumlande på många sätt. Bränder, hotelser, livliga möten i kommunfullmäktige och Barn och utbildningsnämnd, överfulla kyrkor, generös allmänhet, civilsamhällets kraft och engagemang, barnbarn som spelar och sjunger, en givmild bror som vill bidra till en positiv integration och glädjen att få leda nya människor in i gemenskapen i kyrkan. Se hur deras liv förvandlas, uppleva deras livsglädje över att ha hittat svar på livsfrågor, men också hjärtslitande livsöden som sargar sinnet när de nyfunna vännerna inte får stanna hos oss. Så hjälp mig att ta en dag i taget och leva i nuet och hämta kraft för dagen

.https://www.youtube.com/watch?v=JhUvFqOY00I&feature=youtu.be

 

 

 


Några bilder

 
En semesterbild från Fänforsen, Björbo i Falarna
 
Bön för Sverige på arabiska konferensen
 
Vi ber för Syrkens och Iraks kristna som förföljs så svårt

Arabisk konferens

I början av Augusti var vi elva personer från församlingen som åkte till den kristna arabiska konferensen i Flen. Det var en fantastiskt bra konferens som samlade kristna från ett flertal länder. Undervisning, sång och musik hade högsta klass. Jag var så tacksam över att våra vänner från Syrien fick undervisning och gemenskap på sitt språk.
Vid den avslutande gudstjänsten hade vi nattvard och bön för Sverige. Många gick fram för att ta tag i de svenska fanorna och lyfta upp vårt land i bön. Svenskar, irakier, syrier, egyptier m.fl välsignade Sverige och tackade för vår öppenhet och generösa mottagande av flyktingar. De arabiska kristna visade sin kärlek tillbaka och sa att de "gift sig med Sverige" och de ville med Guds hjälp arbeta, betala skatt och vara en resurs för vårt land.

Pakistankonferens

igår var vi på en Pakistankonferens på Vekhyttegården utanför Mullhyttan. Det kom folk från flera länder och naturligtvis flera från Pakistan. Även pakistanier som bor i Sverige var med.
Det var mycket intressant att få se flera filmer från arbetet i "de renas land". Vi fick lyssna till föreståndaren för det pojkhem som Birgit Linden startade för många många år sedan på den tiden då min bror Kjell bodde i landet. Föreståndaren kommer till vår kyrka i Hällefors nästa söndag då vi även ska ha besök av Josef Sjöberg och då vi också har glädjen att ha dop.
Min bror Stanley berättade om hur Pingstmissionens arbete började på 1950-talet.
 
Det var även mycket inspirerande att få träffa och lyssna till människor som brinner för att vidskärmen till Pakistans många stammar och etniska folkgrupper.
här några bilder från dagen.
våra barnbarn var engagerade i praktiska göromål, musik och som ljudtekniker. Underbart!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0