Hon blev en del av bönesvaret.

 
Den unga flickan växte upp i ett hem där man aldrig pratade om Gud. Det var vid konfirmationen som hon fick ett gudsmöte som satte djupa intryck i flickan.
Då hon var 19 år hörde hon en missionär från Indien/Pakistan som berättade om sitt arbete. Missionären var Karin Cometh. Den unga flickan var min mamma Helga som blev så berörd av det som Karin Cometh berättade att hon lovade att be för Karin så länge som hon vistades i missionslandet.
När Karin började avsluta sitt arbete blev mamma Helga själv så engagerad så hon själv och hennes familj blev en del av arbetet och numera även ett av barnbarnen.
Bilderna: Mor Helga Sjöberg i Pakistan
Bild 2. Mor Helga ca 12-13 år vid huset i Duvbo, Sundbyberg
Bild 3. Mor Helga vid ca 85 års ålder
 
 
 

Fantastiskt glädjande integration

 

Nyligen hade vi ett efterlängtat kärt och trevligt besök av Ofelia Namazova Vennemann och hennes söta flickor. Ofelia bodde i Filipstad och Hällefors. Hon och hennes familj kom hit som flyktingar från Azerbajdzjan.

Den 15 november 2005 kl. 8.00 gick vi in till Migrationsverket i Filipstad och där stod personalen och välkomnade Ofelia som fick ta emot sitt uppehållstillstånd. De bad oss att snarast åka och hämta hennes föräldrar och lillebror så att de också skulle få beslut att få stanna i Sverige.

Ofelia studerade i rekordfart och har arbetat som jurist och på statsrådsberedningen på regeringskansiet. Nu arbetar hon på en tankesmedja med framtidens sjukvård. Vilken tjej! Hatten av för henne!

 
 

 

 
 
 
 
 

Vinn kriget mot oron

 

Jag har läst en mycket bra bok. Den heter Vinn kriget mot oron. Boken handlar om att leva med frid i hjärtat och tillförsikt i tankarna.

Den här våren är det meningen att jag ska göra tre olika operationer. Det kan vara lätt att tankar av oro smyger sig in trots att vårsolens härliga strålar värmer och ger nytt ljus och energi. Ett citat från boken: ”Oron är som ett tunt flöde av fruktan som rinner genom vårt tankeliv. Om vi inte gör något åt den gräver den en ränna som alla andra tankar samlas upp i”. (Artur Somers Roche)

Jag väljer att tro och lita på att den Gud som jag tror på är större än det som jag oroar mig för just nu. Många gånger snurrar tankarna kring tänk OM…….men då kan man få kraft och frid till att i stället tänka även om.

Paulus skriver i Filipperbrevet 4:6 ”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse.” Detta brev skrev Paulus då han satt i fängelse. Ändå kunde han uppmuntra andra med att skriva: ”Gläd er alltid i Herren”.  För varje orostanke som vi försöker att andas ut kan vi andas in Guds kärlek, frid, glädje och trygghet i en förvissning om att Han har omsorg om oss och leder oss dag för dag. Guds fullkomliga kärlek i oss gör att vi kan andas ut vår oro, leva i nuet i Hans trrygghet och omsorg.

Jag vill varmt rekommendera boken som efter varje kapitel har sidor med förslag på samtal och reflektioner och en bön som du kan be. Gör din beställning redan idag. Gå till webbbutiken eller ring 019186010. Då kanske du får prata några ord med vår son Johannes. Lycka till!

www.sjobergsforlag.se

 

Profetiska hälsningar

När jag växte upp i ett pastorshem med äldre bröder (Kjell och Stanley) som i unga år gick ut som evangelister och senare blev pastorer och missionärer fick jag ofta frågan om inte också jag skulle bli pastor. Jag svarade att jag ville bli lärare och tjäna Gud i församlingen på fritiden. Som tonåring deltog jag i gudstjänster och bönesamlingar, ibland även bönenätter. Då kom det profetior om att mitt liv skulle bli olyckligt om jag inte gick Guds väg och sa ja till kallelsen. Jag började känna en press. Och det skavde i mitt inre att jag inte upplevde att profetiorna stämde med vad jag kände i mitt inre var Guds väg för mig. 

 När jag blev lärare var min fru och jag engagerade i olika verksamheter i församlingen. Men mycket ofta diskuterade jag med min fru om jag verkligen levde i Guds vilja. Jag hade svårt att leva i nuet och slappna av. Jag kände mig som en svikare och när folk fortsatte att ”profetera” och jämföra mig med mina bröder funderade jag till och med på att byta efternamn. Bara för att mina bröder var "stora evangelister och missionärer" var ju inte min väg densamma. Den dåliga självkänslan och osäkerheten väckte oro och mindervärdeskomplex. Profetiorna jag mottog, av personer som säkert ville väl, bidrog till en känsla av prestationsångest och gav upphov till mycket grubblerier kring om jag var på rätt plats i livet. 

 Efter många år växte jag naturligt in i mer av engagemang i form av undervisning i kyrkor och kampanjer och när jag fick en kallelse från en församling att vara pastor gick jag in i den tjänsten. Det kändes naturligt och som en fortsättning på något jag redan var engagerad i. Det blev flera intressanta och berikande år men efter fem, sex år upplevde jag att jag rörde mig i en begränsad sfär och jag saknade skolan och alla kontakter i samhället som jag haft då jag även hade varit kommunpolitiker.

Jag fick en lärartjänst men fortsatte att hjälpa till i församlingen.

 Efter en missionsresa i Estland tillsammans med våra tre söner besökte min fru och jag en ekumenisk gudstjänst. Helt plötsligt avbröts gudstjänsten av en man som talade i tungor och profeterade om en person som gått sin egen väg och att Herren skulle straffa honom. Det var som om knivar skar i magen och det var med tunga steg och sorg vi gick hem från det mötet. 

 På en retreatgård fick jag mycket gedigen själavård där en av ledarna fick se en bild som han på ett respektfullt och ödmjukt sätt förmedlade och frågade om det han sa gav genklang inom mig. Ledarna bad sedan för mig och det kändes underbart och läkande. Denna bild och tolkningen av den var precis det som löste upp knutar inom mig.

 När jag på senare år undervisat om den helige Ande och de andliga nådegåvorna har jag betonat, att vi inte ska förakta profetior, men vi ska pröva allt och behålla det goda. Men hur prövar vi och när görs denna prövning? Vi bör kontrollera om det stämmer med Guds ord. Budskapet måste även harmoniera med det inre vittnesbördet. Se även vad det blir för frukt. Gud talar om försoning och visar på en väg till frid och förlåtelse. Om det finns förtroende för den som bär fram de profetiska orden, finns det förutsättningar för att dessa ord också faller i rätt jord och bär god frukt. Profetian ska bygga upp, ge chans till korrigering, uppmuntra och visa på möjlighet att förändras.

 När någon ger ett ord från Gud kan det få stor betydelse och bli till välsignelse. Men exemplen är tyvärr alltför många där ”profetia” präglas av människors idéer, tankar, förhoppningar, och i värsta fall utgör den ett redskap för manipulation.

 Paulus är angelägen om att det som sker i gudstjänsten ska vara begripligt för alla (1 Kor.14:20–25). Inte enbart för de troende utan även för de icke-troende, som han självklart tycks utgå från finns med i gudstjänsten. Om då någon bär fram profetiska ord från Gud förstår alla att ”Hos er finns verkligen Gud” (14:25). Genom det profetiska talet blir Guds närvaro uppenbar.

 När ska man framföra profetian? Det behöver inte ske omedelbart i en gudstjänst. Prata med mötesledaren. Den som får ett tilltal kan välja tidpunkt och sätt. Enskilt eller inför alla i gudstjänsten. 

I många sammanhang har en profetia åtminstone historiskt brukat börja med: ”Så säger Herren…” Men jag tror att det är mycket sundare att säga: ”Jag upplever att…” eller: ”Jag tror att Herren vill säga något”. När jag fört fram dessa tankegångar i församlingar har de flesta hållit med, men några har menat att vi riskerar att släcka Andens eld och att vi ska ha förtroende för ”det som Gud gör”. 

 Gud vill tala till oss, ge oss uppmuntran och korrigeringar, men Gud trycker aldrig ner en person utan lyfter oss och ger oss mod och kraft att leva i gemenskap med honom och hans ord och leva i harmoni och trygghet i vår tjänst. 

Min bror Kjell hade en stark profetisk gåva

 
 
 

Föräldrarnas bön inspirerade

tt växa upp i en familj där frimodig bön inspirerad av den helige Ande var något naturligt och spännande.
Mina föräldrar Helga och Tage brukade fasta och be när det var extra allvarliga problem som behövde gudomlig bönhörelse. Som liten grabb kunde jag höra hur de samtalade och bad. Ibland handlade det om att det saknades pengar till mat och vid andra tillfällen bad de för mina bröder som befann sig i Pakistan. Efter några timmar brukade mamma komma in i köket och var på ett strålande humör.
-Nu ska jag koka gott kaffe och vi ska ha någon god bulle, sa hon. Nu ska vi vara glada för nu är bönesvaret på väg. Hon hade ”bett sig igenom” som hon uttryckte det. Jag minns en gång då jag kanske bara var 8-9 år och då jag gick ut och hämtade posten. I lådan låg ett brev med 200 kronor i. Det var mycket pengar på den tiden.
När min bror Kjell nyligen kommit till Pakistan för att arbeta som missionär blev deras hus konfiskerat av regeringen som flyttade huvudstaden från Karachi till Islamabad. De fick ett annat hus i ett annat område. I det huset fanns ingen el och inget vatten. Precis då drabbades Lena och Kjell av malaria. De var så sjuka att de knappt kunde gå upp ur sängarna och de hade svårt att laga mat. Eftersom de inte hade någon telefon kunde de inte meddela sig med församlingens styrelse. Ingen visste var de befann sig och att de var sjuka. Det enda som de kunde göra var att be. De bad för det nystartade arbetet, för kyrka, skolprojekt, sjukvård och barnhem, men något praktiskt kunde de inte göra på flera veckor.
När de äntligen träffade sin församling och sina vänner fick de höra om allt positivt och fantastiskt som hade hänt i kyrkan. Ett 40-tal personer hade kommit till tro på Gud och nu ville de bli döpta. En man som sysslade med ockulta samlingar hade fått möta Guds kraft och nu ville även han ta emot Jesus. Ett arbete startade bland de mest fattiga i området. Det ordnades läs och skrivkurser. Arbetarna i slumområdet kunde själva räkna ut sin lön så nu kunde inte fabriksägaren lura de fattiga på pengar. Slumområdet förändrade karaktär och blev snyggt, rent på gatorna och folket fick hopp om en bättre framtid. Under de elva år som Kjell verkade i Pakistan grundades ett 50-tal kyrkor, bibelskola (där vår son Josef är en av lärarna)
 
När Kjell reste till olika byar och samhällen i Pakistan märkte han att det gick trögs att tala och be för folk på vissa orter. på andra platser gick det däremot mycket lättare. En dag studerade Kjell den bedjande missionären John Hyde och de platser dit John Hyde resta för att be och ha förbön stämde så väl med de orter där det gick lätt att predika. John Hyde hade förberett marken för sådd och skörd trots att Jiohn Hyde levde långt innan Kjell anlänt till Pakistan.
 

Testa att be

Tänk om vi verkligen skulle testa våra föräldrars tro på riktigt sa Stanley till sin bror Kjell.
De var ett gäng ungdomar som växte upp i Filadelfia Stockholm. Mötena lockade inte när det fanns så mycket annat intressant på bio m.m. Ibland turades de om att en av dem gick till kyrkan och genom att berätta det viktigaste som ägt rum på gudstjänsten kunde de rapportera för föräldrarna om mötets innehåll.
En kväll när ungdomarna var samlade föreslog en av dem att de kunde ju testa att be till Gud. Skrattande och fnissande gick de ner på sina knän. Plötsligt var det en flicka som började be och det märktes att orden som kom från henne var äkta. Efter en stund blev det tyst på fnitter och skratt. De märkte alla en NÄRVARO.
Guds helige Ande fyllde ungdomarna och det var en heligt ögonblick. Det var något verkligt som berörde och rörde vid hjärtats djup.
Efter den kvällen beslöt ungdomarna att samlas för att be varje morgon och på lördagskvällen bad de till klockan sex på morgonen. Efter frukost möttes de alla till gudstjänsten. Något nytt hade hänt. Guds eld hade rört vid dem.
Det året anmälde sig många ungdomar till bibelskolan och flera av dem blev senare evangelister, pastorer och missionärer.
Stanley, Kjell och Lars Grip blev evangelister i Norrland. Då var de bara tonåringar, ja Stanley var bara 15-16 år.
 

Kjell Sjöberg-Guds bönegeneral

Jag har skrivit en bok om min bror. Den senaste tiden har jag återvänt till delar av Kjells undervisning om bön och då hittade jag hans bok "Res upp ett bönealtare".Så här berättar han om hur han kom till tro och direkt förstod hur viktigt det är med bön.

Kjell Sjöberg tog starkt intryck av sina föräldrars böneliv

Kjell såg vilka föredömen mamma och pappa var när det gäller bön. När familjen bodde i Finland var det krig. Pappa var inne i huvudstaden Helsingfors. Men mamma och barnen var ute på en ö. Där ordnade mamma sa att hon varje förmiddag kunde ta tid i bön. Det gick en liten stig bort från huset och in i skogen. Kjell var bara 7 år när han såg hur mamma gick in i skogen och upp på ett litet berg. Där hade hon en fin utsikt över havet. Och där började mamma be ivrigt. Hon var då 34 år och fyrabarnsmamma. Hon hade sin böneplats i skogen och dit gick hon varje dag. Det var en vacker plats med härlig utsikt.

Kjell blev kristen. 1951. Då föddes han rakt in i en böneväckelse. Den ungdomsgrupp som han tillhörde brukade samlas för att be. Första lördagskvällen efter det att han blev frälst blev början på en väckelse i den stora Filadelfiakyrkan i Stockholm där pappa nu var pastor. Man var i bön ända fram till kl. 6 på söndagsmorgonen.

Efter att han varit frälst bara några veckor bestämde sig Kjell och fyra vänner att de skulle träffas för att be varje dag under en vecka. De gick direkt från sina jobb till en lägenhet i Stockholm. Det bad på eftermiddagarna och kvällarna. Bön betydde mer än mat för dem. Under den böneveckan uppenbarade Gud för dem alla att de hade en kallelse att tjäna Gud och de anmälde sig till en bibelskola. Det året var det cirka 500 ungdomar som gick på bibelskolan.

Kjell och hans bror Stanley gick därefter ut som evangelister trots att de var endast 15 och 17 år gamla. Många av de ungdomar som gick ut bibelskolan har tjänat som evangelister, pastorer och missionärer. Åren efter det året hör till några av de mest segerrika åren i Pingströrelsens historia i Sverige.

 

 
 
 

Lite nostalgi

Några bilder från Huln i Dala-Järna där vi hade en liten stuga under några år.
 
 
 
 

Helgen då vi minns våra kära

Vi minns våra föräldrar, syskon och nära och kära som lämnat oss.
Mauds föräldrar målarmästaren och konstnären Nogi Andersson och fd kaptenen i Svenska Frälsningsarmén Greta Andersson.
Bagarparet och min morfar och mormor Hilda och Fridolf Eriksson. Mamma Helga och pappa Tage, syster barnsköterskan Ann-Marie och hennes man Gunnar Jönsson., sjöman som gick i hamn och som hade städfirma och var ställningsbyggare.
En bild från minneslunden i Filipstad dit jag gått tillsammans med nysvenskar som inte haft någon plats för sorg och eftertanke. men som kunde göra ett avslut efter läkande stunder vid minneslunden.
 
 
 
 
 
 
 
 

Endast "driftiga flyktingar" ???

Med fagra ord och med ett leende på läpparna presenterar migrationsministern förslaget om att endast "driftiga människor" Ska få skydd och utses till kvotflyktingar dvs det slags flyktingar som FN anser vara i störst behov av skydd. Det är skrämmande och upprörande. Hur lågt och hur långt från medmänsklighet har inte Tidöpartierna fört Sverige. Ogillar skarpt!

Vad är detta? En vän som hjälper många flyktingar i Värmland skriver på facebook

Kvotflykting är enligt UNHCR de människor som är i störst behov av skydd.

Regeringen föreslår att bara driftiga människor ska få skydd i Sverige.

Tänk dig in i vad det betyder för en människa i nöd.

(Tänk dig att du mist allt i en översvämningskatastrof och ligger skada någonstans. Du få inte bli kvotflykting eftersom du inte orkar att resa dig upp. Eller kan resa dig eftersom du är traumatiserad och svårt fysiskt skada )

Regeringen ger helt orimliga diriektiv.

 
 

 


Traumatiska minnen, nu många positiva hälsningar

Så här i sommartid får jag en del hälsningar från människor som bott i Filipstad förut. Några berättar om arbeten, giftermål och studier. Blir så glad då jag får positiva hälsningar från dem som haft svåra fysiska och psykiska trauma. Nu mår de bra.
Några av dessa personer har berört mig så pass mycket att jag inte kan bli kvitt de hemska händelser som utspelade sig för 15-20 år sedan. Ibland återupplever jag händelser i mardrömmar och undrar om de verkligen hände.
Ett minne plågade mig extra mycket. Det var den gången då jag hann före ambulansen och då en kvinna hängt sig i badrummet. Vi försökte få loss kvinnan som ännu var vid liv. Ambulanspersonalen lyckades inte och situationen blev kaotisk. Jag började be till Gud och använde mig även av det språk man kan kommunicera direkt till Gud med vid svåra tillfällen. Ett andligt språk.
När jag började be kom ett lugn in i badrummet och nu kunde man skära ner kvinnan och åka med henne till sjukhuset.
Efter en tid började jag tvivla om det var en verklig händelse eller en mardröm. Då jag en dag mötte ambulanssjuksköterskan frågade jag om det var verkligt det vi var med om. Hon bekräftade utan att gå in på detaljer, att jag uppfattat situationen precis så som det var.
Bild: Ambulans – Wikipedia
 
GOOGLE.COM
Bild: Ambulans – Wikipedia
Hittades på Google från sv.wikipedia.org

Vår familj upplevde krigets fasor

Mina föräldrar och syskon upplevde kriget i Finland. Det var mycket dramatiskt. Ryska fallskärmsjägare landade vid en bondgård dit mamma, pappa och mina syskon trodde sig ha hittat en lite mer trygg plats än inne i Helsingfors. Det blev strid. Pappa och mamma tog varandras händer och sa farväl till livet, men finska soldater och bonden lyckades oskadliggöra de ryska soldaterna.
Mamma Helga födde 6 barn innan jag kom som ett "sladdbarn". Ann-Marie och Kjell föddes i Sverige. Ett barn dog vid födseln. Stanley föddes i New York då familjen bodde i USA. Runa och Siv föddes under 2:a världskriget då familjen bodde i Finland, men mamma och en finsk kvinna åkte båt till Sverige för att föda. Pappa och den kände förkunnaren Frank Mangs tog bilvägen genom hela Finland och ner i Sverige för att se på den nyfödda Runa. När de tog båten tillbaka till Finland var det så kallt att båten frös fast. Då kom ryska bombplan och attackerade båten, men den klarade sig. Min syster Siv fick också födas i Sverige då familjen bodde i Helsingfors, Finland.
Dramatiskt, men livet gick vidare och jag föddes i Stockholm och då bodde familjen i Sundbyberg.
Bilderna: Mor Helga samt morfar och mormor med Ann-Marie och Kjell. Morfar hade byggt ett stort hus i tre våningar och där fick mamma och barnen vara i säkerhet.
Huset i Duvbo som morfar Fridolf Eriksson byggde. Där hade de bageri. Vi bodde där när jag växte upp. Morfar och mormor bodde längst ner och vi i de två andra våningarna. På tomten fanns många fruktträd, bär och grönsaksland.
Morfar, mormor, Ann-Marie och Kjell, mina äldsta syskon som inte finns i livet längre
 
 

Leva med ständig smärta

43 år sedan jag första gången fick hjälp. Då på Falu lasaretts uppvakningssal. Fick testa två stora el-plattor som skulle avleda smärtimpulser från ländryggens diskbråck.
Idag 25 år sen jag senast var i Karlstad på smärtkliniken. Då fick jag en modern TENs apparat samt en medicin som har viss effekt på långvarig nervsmärta.
Idag handlar det om att lära sig leva med ständig smärta. Borde vara fullärd nu.
Kan vara en bild av sjukhus, dörr, korridor och kontor
 
Alla reaktioner:
159Sonja Ljung, Lois Steen och 157 andra
 
 

Ordning och reda, Ja, men så här får det inte gå till

Ordning och reda-JA! Men kan man inte gå mjukare fram?

Så här får det inte gå till!

Informera. Skicka brev innan man sätter in tre polisbilar och sex poliser som våldför sig på en skötsam ung man

Tycker ni detta verkar rimligt?
Klockan 9 på kvällen kommer flera polisbilar till ett hyreshus i Filipstad och 6 civilklädda poliser går direkt in i en lägenhet, utan att knacka och beordrar innehavaren att svara på en mängd frågor. Två poliser håller mannens händer, två poliser tar bilder och river fram papper, dokument och mediciner m.m. Två vaktar dörren. Poliserna ryter och skriker åt mannen att han ska få fängelse i sex månader.

Poliserna fotograferar allt i lägenheten t.o.m. toaletten, schampo, toapapper, kokvrå, hyreskontrakt, anställningsavtal, lönelistor m.m. Den unge mannen som äger bostaden och har arbete och lever ett lugnt och skötsamt liv blir vettskrämd, ledsen och upprörd när han får veta att han riskerar sex månaders fängelse!!! för att han inte anmält sin nya adress till folkbokföringen. Inte förrän efter kl. 23 lämnar poliserna lägenheten.

Är det den nya folkräkningen eller är det så här polisen jobbat under några år? Har ni hört om något liknande?

Den unge mannen och jag har kontaktat media och har författat ett yttrande med anledning av förundersökningen. I den hittade vi flera oriktiga uppgifter bland annat förhör med hyresföreningen.
Den unge mannen heter Anders.........nej jag menar Ali Ahmad.

Ali har blivit sjukskriven efter denna händelse. Han mår mycket dåligt. Han har inte kunnat sova på flera dygn och han är enormt stressad. Mycket som han haft i sin ”ryggsäck” av trauma från sitt liv i Afghanistan och Pakistan har kommit upp till ytan och nu har allt rasat för honom.

På bilden står Ali och tittar på sin arbetsplats på servicehemmet dit han tyvärr inte orkar gå. Ali har uppehållstillstånd och fast arbete.

 

 
LIKHET INFÖR LAGEN? Riksdagsmän som är folkbokförda hos sina mammor och i gamla skjul 

Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson var skriven i ett fritidshus samtidigt som hennes familj var folkbokförd i en bostadsrätt i Stockholm, avslöjar TV4-nyheterna.  

Enligt dokument från riksdagen fick Svantesson sammanlagt 50.000 kronor om året för det dubbla boendet. 

”Jag har följt de lagar och regler som gäller för riksdagsledamöter”, skriver Svantesson på sin Facebook. 

Fick hon också påhälsning av 6 poliser?

Likhet inför lagen?

https://www.expressen.se/.../elisabeth-svantesson-fick.../

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tinnitus-finns det någon bot?


 
Tänk dig att du är instängd i ett rum. Du sätter på TV:n men det enda som hörs är ett brusljud. När du försöker stänga av apparaten går det inte. Nu hörs dessutom ett ihållande pipljud som kan liknas vid en syrsa som spelar.. Du kollar om du kan dra ur kontakten för att få tyst på TV:n, men det går inte.
I oktober 1997 förändrades mitt liv. Rektorn på skolan där jag arbetade bad mig att äta mat med en mycket bråkig skolklass. Flera lärare hade försökt hålla eleverna lugna i matsalen men inte lyckats.
När vi satte oss för att äta hoppade fyra pojkar upp och började slåss mitt i matsalen. De slog varandra och det blev ett väldigt liv. Alla fyra låg på golvet och brottades. När jag reste på mig och försökte gå emellan pojkarna och få slut på slagsmålet reste de sig och kom helt nära mig. Som på en given signal gallskrek de i mina båda öron.
Jag blev alldeles yr och fick starka ljud i båda öronen. Tinnitusen blev kronisk och påverkar mig dag som natt. Värst är det på kvällarna då jag ska sova. Måste ha radion eller CD-spelaren på låg volym.
Under en tid var tinnitusen hanterbar, men under de senaste åren har oljuden tilltagit i styrka. Jag har frågat läkare om det finns någon hjälp, men ingen har reagerat. Vi har alltid olika läkare på vårdcentralen så ingen följer upp och har en helhetsbild. Man får försöka hålla reda på det mesta själv. Men idag fick jag äntligen komma till sjukhuset i Karlstad där vänlig och kunnig audionom berättade vad man har för hjälp att erbjuda. Jag ska få återkomma för ett längre besök där de ska testa olika hjälpmedel som tagits fram de senaste åren.
Jag fick fylla i ett formulär med drygt 20 frågor. Svarade ja på de flesta. Hur dessa besvär påverkar allt, det kan nog bara de förstå som själva upplevt eller upplever tinnitus.
Jag hoppas få lindring. Det skulle vara fantastiskt.
Bilden hämtad från Google Bilder

RSS 2.0

Frälsaren

En iRing webbring.

Slump

Lista

Nästa


Bloggtoppen.se BlogRankers.com Blogglista.se Religion bloggar Religion