Många vill hjälpa

Idag ringde chefen för Sankt Georges Pizzeria i Filipstad. Han hade läst artikeln i Filipstads Tidning om matinsamling till de döva iranska bröderna. Nu ville han erbjuda pojkarna att få komma och äta varje dag på pizzerian! Generöst! Underbart!
Bröderna har idag blivit formellt delgivna det senaste beslutet. Med sig hade de Karin Risberg från De Dövas Förbund.
Jag skriver mer senare.

Insamling på Erikshjälpen

image38

De båda iranska döva bröderna har kämpat för dövas rättigheter i Iran. Då dödades deras far och de misshandlades och sattes i fängelse. Sedan de blivit kristna i Sverige vilar en dödsdom över dem som verkställs om de utvisas till sitt hemland.
Nu försöker Migrationsverket svälta ut bröderna och knäcka deras vilja eftersom man inte kan avvisa dem till Iran utan deras samtycke. Man har kraftigt skurit ner deras bidrag. Utan hjälp från medmänniskor svälter de ihjäl! Från och med onsdag den 30 maj finns en hink på Erikshjälpen Second Hand i Filipstad där du kan lägga mat, bröd och annat ätbart. Det finns också en bössa där du kan lägga pengar som förmedlas till bröderna.
Migrationsverkets beslut grundar sig på en 11 år gammal bedömning som gjordes innan den hårdföre president Ahmadinejad tillträdde. Vi kräver att Migrationsverket gör en ny bedömning och låter bröderna stanna i Sverige!

Utdrag ur kommande bok

Gömd familj levde på gädda, abborre, svamp och bär i månader


Vi hade precis packat in alla saker i bilen. Nu skulle Sergei och Olga bara gå och ta farväl av några vänner. Jag körde iväg bilen ett par kvarter bort och satt och väntade. Barnen fanns hemma hos en svensk kvinna som var invigd i planerna. Klockan var över tolv på natten och det var snöigt och kallt.

- Varför kommer dom aldrig? Tänk om de äventyrar hela flykten? Jag satt och jagade upp mig. Skulle ju egentligen ha sovit vid den här tiden. Nu hade vi minst tio mil att åka på små krokiga vägar. Natten skulle bli lång.

Så dök de upp till sist. Tårögda, men bestämda på att lämna Filipstad och gå under jorden. Flygbiljetterna hade kommit till Migrationsverket. Resan till den gamla sovjetrepubliken var bokad till på torsdag och nu var det måndag.

När vi hämtat barnen satte vi fart mot Dalarnas finnmark. Vi hade redan gjort två vändor till gömstället. Det gällde att inte ta med sig för mycket saker ut ur lägenheten, så att det väckte uppmärksamhet och frågor.

Vid tvåtiden var vi framme vid det lilla huset. Vägen var plogad, men hade min kontakt kommit ihåg att sätta på värmen i huset? Vi rusade in och kunde konstatera att det inte var mer än sju eller åtta grader varm i huset. Snabbt på med strömmen och elementen och sen packade vi in sängkläder och maten. Vid fyratiden lämnade jag flyktingfamiljen och for hem mot Filipstad igen. Ryggen värkte så enormt att jag var tvungen att stanna och röra på mig gång på gång. Jag längtade hem till sängen. Skönt att få sova i en varm säng.

- Hur skall det gå för familjen Smirnov? Kommer vännerna i församlingen att engagera sig och hälsa på dem? Ska vi få ihop tillräckligt med pengar till deras uppehälle? Är det någon mening med att gömma dem eller kommer familjen bara att brytas ner som människor? Frågorna malde i huvudet på mig, men efter ett tag somnade jag.

Veckorna gick och vi hade kontakt via sms på den hemliga oregistrerade telefonerna. Vännerna i församlingen ställde verkligen upp. De kom med sockerkakor, kött och potatis. När våren kom följde Willy med Sergei ut och fiska. Strax utanför huset rann en å. Dit brukade Sergei gå varje dag och meta. Ibland fick han en mört som han satte på kroken och gäddan var inte sen att hugga. Det blev gädda till lunch både den ena dagen och den andra. Ibland åt de abborre och braxen. Familjen bjöds också med till kapellet i det lilla samhället. De flesta av medlemmarna var invigda i att familjen "levde under jorden". Jag hade instruerat dem att de inte skulle prata ryska när de kom in i samhället, men deras ryska accent var ändå påfallande när de pratade svenska. Ändå fanns oron där. Skulle någon i kyrkan skvallra? Kunde man lita på alla som kom på mötena? Det var ju öppna möten för allmänheten. Vad var alternativet för familjen? Att hitta gömställen var inte så lätt.

När vi började gömma denna familj och en annan familj från Azerbajdzjan hade vi ingenting att hoppas på. Inga nya lagar och inga nya omständigheter för familjerna. När familjerna ändå framhärdade i att de absolut inte kunde återvända var det inget annat än att vänta och hoppas att något nytt skulle komma upp som skulle kunna göra att vi kunde skicka in en nya ansökan.


Påskuppropet ger hopp

Våren 2005 började fler och fler i de politiska partierna kräva amnesti för gömda flyktingar. Sveriges Kristna Råd formulerade ett påskbrev med namnlistor. I vissa kyrkor var det febril aktivitet, men andra inte orkade bry sig det minsta. Påskuppropet var en unik satsning som presidiet i Sveriges Kristna Råd tog initiativ till. Bakgrunden var de många vittnesbörd från landets församlingar om en orimlig situation för asylsökande.

157 251 personer och 64 organisationer samt Sveriges Kristna Råds 25 medlemskyrkor och tre observatörer ställde sig bakom uppropet. Namninsamlingen överlämnades till regeringen vid en manifestation den 16 maj 2005.

I Uppropet kunde man läsa:

Sveriges Kristna Råds påskupprop

VI SÖRJER över att barns bästa inte ges prioritet vid beslut om uppehållstillstånd i vårt land

VI VÄLKOMNAR ett domstolsförfarande som ger asylsökande ökad rättsäkerhet

VI UPPMANAR den svenska regeringen att inför ett nytt domstolsförfarande ge "amnesti" åt alla dem som vägrats asyl i vårt land


VI KRÄVER att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle

Det fanns engagerade människor som stod ute på gatorna och gick omkring och knackade dörr medan andra diskuterade ordval i brevet och aldrig kom sig för med att samla in ett enda namn. På vissa håll fanns också främlingsfientlighet och rasism inom kyrkans väggar, något som jag blev fruktansvärt upprörd över.

I staden Andijan i Uzbekistan hände något den 13 maj 2005 som kom att få förödande konsekvenser för många människor som förlorade sina nära och kära. För vår flyktingfamilj blev den tragiska händelsen början på att ett hopp tändes.
Enligt officiella uppgifter dödades 176 personer, däribland många "terrorister". Ögonvittnen har uppgett att 300-500 personer, många obeväpnade civila, dödades av säkerhetsstyrkorna. Händelserna i Andijan inleddes med att en grupp okända beväpnade män tog sig in i stadens fängelse och fritog hundratals fångar. Gisslan togs och en lokal myndighetsbyggnad ockuperades. Tusentals Andijan-bor samlades på ett torg för att protestera mot fattigdom och orättvisor. Säkerhetsstyrkorna öppnade sedan eld. En tid efter händelserna i Andijan beslutade Migrationsverket om ett tillfälligt uppehållstillstånd sk. TUT för alla från Uzbekistan. I ett vägledande beslut den 7 juli 2005 gav man en familj TUT på grund av den rådande situationen i landet. Nu var frågan bara om detta kunde gälla vår familj. Jag skickade in en ny ansökan.


Marinas skolgång

Jag hade samlat ihop läroböcker från flera olika håll till Marina. Ungefär en gång i månaden åkte jag upp med pengar, mat som folk skänkt och brukade då gå igenom läxor och uppgifter med Marina. Hon hade ett eget schema på kylskåpsdörren i huset och mamma Olga försökte få lite struktur på dagarna. Marina saknade sina skolkamrater i Filipstad så väldigt mycket. Marina visste aldrig att hon var flykting. Föräldrarna hade bara sagt att vi är ryssar från Uzbekistan som flyttat till Sverige. Tillsammans med Olga gick jag en dag till skolan i samhället och fick träffa rektorn. Vi berättade att det fanns en 9-årig flicka någonstans utanför samhället som så gärna skulle vilja gå i skolan. Jag berättade att familjen antagligen skulle omfattas av beslutet om tillfälligt uppehållstillstånd. Alla barn borde väl ha rättighet att gå i skola svarade rektorn och sa att vi skulle vänta en stund. När hon kom tillbaka hade hon pratat med en lärare. Rektorn gick före och visade vägen in i klassrummet där en kvinnlig lärare satt. Hon tog emot oss med stor glädje och engagemang. Utanför skolgården såg vi helt plötsligt en polisbil. Olga blev stel i hela kroppen, men det visade sig att polisen bara var ute för att sätta upp en skylt vid vägen.

Nu planerades för Marinas skolgång och hur hon skulle kunna ta sig till skolan om dagarna. Marina var eld och lågor och sa att hon kunde promenera den långa vägen in till skolan. Hon var så glad för att hon skulle få börja i skolan. Lite rädda var vi, men att sitta i ett hus varenda dag utan att kunna göra så mycket blev väldigt irriterande i längden.

Stig Winell hette en man i Stockholm som varje månad skänkte pengar till flyktingarbetet. Femhundralappen kom väl till pass för familjen Smirnov. Ibland kom Willy och skjutsade familjen in till Borlänge. Där kunde de gå omkring som vanligt folk och handla och titta i affärerna. De kunde gå till simhallen och bada och såna dagar kunde de verkligen slappna av. Utflykterna till Borlänge var ett skönt avbrott i den annars så trista vardagen vecka efter vecka, månad efter månad. När familjen Smirnov fick uppehållstillstånd i september dog Stig samma månad. När jag berättade det för Olga grät både hon och jag när vi tänkte på farbror Stigs kärlek och generositet.

En utflyktsdag med problem-läkare ordnade medicin till gömd sjuk kvinna

En sommardag hade jag planerat att ta med mig familjen på en utflyktsdag. Jag hyrde en minibuss och på vägen hämtade jag upp en annan gömd familj. När vi åkte blev plötsligt mamman i den familjen sjuk. Vi visste precis vad det handlade om och nu behövdes medicin. Just idag! Just nu när vi skulle ha det lite trevligt. Vi som funderat så mycket vad vi skulle ta oss till om någon blev sjuk. Jag fick plötsligt en idé och ringde en läkare som min mor hjälpt under tiden som läkaren studerade i Stockholm. Jag beskrev att vi var på väg förbi den stad där hon bodde. Beskrev symtomen på Zarah. Läkaren sa att hon skulle gå ut och ställa sig på parkeringen utanför sjukhuset med en påse tabletter i fickan. Efter 30 minuter var vi framme i staden och svängde in mot läkarstationen. Mycket riktigt. Där stod hon i sin vita rock bland alla bilar. Snabbt ut och ett hastigt tack och farväl. In i bilen och iväg mot vårt resmål.. Detta var ju helt fantastiskt att få så snabb hjälp.

Vi stannade till hos några vänner och gick in och lagade mat och värmde den mat som familjerna hade tagit med sig. Oj, så mycket att äta. Hur skulle vi få i oss allt detta? Zarah hade ju svårt att äta och Olga mådde inte så bra av att åka bil. Hon var åksjuk och hade glömt ta med sig sina åktabletter. Hur som helst hade vi en trevlig stund vid det dignande matbordet. Efteråt var vi så trötta så vi la oss på soffor och sängar och sov middag.

Efter maten åkte vi till en sjö där vi hade fått reda på att det fanns en båt som vi kunde låna. Vi rodde ut till en obebodd ö och tittade på fåglar. Solen gick i moln och det blåste kallt. Vi for vidare till en av mina vänner som är bonde. Han visade sin ladugård och hans får och lamm var extra intressant för våra flyktingfamiljer. De ville köpa lamm för att äta, men bonden sa att han slaktade först till hösten. Vi beslöt att återkomma. Sen var vi dödströtta och nästan alla sov i minibussen på väg hem. Detta var en dag som vi nog aldrig skulle glömma. En dag då de jobbiga tankarna och oron hölls lite på avstånd. Känslan i maggropen infann sig dock snart så fort som vi körde upp mot huset i skogen. När skulle vi träffas nästa gång och hur skulle det gå med uppehållstillståndet?


TUT blev till sist PUT

Efter en tid kom så familjens TUT=tillfälliga uppehållstillstånd. Det blev stor fest i kyrkan med massor av mat. En av medlemmarna i församlingen hade gett familjen flera tusen kronor. Jag var så tacksam när jag tänkte på hur väl de hade tagits om hand i församlingen. Efter avskedsfesten kontaktade vi Migrationsverket för att höra om familjen kunde få flytta tillbaka till Filipstad. Vi fick flera olika svar. Någon sa att de måste åka tillbaka till transitförläggningen i Kållered utanför Göteborg. Andra sa att de skulle upp till Kiruna. Vi tog då saken i egna händer och ordnade privat boende i Filipstad. Efter en månad gick vi till Skattekontoret och socialkontoret och meddelade att familjen var bosatt i Filipstad. Kontakt togs med Migrationsverket och de bekräftade att familjen fått ett års uppehållstillstånd. Nu kunde de bli inskrivna på Komvux och i skola och förskola. De fick de fyra åtråvärda siffrorna för vilka hela landet öppnade sig. Efter något år fick familjen permanent uppehållstillstånd, PUT och Olga studerar medan pappa Sergei fått jobb på en fabrik inte så långt ifrån Filipstad. Alla pratar mycket bra svenska och trivs i Sverige. I Uzbekistan hade de ständigt varit trakasserade för att de är ryssar och för sin kristna tro samt att Sergei engagerat sig i fackliga frågor.

Sergei är mycket praktisk och han kommer ofta hem till oss och fixar saker i huset. En dag hade vi köpt en hammock hos Jysk i Karlstad. Vi insåg snart att vi inte själva skulle kunna skruva ihop alla 75 skruvar, muttrar och delar. Maud sa att jag måste ringa Sergei på en gång annars skulle vi inte klara av att få ihop hammocken. Mycket riktigt. Efter tre timmar var de flesta skruvarna på plats och vi kunde avnjuta en god kopp kaffe i hammocken.




Tid för det viktigaste

Pingstdagen

Idag har vi firat den helige Andes utgjutande över de första kristna. Joels profetia är fortfarande aktuell. Över hela världen, i alla slags kyrkor, växer antalet människor som blir uppfyllda av Guds helige Ande. Det spelar ingen roll om det är ortodoxa, katolska, lutherska eller pingstkyrkor. Fler och fler tar emot Guds kraft och Andens gåvor. Det sker under och mirakler, människor blir helade och ger ut av Guds kärlek till dem som är i nöd.
Jag blev så glad idag när jag träffade en asylsökande kvinna som delar med sig av sin tro och sin kärlek till alla möjliga. Hon får 2000 kronor i månaden som skall räcka till mat, bussresor, medicin och allt annat. Ändå ger hon varje månad pengar till församlingens arbete och hon bakar bröd och går runt och ger bröd till dem som Migrationsverket har skurit ner bidraget till. Jag hoppas få intervjua henne denna vecka och skriva något mer om denna kvinna som själv är svårt handikappad.
Här kan du läsa en liten berättelse som vill lära oss hur viktigt det är att vårda de nära relationerna som vi har. Idag har vi ju firat Mors Dag och många mödrar har blivit hedrade. Berättelsen handlar också om hur vi kan göra rätt prioriteringar när vi tycks få mindre och mindre tid till allt som vi vill göra i livet.

Majonnäsburken och två koppar kaffe.

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att
hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två
koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet
framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket
stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med
golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full.
Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han
Skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att
den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken.
Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken
Var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "ja".

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde
hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående
tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att
Den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och
Annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick
Förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika
ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och
bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att
Få plats med golfbollarna eller småstenen.
Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker
Finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet.
Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till,
Åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om
"golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det
som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för
att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det
alltid plats för en fika med en vän.

Migrationsverket försöker svälta ut bröderna


De båda döva iranska bröderna Sassan och Daniel berättade idag att de fått ett nytt utbetalningsbesked från Migrationsverket. Deras bidrag till mat och övriga omkostnader har sänkts från 2000 kronor per månad till 784 kronor. Bidraget delas nu också ut bara med 14 dagars intervaller. Det är tydligt att Migrationsverket försöker svälta ut bröderna. Jag tycker detta är fruktansvärt inhumant och jag vädjar till alla som läser om dem att sätta in en slant på Kristen Gemenskaps konto 5489-1536
Kampen för att de skall få stanna i Sverige fortsätter. Igår gick KDU ut med ett pressmeddelande till stöd för bröderna. Det strömmar också in mail och tidningen Hemmets Vän har en helsida i sitt senaste nummer om Sassan och Daniel. Se www.hemmetsvan.se Utdrag ur artikeln här:


De är döva men ska utvisas



Pastor Bengt Sjöberg i Filipstad, ombud för FARR i Värmland (Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd), som följt de bådas vistelse i Sverige under lång tid, har begärt att migrationsöverdomstolen skall granska och ompröva deras fall. Många enskilda men också organisationer som Sveriges Dövas Riksförbund, Liberala Ungdomsförbundet med flera har engagerat sig i männens situation.

- Tidigare har Migrationsverkets handläggare sagt att man inte kan avvisa flyktingar mot sin vilja eftersom det bara brukar resultera i dyra flygbiljetter fram och åter. Migrationsdomstolen säger att det inte är farligt i Iran längre, berättar han för Hemmets Vän.

Bengt Sjöberg har följt de båda brödernas vistelse i Sverige, där de nu fått meningsfulla sysslor på Erikshjälpens Second handbutik i Filipstad.

Läs mer i Hemmets Vän nr 21 2007.


Här är kort från dopgudstjänst när Sassan döptes i Betel i Hällefors. Daniel döptes i Dövkyrkan i Filadelfia Stockholm tidigare.

image37

Kommentarer

Daniel och Sassan får inte ny prövning

Jag skriver nu till regeringen om de båda döva iranska bröderna. Jag ska även kontakta EU-domstolen.

Här är utdrag ur mitt brev till regeringen:
 

Eftersom två iranska döva bröder, som konverterat till kristendomen, vägrats prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen, finns det ingen annan väg att gå, än att skriva till ansvarig minister och till regeringen. Jag känner väl till att en minister inte kan gå in i ett enskilt ärende, men det jag begär nu är en totalt ny översyn av praxis hur seriösa konvertiter från Iran skall behandlas.

 

Jag vill också starkt framhålla det allvarliga i att bilder på en av brödernas dop finns på vår kyrkas hemsida (www.kristengemenskap.nu samt på min blogg. Dopbilden har uppmärksammats av en landsman till bröderna. I ett hotbrev till mig förklarar personen att både de som konverterat och de som hjälpt dem att byta religion skall brinna i helvetets eld. Bröderna har varit fem och ett halvt år i Sverige. När vi nu kommit till vägs ände måste regeringen gripa in i själva principfrågan.    

                     

Det står nu helt klart, att det är hög tid för uppdatering av den gamla praxisen för iranska konvertiter. Risken är stor, om den inte uppdateras, att man fortfarande följer den ca 11 år gamla praxisen som grundar sin bedömning på inaktuella uppgifter.

Enligt dåvarande iranexperten på Migrationsverket, Magnus Rydén, hade Migrationsverket kontakt med den armeniska kyrkan i Teheran och fått lugnande besked om att det är möjligt att leva som kristen, ?om man bara var diskret med sin tro?.

Detta är inte hela sanningen om att vara en kristen bekännare i Iran.  

Det här att leva diskret och inte störa, det gäller de traditionella kyrkorna, alltså armenier och assyrier, vilka tillåts ha sin nedärvda tro, men som inte får missionera bland muslimer.

Dessa gamla ortodoxa kyrkor försöker också att samarbeta med myndigheterna och har t.o.m. någon representant i riksdagen, även om de inte har samma rättigheter som muslimer för övrigt.

 

Det är därför inte de ortodoxt kristna, som söker skydd här, utan - de evangeliskt kristna, de som konverterat från islam.

De anses som förrädare mot såväl landet som mot Allah själv och befaras vara mycket farliga och smittsamma. 

Det är, som bekant, belagt med dödsstraff för en muslim att konvertera enligt sharialagen, och sharialagen är överordnad den statliga lagen.

 

Med den nye presidenten, Mahmoud Ahmadinejad har nu läget blivit katastrofalt för alla slags oliktänkande.

Mullorna anser, att konvertiterna både hädar islam som religion och hotar regimen, som helt bygger på islam och håller därför på sharia-lagens straff.

Nu igen, men på ett mer fördolt sätt, fängslar, torterar och dödar man de hatade kristna konvertiterna. De dör i fängelse, ?försvinner?, omkommer i ?olyckshändelser?, ?begår självmord?, eller blir oskyldigt anklagade och avrättade för narkotikabrott eller liknande.

Om inte samhället direkt fullföljer sharialagen, så har grannar, arbetskamrater, familjen möjlighet att, utan negativa konsekvenser, fullfölja sharia-lagens krav på dödsstraff.

Den kristne konvertiten blir fredlös i en totalitär, islamistisk teokrati.

 Efter lagändringen 2006, så ska, enligt migrationsminister Tobias Billström (citat från riksdagen): ?En viktig inriktning vid förändringarna av utlänningslagen var vidare att sätta bestämmelserna om SKYDDSBEHOVEN I FOCUS..? 

Hur uppfyller vi nu i Sverige FN: s skyddsregler för dem, som p.g.a. sin religion, sin kristna konvertering, behöver skydd här i Sverige? ? Det är numera inte bara kända kristna ledare, pastorer och evangelister, utan också vanliga enkla människor, som råkar illa ut i Iran.

 

Kritik har framförts från olika håll om bristande kunskap i länderkunskap på Migrationsverket. Jag hoppas att handläggarna skall ta till sig vad Utrikesdepartementet skriver om de mänskliga rättigheterna i Iran. Jag citerar i mitt brev flera sidor ur en rapport från UD som innehåller stark kritik mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Jag önskar få ett klarläggande av, om man numera verkligen tar hänsyn till de fakta, som framkommer så tydligt av Utrikesdepartementets rapport 2006. som t.ex. på sid.1.

?Inga framsteg har gjorts på MR-området,.. att Iran inte lever upp till kraven på en rättstat? och ? att en ökad intolerans färgad av en radikaliserad islamisk moralism präglar det iranska samhället.?

 Om de som konverterat har en så livsavgörande och stark tro och övertygelse, måste de ha rättighet att få leva ut och leva i den i sitt dagliga liv som en mänsklig rättighet. 

Jag begär att regeringen tar upp detta ärende skyndsamt och ger Migrationsverket i uppdrag att ta fram en ny praxis som ger seriösa konvertiter möjlighet att få sitt skyddsbehov tillgodosett i Sverige.

 

Filipstad den 24 maj 2007

Bengt Sjöberg, juridiskt ombud för bröderna Akbar (Daniel) och Mahmoud (Sassan) Farkondeh från Iran.

Om någon vill läsa hela skrivelsen med alla citat från UD skriv ett mail till mig så skickar jag den. Min adress är bengt_sjoberg@telia.com

           

Paradisäppelträdet på tomten blommar!

image36

Helandeunder i kyrkan


Fullsatt i Pingstkyrkan trots ihållande regn

Att ha ett möte en regning måndagskväll kanske var alltför optimistiskt. Jag tänkte att nu kanske det inte kommer så mycket folk trots att vi har ett intressant besök av en evangelist från England som fått se många mirakel på sina möten.
Redan en timme innan mötet skulle börja kom det folk. De var från Säffle, Karlskoga, Storfors, Hällefors, Molkom och Filipstad. När klockan var sju fick vi börja bära in fler stolar, men det räckte ändå inte till. Vi fick hänvisa folk att gå in i lokalen bredvid också.
I mötet sjöng vår lovsångskör och sen började Paul Bennison berätta om hur Gud kallade honom att resa till olika länder. I sig själv hade han inte mycket tro i början, men Gud gjorde fantastiska under och tecken. Paul och hans team fick flera profetiska tilltal igår till olika människor i mötet. Heidi som var med i teamet frågade mig om det fanns ett svensk ord som heter Jantelagen. Det ordet hade Gud gett henne. Så började hon be att Jantelagens påverkan på människorna i Filipstad skulle få släppa sitt grepp. Jantelagens uttryck, att du inte ska tro att du är något och att du inte ska tro att du duger till någonting, måste bytas ut. Gud ser ett värde i oss och han vill använda oss för att förändra vårt land. Med Guds gåvor i funktion i ditt liv kan du uträtta något positivt.

Helad

Idag på morgonen fick jag rapport från en som var med på mötet. Det var en man i 20-årsåldern. Han har haft en halsböld och haft feber och huvudvärk i flera veckor. Han har sökt läkare och fått pencillin, men han har inte blvit nämnvärt bättre. I sin förtvivlan gick han dag efter dag till läkaren som inte visste vad han skulle hitta på. Idag ringde den unge mannen och berättade att tempen var OK och att bölden var borta. Han hade inte längre ont i huvudet.
På vår samling ikväll kommer vi säkert att få höra mer från andra som också upplevt Guds kraft i sina liv.
image35
Här ser vi en del av publiken som var med i Pingstkyrkan. I förgrunden syns vår dator och projektorn som projicerar sångtexterna på väggen.


Café-möte i Betel, Hällefors

image33
Idag har vi haft Café-möte i vår kyrka i Hällefors. Det kom en hel del folk till och med ända från Kopparberg och Ställdalen. Maud och jag sjöng en del sånger och Sten-Olov Arnesson hjälpte till att kompa på pianot.
Vi spelade också tre sånger från Gaithers Homecoming friends. Det är en dvd-serie som vi älskar att titta på. Ett 50-tal av USA:s främsta kristna sångare är samlade för att sjunga på dessa dvd-filmer. Atmosfären är suverän, fylld av kärlek och innerlig gemenskap. Det är gospel och countrystuk på flera av låtarna. Jag tror de passade bra på cafémötet.
Christopher delade ett vittnesbörd och tackade församlingen för alla böner och allt stöd när han nu så lyckligt fått hit sin familj efter fyra år. Här nedan ser ni när jag tolkar honom. Vi har båda afrikanska kläder som hans fru sytt åt oss.
image34

Återförenad familj efter 4 år!

Christopher har fått bönesvar!

image31

För cirka 8 månader sedan skrev jag ett brev till Länsrätten I Göteborg.  En av våra afrikanska medlemmar i församlingen hade fått permanent uppehållstillstånd och nu ville han försöka rädda sin familj ut ur Nigeria.

När Christophers fru ringde till honom fick han även prata med sin sexårige son. Sonen Emmanuel hade inte sett sin far sen han var två år. När han fick telefonluren ropade han till sin pappa: "Kom och ta oss ut ur landet! De skjuter överallt nu."
Så har månaderna gått och vi har fyllt i en massa blanketter, ringt till olika handläggare och skrivit flera brev. Vi har sökt uppgifter på Internet och vi har försökt följa med vad som händer i Nigeria. Våld, dödande och arresteringar hör till vardagen och i samband med valen i april tilltog oroligheterna. Familjen fick byta till en säkrare bostad. Fruktansvärt rädda bad och hoppades de att få komma ut ur landet innan något hemskt skulle hända dem.Christopher kallades till intervju i Karlstad och hans fru förhördes på svenska ambassaden för att kolla att de verkligen berättade samma detaljer om allt som varit. Även dottern Glory blev förhörd i Nigeria.
Nu idag har de precis ätit mat hemma hos oss. Trötta men överlyckliga kom de hem till Filipstad sent igår kväll. Resan har gått bra. Nu hoppas Christopher få tag på en större lägenhet. Familjen bor nu i en etta med kokvrå. Till hösten har de blivit lovade en annan lägenhet.
Här är ett kort på Glory hemma hos oss. Glory betyder ära och innan vi åt tackade vi och ärade Gud som svarat på våra böner. Gång på gång har Christopher önskat att vi skall be för hans familjs säkerhet. Nu på söndag kommer hela familjen med på gudstjänsten i Betel för att tacka och ära Gud.
image32





Ett flyktingöde med positivt slut

Samira, Susan och Mona från Iran

 

Det ringde på dörren. Den kalla vinden svepte in från snöyran. Utanför dörren stod en kvinna med sina båda döttrar. I händerna höll de några plastkassar där de hade sina personliga tillhörigheter och lite kläder. Jag bad dem stiga på och vi slog oss ner vid köksbordet. Maud hällde upp lite te som de fick värma sig med. Så började de berätta.

"Vi har sprungit över skogen från flyktingförläggningen i Hagfors. Polisen kom och skulle avvisa oss till Iran. Vi blev dödsförskräckta och lyckades springa in i skogen. Sen har vi gått och gått och till sist fick vi lift med en bil. Vi kom till vår vän Ali som skjutsade oss till er. Kan ni hjälpa oss?"

Först fick Samira, Susan och Mona bo hos några iranska killar, men det var ju inte så lämpligt. En dag när jag gjorde ett besök såg jag hur flickorna sparkade boll utanför hyreshuset. Alla andra barn var i skolan och det såg lite misstänkt ut med två tio och elvaåriga flickor som ensamma sparkade boll på gårdsplanen. Efter några dagar skjutsade jag dem till ett litet kapell inte alltför långt ifrån Filipstad. Mat inhandlades och vi samlade ihop lite kläder.

Efter en tid fick familjen en annan tillfällig bostad uppe i Dalarna i ett annat kapell. Nu hade vi hunnit prata igenom hela deras historia och jag förstod att Migrationsverket hade gjort en rejäl miss när man behandlat detta ärende. En frånskild kvinna i Iran med den bakgrundshistorien som de hade skulle inte ha en chans att klara livet. Ayatollorna styrde med hjälpa av sharialagen och lagens hårdhet visste inga gränser. En ny ansökan skickades in till Utlänningsnämnden, men svaret kom snabbt tillbaka. Familjen skulle utvisas omgående. I sin förtvivlan sökte de mer och mer Guds hjälp. Mona och flickorna läste i bibeln som de fått på farsi och de sög till sig allt om Guds kärlek och Jesu underverk och hans kärleksfulla undervisning. Ett beslut att bli kristna växte fram och efter en tid av undervisning bestämdes en dag när alla tre skulle döpas. På sommargården Kämpudden i Dala-Järna hölls gudstjänster och strax nedanför byggnaderna rinner Västerdalälven. Vädret var varmt och solen sken, men vattentemperaturen var ändå rätt så låg i älven. Jag frågade min vän Lindorf Hedström om han ville döpa Mona och flickorna. Lindorf svarade ja på en gång och med stor glädje.

Efter den stora gudstjänsten vandrade alla ner mot älvkanten under sång och musik. Vi sjöng "Jag har beslutat att följa Jesus". Även en iransk kille som heter Ali hade tagit bussen upp till Dalarna och ville också döpas tillsammans med Mona och flickorna. Vilken glädje de kände när de kom upp ur vattnet. De hade tagit emot Jesus i sina liv och kunde börja ett helt nytt liv. De fick styrka och kraft genom bibelns ord och kände trygghet när de såg sig omkring och såg alla vänliga människor som välkomnade dem in i den kristna familjen.

Efter dopet var det en familj som öppnade sitt hem för Mona och flickorna. De hade ett stort hus och det fanns en hel del att göra på gården som hade hästar och får. Under ett halår bodde familjen här och under denna tid lärde sig flickorna svenska perfekt.

Mona blev sjuk och behövde komma till Centralsjukhuset i Karlstad. Hon fick en tid men funderade om hon skulle våga åka till sjukhuset. Tänk om någon tjallade för polisen. Det skulle ju framgå när ID-kortet skulle uppvisas att hon gömde sig. Spänningen var väldigt stor men allt gick bra ända till dess att vi efter läkarbesöket skulle gå och äta på Scandic hotell. Precis när vi slagit oss ner för att börja att äta kom det in två poliser i lokalen. Mona blev alldeles stel och tänkte springa ut. Jag viskade till henne att vara som vanligt. Poliserna gick vidare till matkön och beställde dagens rätt. De var inte alls ute efter att jaga gömda flyktingar utan var bara hungriga.

Kampen för att få uppehållstillstånd fortsatte på olika sätt. Utlänningsnämnden var kallsinnig både till nya skrivelser och vädjanden. Familjen skulle utvisas. Pressen var hård och Mona höll på att kollapsa. Flickorna mådde dåligt av att vara gömda hela tiden och aldrig kunna gå ut på stan eller vara som vanligt. Vi satt och funderade och jag fattade ett beslut. Flickorna skulle få följa med mig till skolan den halvtid som jag undervisade klassen. Jag pratade med rektorn och hoppades att han inte skulle röja barnens situation för myndigheterna. Flickorna instruerades hur de skulle göra om det skulle komma någon polis för att hämta dem. Övriga lärare på skolan fick reda på att det kommit två nya elever till Bengts klass. Några av lärarna förstod säkert vad som var på gång och de visade mycket tydligt vilken inställning som de hade till invandrare. Det blev en tuff tid som präglades av rädsla och oro.

En dag kom det ett svar från Utlänningsnämnden om att de beviljat inhibition. Beslutet om utvisning uppsköts för att nämnden skulle kunna läsa igenom hela ärendet från början och gå igenom alla nya fakta. Glädjen och lättnaden var stor. Mona förberedde sig för en ny intervju som skulle göras hos polisen i Kristinehamn. Vi undrade om det var en fälla, men insåg att det var en risk som vi måste ta. En dag satt Maud och Mona och läste bibeln och Mona hittade bibelord som beskrev hur hennes liv varit och hur hon slutligen funnit frid och trygghet i sin tro på Jesus. Dessa bibelord betydde mycket vid det förhör som senare hölls där hennes beslut att bli kristen ifrågasattes. Utlänningsnämnden hade att ta ställning till om de skulle avvisa en kvinna som både riskerade dödsstraff för att hon var frånskild och även därför att hon konverterat till kristendomen.

En dag ringde jag till hennes handläggare och blev mycket illa bemött. Kvinnan kallade invandrarna för kaniner och hon gav uttryck för rent rasistiska åsikter. Jag trodde knappt att jag hörde rätt och tänkte att jag skulle anmäla henne för JO (Justitieombudsmannnen). I det känsliga läge som var vågade jag inte säga någonting utan bara hålla god min. Det var i denna kvinnas hand som tre människoliv låg. Nu blev väntan olidlig och flickorna var mycket nervösa och oroliga. Gång på gång fick vi åka till sjukhuset och träffa psykologer som skrev intyg och vädjanden. Runt om i Sverige engagerades församlingar att be för familjen. Listor med vädjanden skickades in, men ingenting hände. Samira fick olika allergier och vi befarade att Mona skulle tappa livslusten och försöka begå självmord.

Så en dag ringer telefonen och deras advokat ringer och berättar att de fått PUT. Permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen humanitära skäl stod det i beslutet. Jag åkte snabbt ner till lägenheten där de bodde, men ingen var hemma. Var fanns Mona? Jag letade över allt och till sist for jag upp till Åsenskolan där flickorna gick nu. De fick beskedet före mamman och glada dansade vi runt utanför klassrummet. Jag åkte ner igen till lägenheten och satte en lapp på dörren där jag skrev: "Mona, ni har fått PUT! Ring mig! Bengt."

Efter en stund ringde telefonen och vi samlades alla. Vi kramade varandra och beslöt att ordna en stor fest. Handläggaren på Utlänningsnämnden sa att detta händer bara en gång på tiotusen. Det var ett mirakel: Tack gode Gud!


Fullsatt i kyrkan!

Man brukar ibland skämta och prata om att det är så lite folk i kyrkan i Sverige. Det kan man däremot inte säga om Kristen Gemenskaps möten. Fler och fler människor söker sig till gudstjänsterna. Sedan en tid får församlingen Kristen Gemenskap hyra Pingstkyrkan. Den ordinarie kyrkan är annars Betel i Hällefors, men församlingen anordnar gudstjänster i båda lokalerna liksom på Erikshjälpens café. Idag kom det så mycket folk att man fick bära in extra stolar.
Det var en grupp sångare från Karlskoga missionsförsamling som spelade och sjöng. Simon Guela från Elfenbenskusten och snart filipstadsbo predikade.
Den medryckande sången ville aldrig ta slut för folk sjöng med trots att kaffe/te och smörgåsar och fikabröd väntade i lilla salen. Flera hade sökt sig till kyrkan för första gången och de tycktes trivas utmärkt.
image30

De döva iranska bröderna mår dåligt

I fredags ringde personalen från vår kyrkas second handbutik. De bad mig komma ner snarast eftersom Sassan var så fruktansvärt orolig. Han visade med tecken att någon på Migrationsverket sagt åt honom att han skulle ut och flyga och att han skulle få brev om det snart. Nu satt han i en stol totalt skräckslagen och visade med tecken att han skulle bli gripen och satt i fängelse och dödad. Sassan gjorde ett snitt mot halsen för att visa på vilket sätt avrättningar kan gå till i Iran. Flera i personalen satt omkring Sassan och grät och var uppskakade. Vad var på gång? Vad händer nu? Har det hänt något nytt? Vad ska vi göra? Frågorna och oron slog emot mig med all kraft.
Jag visste att jag som juridiskt ombud inte hade blivit delgiven något nytt. Det enda som hänt är att handlägggaren tydligen har fått order uppifrån om att delge bröderna det avvisningsbeslut som kom för en tid sedan och som är överklagat till Migrationsöverdomstolen. Förut har brödernas handläggare lovat att han inte skulle göra något mer i detta ärende eftersom det enligt honom inte skulle kunna gå att avvisa dem. Nu har tydligen chefer på Migrationsverket tyckt att han varit för snäll, så nu vill de bruka maktmedel och utöva påtryckningar.
Jag försäkrade Sassan att de kan vara lugna eftersom deras ärende är under en pågående rättslig process och att migrationsverket inte kan utvisa dem förrän den är slutförd. Trots detta besked var det mycket svårt att lugna honom och hans bror Daniel som satt i en buss på väg till Göteborg.
Att handläggare på Migrationsverket i Filipstad har retat flyktingar med att säga:"Nu ska du ut och flyga" och sen flaxat med armarna har hänt förut. Jag har anmält detta till Migrationsverkets sökarombudsman och det har utretts ända upp till högsta ledningen. Jag trodde att det var slut på detta flaxande och denna ovärdiga behandling, men så är det tydligen inte.
Jag åkte ner till Migrationsverket och frågade en person om hon hade sagt och gjort så som Sassan beskrev. Hon blev röd i ansiktet och sa att det undrade hon, men när jag beskrev hur Sassan uppfattat det hela och att han var livrädd och kände sig kränkt bad hon om ursäkt. En ursäkt som jag lovade framföra och som jag låter det stanna vid. Jag skriver ändå om detta här på bloggen eftersom många som träffat bröderna i helgen är mycket, mycket upprörda och folk runt ikring bröderna får uppbåda all energi och kraft för att trösta, uppmuntra och försöka lugna dem. Jag hoppas att Migrationsverkets personal skall behandla de asylsökande med respekt och värdighet och om de inte har tillgång till dövtolk bör de vänta med att delge besked till dess att de ordnat fram en tolk.
Listor fortsätter att komma in.
Ni som ser listor komma till er e-post, kan hjälpa till att uppmana folk att skicka in dem till mig, när de fått 50 eller 100 namn på listorna. Tack för ert stöd. Många hör av sig. Vi vädjar också om ett ekonomiskt bidrag. Sätt in din gåva på församlingen Kristen Gemenskaps konto för socialt arbete Bankgiro 5489-1536

ONDAGSKUL I HÄLLEFORS

image29

Idag var jag på Onsdagskul i Betel. Församlingen är jätteglad för att vi på nytt har kommit igång med samlingar för barn. Idag var det avslutning med sång, tipsrunda och korvgrillning. Ett 25-tal barn och vuxna samlades på gården utanför vår kyrka. En jättetrevlig syn.
Det händer så mycket skoj i församlingen. På söndag kommer ett 15-tal sångare från Karlskoga på mötet som vi har i Pingstkyrkan. Simon Guela ska tala och gospelkören från Karlskoga ska sjunga. Jag blev också så glad idag när några av kvinnorna i församlingen ringde och ville sjunga på mötet på söndag. Våra invandrarvänner vill samlas varje dag för att be, läsa bibeln och stötta och hjälpa varandra på olika sätt. De vill att Guds kärlek skall ta sig praktiska uttryck i vardagen. Då kommer fler och fler att komma till veckans olika samlingar, något som vi också upplever. Igår var det till exempel flera nya med på de olika bönesamlingarna i Hällefors och Filipstad.

Sassan och Daniel

Jag har idag skickat in ytterligare cirka tre hundra namnunderskrifter som kommit  in i helgen för de båda döva iranska bröderna. Många skriver kommentarer att de vill att de skall få stanna i Sverige.
I brevet till Migrationsöverdomstolen har jag bett dem att tänka på att den bedömning som Migrationsverket gjort, när det gäller kristnas situation i Iran, förmodligen härrör sig från tiden före den nye presidenten tillträdde. Mahmoud Ahmadinejads negativa åsikter om judar och kristna är väl känt och det är därför mycket viktigt att domstolen noga tar med detta i sin bedömning om brödernas ärende skall få prövningstillstånd i Kammarrätten i Stockholm.
Jag har även bifogat en rapport om hur kristna i Iran som vill registrera barn med kristna namn förföljs.
Jag vädjar ännu en gång om bidrag till kampen för dessa båda bröder. Ditt bidrag kan sättas in på församlingen Kristen Gemenskaps konto 5489-1536. Märk talongen: Socialt arbete

Marthas vittnesbörd

NÄR LIVET BLOMMADE SOM BÄST ÖNSKADE JAG BARA ATT FÅ DÖ

Martha Larsson föddes i Colombia där hon bodde tills hon var 20 år. Vid 15 års ålder attackerade hennes pappa mamman med en kniv. Sen stoppade han dynamit i munnen och tog sitt liv. 17 år gammal födde Martha sitt första barn. Den gudstbild som Martha uppfostrades med var hård, rå och skrämmande. Där fanns inget utrymme för nåd.
När livet skulle blomma som bäst önskade sig Martha bara döden. 1991 blev hon ensamstående mamma med tre barn. Situationen var mycket svår. Hon så ingen framtid varken för sig själv eller sina barn. Hon tyckte att hon hade misslyckats med allt i livet trots att de inte saknade något materiellt. Hon hade allt som en människa kan önska sig, barn, utbildning, hus och bil. Men den tomhet som hon kände inombords gnagde i hennes inre och släckte livsgnistan.
Till slut kom dagen då allt var som mörkast. Hon hade inget kvar att ge sina barn och Martha bestämde sig för att begå självmord.
Men Gud hade andra planer för hennes liv. Denna dag samtalade hon med en kvinna där hon bodde i Kil strax utanför Karlstad. Kvinnan var med i Pingstkyrkan och hade deltagit i en karneval i samhället där hon haft en banderoll där det stod att Jesus är Vägen, sanningen och Livet. Kvinnan berättade nu för henne om Jesus på ett lättförståeligt sätt. Martha förstod att Jesus hade dött och uppstått för hennes skull och att man kan ha en personlig relation till Jesus.
Efter att de samtalat ett par timmar sa kvinnan:
"Martha! Om du tror att alla människor på jorden har vänt dig ryggen, då ska du veta att det finns en kvar som älskar dig och har gett sitt liv för dig. Hans namn är Jesus."
Efter det åkte Martha hem och böjde sina knän. Med ett skrik ropade hon ut:
"Gud finns du verkligen?" Plötsligt fanns Jesus där för henne. Martha förstod att Gud brydde sig om hennes problem.
Idag lever Martha ett rikt och lyckligt liv tillsammans med sin man Tord och deras barn. De arbetar för organisationen Agape Sverige som bland annat distribuerar Jesusfilmen som finns på många språk. Martha och Tord är medlemmar i Bredängs pingstförsamling. Den församlingen har upplevt en nytändning de senaste åren. Till kyrkan kommer folk från flera olika länder.
Denna helg har Martha och Tord tillsammans med ett team besökt Filipstad och Hällefors. Det har varit mycket folk på mötena och teamet fick också chans att prata med en hel del människor på Lilltorget i Filipstad under lördagen.


Intressant helg

image26
Martha Larsson berättar i Pingstkyrkan i lördags kväll hur hon kom till tro på Jesus

I morgon ska jag skriva mer utförligt och berätta om Martha som 1991 hade planerat att ta sitt liv. Vattenglaset var fyllt och tabletterna låg på bordet. I sin nöd ropade hon efter Gud om han möjligen skulle finnas. Nu reser Martha runt i Sverige och berättar om sin tro och om det nya liv som Gud gett henne.
Martha jobbar för organisationen Agape Sverige som har som målsättning att visa Sverige hur mycket Gud älskar människorna.
Idag var vi ute på stan och sjöng, pratade med folk och bjöd på kaffe. Verkligt intressanta samtal. Folk i Filipstad är verkligen öppna för att tala om andliga saker och vi fick be till Gud för flera människor som alla längtade efter mening i tillvaron. Här nedan är Bullgerillan på väg mot Lilltorget. Vi passerar precis vår second handbutik, Erikshjälpen.
image27
image28
Här står vi på Lilltorget och sjunger. Det var en hel del som satte sig på parkbänkarna och andra stod på lite längre avstånd och lyssnade.

Insamling till de döva iranska bröderna

Det strömmar in listor varje dag till stöd för att Daniel och Sassan skall få stanna i Sverige.
Det blir enormt många ringar på vattnet. Flera har skrivit och påpekat att det kanske var en för hög målsättning att få in 3000 namn innan listorna skall skickas till mig. Ni som läser detta inlägg och får listor med 50, 100 eller fler namn gör väl i att skicka dem till mig. Jag försöker sammanställa och skickar allt till Migrationsdomstolen.
Hela tiden sprider vi upplysningar om detta ärende och det skapar en stark opinion. Många kommer med förslag på hur man kan agera vidare. Tidningar kommer även att göra intervjuer och detta kommer att öka engagemanget för bröderna.
Vi vädjar också om pengar till brödernas uppehälle när nu Migrationsverket sänker deras bidrag. Vi är också tacksamma för ett bidrag till det opinionsbildande arbetet. Pengar kan sättas in på församlingen Kristen Gemenskaps konto 5489-1536. Tack för din gåva, liten som stor.
image25
Här står Daniel i kassan på Erikshjälpen Second Hand tillsammans med Cong Thanh från Vietnam. Daniel sköter kassan, men måste ha någon bredvid sig som kan prata och fråga om till exempel kunderna vill ha en kasse och så vidare. Vi är så tacksamma för de invandrare som hjälper till i butiken.

Sänd ditt bröd över vattnet.... Predikaren 11:1

Igår arrangerade våra invandrare en speciell dag av bön och gemenskap för att dels be för de iranska döva bröderna Sassan och Daniel, som hotas av utvisning, men också för att be för Sverige och den ort där de bor. De började klockan 8 och slutade 19.30. En muslimsk familj lagade kyckling och ris, laxkotletter och fisksoppa i sitt hem. All mat kördes sen till kyrkan. Även den muslimska familjen deltog i gemenskapen i kyrkan. Ledaren för dagen var Etienne som är baptist från Rwanda och teolog och lärare. Tillsammans med flera andra delade de bibelord, sjöng och spelade av hjärtans lust. Bönen för de iranska bröderna och andra asylsökande blandades med böner för svenska ungdomars valborgsfirande och behovet av en kristen väckelse i Sverige.
image24
Här ser vi Etienne utanför Betel i Hällefors

Christopher, som har uppehållstillstånd i Sverige och som tillhör vår församling sa, att detta var den bästa dag som han upplevt i Sverige! Innan dagen summerades berättade han att det fanns två teman för dagen. Det ena grundar sig på bibelordet i Hesekiel 22:30 där det står: "Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet." Det andra från Predikaren 11:1 där det står: "Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka."
De invandrare som var i bön denna dag för vårt land kommer alla från länder till vilka Sverige sände missionärer för 100 år sedan. Som liten grabb minns jag hur vi i söndagsskolan samlade in pengar till missionsarbetet i Kivu, Bujumbura och Kigali. I församlingen offrades det varje månad till länder i Afrika. Nu har "brödet" kommit tillbaka från Rwanda, Burundi, Kongo Kinshasa, Nigeria, Eritrea och Elfenbenskusten. Nu sitter jag omgiven av högt studerade pastorer, eldiga och tända evangelister och brinnande afrikanska och sydamerikanska medlemmar. De känner ansvar för sitt nya hemland dit de tvingats fly.
Ute på stan gick ryktet om bönedagen i kyrkan. En muslimsk man träffade en nyanländ flykting på stan. Han frågade: "Är du muslim?" "Nej, jag är kristen." "Varför är du då inte i kyrkan på bönedagen?"  Så visade den muslimske mannen vägen till kyrkan för honom och fler och fler kom för att delta i den hängivna och ivriga bönen.
Under dagen fick vi be med en kvinna som dagen innan var på sin första gudstjänst i församlingen.
Det sker ingenting utan bön och jag är så tacksam för våra flyktingar som ger så mycket tid till bön och gemenskap för att hjälpa och stötta varandra. Det är nöden och de svårigheter som de upplevt och upplever som fört dem tillsammans.

RSS 2.0