2021-en liten summering
Hur det kom sig att jag fick heta Bengt WILLIAM
Pandemin har förstås präglat livet, men för Maud och mig har det varit helt okey eftersom vi fått tid för sånt som fått stå tillbaka förr. Det har nog varit mer synd om våra barnbarn som fått ha distansundervisning under vissa perioder och även missat ungdomsläger.
Det har varit roligt att få ge ut boken Flyktingflickorna som fått ett fint mottagande. Tråkigt dock att det inte varit någon författarfestival, bokmässa och få inbjudningar att ha seminarier och få berätta om boken och dess budskap.
Vi är tacksamma för att få leva nära naturen, både här hemma i Filipstad men även då vi är i Nogigården i Dala-Järna.
Något som tar mycket tid är mitt engagemang för flyktingar. Det känns meningsfullt, men är också väldigt påfrestande. Det är många familjer och enskilda som ringer och hör av sig med sin oro, fruktan och förtvivlan. Om man lever nära döden och går med funderingar om att ge upp livet kan ett rådgivande samtal ge hopp och ork att försöka leva en dag till. Jag tänker på några familjer där en utvisning kan ske vilken dag som helst. Att leva under en sån press i sex, sju månader kan dränera en människa på all kraft. Det som dränerar mig på kraft är all byråkrati och tröghet hos Migrationsverket. Igår var det två månader sedan jag bad att få ut handlingar i två viktiga ärenden. Två månader! Då jag ringt eller mailat till ansvarig enhet har jag fått till svar, att ”någon handläggare är inte satt på det ärendet ännu”. Då har det bara handlat om att skriva ut några beslut och protokoll, något som ibland ordnas på en vecka.
För några dagar sedan ringde min bror Stanley och frågade om jag visste varför jag fick namnet William som andra namn. Det hade jag inte hört, så min bror berättade om den judiska familj som pappa räddade undan nazisterna då vår familj bodde i Finland. (Jag var inte född då) Walter Cohen som var läkare flyttade till Örebro dit även vår familj flyttade. Paret Rosi och Walter Cohen fick en son som de gav namnet William. Våra familjer umgicks mycket och mamma och pappa gav mig därför namnet Wlliam. Familjen Cohen flyttade senare till Rämen som tillhör Filipstads kommun. Där tjänstgjorde han som en mycket omtyckt distriktsläkare. Min mamma hade mycket kontakt med Rosi Cohen då hon hade flyttat till USA och hennes man avlidit.
Maud och jag vill önska alla våra vänner och släktingar ett gott nytt år.
Nytt rättsligt ställningstagande om Afghanistan
Du kan hitta nyttig information om det nya rättsliga ställningstagandet kring Afghanistan på Farrs hemsida www.farr.se
och på Asylrättscentrums hemsida www.sweref.org
Så här skeriver Farr
Migrationsverket har nu publicerat ett nytt ställningstagande om hur asylansökningar som rör Afghanistan ska bedömas, efter att talibanerna tagit över makten i landet. FARR har sammanfattat vad ställningstagandet innebär för de olika grupper som berörs och ger råd om ansökan om verkställighetshinder.
Migrationsverket kommer nu att börja behandla och fatta beslut om asylansökningar från afghanska medborgare igen efter en tids paus. Enligt Migrationsverket har situationen i Afghanistan förändrats så mycket att i stort sett alla som har ett verkställbart utvisningsbeslut ska beviljas en ny prövning om de begär det. Den som vill ha en ny prövning av sitt slutliga beslut i asylärendet behöver begära det. Det gör personen genom att lämna in en ansökan om verkställighetshinder – det kallas också för ”VUT”. Ingen kommer att få en ny prövning automatiskt.
På vår hemsida ger vi också råd om vad som bör finnas med i en ansökan om verkställighetshinder. Detta är en ovanlig situation. Därför ser våra råd från FARR också lite motstridiga ut. Vi rekommenderar allmänt att man ska motivera en "VUT" och göra det med stöd av någon kunnig, eftersom vi vet att det i vanliga fall är helt omöjligt att få igenom en ansökan bara genom att skriva att man vill ha en ny prövning. Just i det här fallet har Migrationsverket uttryckligen lovat att alla afghaner med utvisningsbeslut kommer att få en ny prövning och vi tror att vi kan lita på det. Vi vill bara inte att folk ska komma ihåg det där rådet och tro att det gäller en annan gång... "FARR sa att det räcker att..." Därför visar vi hur man kan göra ansökan själv just den här gången men skickar inte med någon mall och vi förklarar också att man vid själva prövningen måste ta fram sina personliga skäl.
Här hittar du mer information och svar på vanliga frågor: Nya riktlinjer om Afghanistan – FARR
GÅVOBARN
Den senaste tiden har jag sett ordet ”gåvobarn” gång på gång. Vad kan det vara för barn? Alla barn är ju en gåva, en underbar gåva. Men jag har förstått att det folk skrivit om handlar om något annat.
Jag har hört politiker från de partier som vill ta över regeringsmakten kalla dessa barn för något helt annat. ”Ankarbarn”, ja jag hörde till och med en kommunal tjänsteman som kom och föreläste för oss i Barn och Utbildningsnämnden kalla dem för ”ankarbarn”.
Jag läste nyss om ett ”gåvobarn” tagit studenten och en annan hade övningskört med sitt ”gåvobarn” som nu tagit körkort och fått arbete. Några berättar stolt att barnet fått permanent uppehållstillstånd. En vän skriver och frågar om någon vill ta emot henens ”gåvobarn” som kommit in på universitetet i den stora staden. Kanske finns det någon som har en säng över? Kanske det egna barnet flyttat hemifrån och pojkrummet står oanvänt. Finns det månne plats för ett ”gåvobarn”.
Hur skulle integrationen sett ut om inte dessa ”extramammor”, pappor och ”extrafarmor” och farfar funnits. Träffade en ”extrafarfar” som berättade hur ”gåvobarnet” flyttat och fått flickvän. Kommer ihåg när han skjutsade pojken till den persiska alpha-kursen.
Gåvobarn, känn på det ordet i juletid då vi tänker på BARNET som föddes i Betlehem. Det fanns inte plats på hotellet, men i ett enkelt stall. Det är ofta de enkla människorna som gör otroligt fina insatser. De rika, ja……kanske några av dem också.
Bilden illustrerar den iranske pojken som ringde i fredags och berättade att han kommit in på tandläkarhögskolan. Han fick vara ett "gåvobarn" hos en vänlig familj i Lesjöfors under en tid.
"Alex" ville dö, men fick ett kärleksfullt budskap på natten
Jag föddes 1988 i staden N i Marocko. Mina föräldrar skilde sig när jag var fem och jag hade en syster som är ett år yngre än mig. Det var en uppslitande och skilsmässa jag har fortfarande några minnen av det och vi förbjöds att träffa vår biologiska mamma under vårdnadsrättegångarna och även efter det. Min pappa gifte om sig strax efter att han skilde sig. Min syster fick cancer och dog när jag skulle fylla 7 år. Efter min systers död började min far bli våldsam, hatisk och kränkande och jag tvingades leva i hans elaka närvaro. Jag hade självmordstankar som barn och bad till och med till Gud att ta mitt liv och bespara mig min vånda. I åratal väntade jag på att något skulle hända för att rädda mig från min far, men det hände aldrig. Jag trodde att jag skulle rymma och leva som gatubarn, men då var jag tillräckligt medveten för att veta att jag skulle bli våldtagen på gatan på grund av vad jag såg och hört från andra gatubarn. Jag har gröna ögon, vit och slät hud, jag kände mig annorlunda än de andra barnen. Jag blev antastad vid några tillfällen och det övertygade mig att stanna och leva som en slagpåse för min far. Jag visste att jag skulle bli våldtagen om jag rymde och bodde på gatan.
Jag hatade grundskolan. Jag hade svårt att läsa och skriva och jag hade blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av både min pappa och mina lärare. Jag har dyslexi men ingen var medveten om att det finns något sådant. De trodde alla att jag var lat och dum. Jag blev slagen av lärarna för att jag inte kunde memorera Koranen som var obligatorisk för oss och det fick mig att lida ännu mer. Lärarna klagade till min far att jag inte memorerar Koranen och varje gång hotade han att jag skulle hamna i helvetet och när jag började gråta började han slå mig och beordra mig att lyda. Jag blev misshandlad både hemma av min far och i skolan av mina lärare och det som gjorde saker ännu värre var att jag saknade att bli älskad och kramad av en mamma som jag aldrig hade känt eller haft. Mina farbröder och mostrar såg hur min far misshandlade mig på ett inhumant sätt och när jag bad dem om hjälp att skydda mig från mitt lidande, sa de alltid: ”Han är din far, han äger dig. Gud tvingar oss att lyda våra fäder och vad han än gör mot dig är han din far.".
När jag var 14, en natt efter att ha fått utstå en av min fars galna misshandlingar. Jag grät hela natten och kunde inte sova på grund av det jag levde i. Jag bad till Gud att ta mitt liv och rädda mig från denna smärta, jag hade ingen att vända mig till. I det ögonblicket hörde jag en röst i mitt hjärta som jag aldrig hört förut. Rösten var inte samma röst som alltid rörde sig i mitt huvud. Denna röst försökte trösta mig; Den var annorlunda. Det kom utifrån och föll in i mitt hjärta. Rösten sa till mig: ”Jag förlåter dig och jag älskar dig. Det spelar ingen roll om din far inte älskar dig, jag älskar dig. Du kan förlåta din far för att jag förlät dig. Efter att ha hört dessa ord kände jag ett helande regn komma ner på mitt hjärta som tvättade bort min smärta och med det kom det ner helande tårar från ögonen.
Från den dagen kunde jag inte hata andra människor, inte ens min far. Jag hatade smärtan när han använde mig som sin slagpåse när han kallade mig en son av en hora och kallade mig andra dåliga namn. Jag förstod inte varför han gjorde så mot mig, jag ville dö, jag ville fly från honom men jag kunde inte hata längre. Efter den natten nästan varje natt kände jag någon som kallade mig till sig, jag ville gå och omfamna dem, jag visste inte om det var Gud eller en person eller fler människor men jag kände alltid en längtan efter att vara med denna tillhörighet som fortsatte att kalla på mig, jag kände mig älskad men jag kände smärta samtidigt eftersom jag inte kunde nå dem när de kallade på mig.
……………………………………………
Jag var tvungen att leva med hans våld hela mitt liv. När jag fyllde 21 och just då var jag stark nog att utmana honom och när han försökte slå mig höll jag hans hand och jag sa: "Om du vågar slå mig gör det och du kommer att se". Sedan såg jag tvivel i hans ögon och han sa: "Du vill slå din far", jag svarade igen med samma ord: "slå mig om du vågar och du kommer att se" medan han tittade djupt in i mina ögon visste han att jag kommer att försvara mig och det kommer att visa sig bli en otäck strid och kamp. Han lyfte inte handen mot mig så ofta sedan sen den dagen, men hans mentala övergrepp och förtryck slutade aldrig. Jag hade inget val, nej ingen skulle skydda mig, jag var tvungen att slå tillbaka.
Allt jag drömt om i hela mitt liv var att leva någonstans där jag kunde vara trygg. Efter gymnasiet gick jag en tvåårig kurs som bokhållare på en yrkesskola i hopp om att få ett jobb efteråt för att hjälpa mig att få en plats på egen hand bort från min far och hans hat. Efter att jag gått ut yrkesskolan fortsatte jag att söka jobb i två år utan lyckas. Vart jag än sökte arbete med mitt CV fick jag avslag. När jag gick tillbaka och frågade dem, sa de att andra människor hade kontraktet, och när jag frågade var dessa människor kom ifrån sa de att de kom från andra delar i Marocko. Jag kände mig så ledsen och diskriminerad varje gång. Jag visste att detta var den statliga politiken för att neka oss Riffians jobb eftersom staten ser oss som ett hot men ändå kände jag mig ledsen och besviken, jag hade ingen plats att vända mig till och ingen som hjälpte mig. Under dessa två år blev jag passionerad i programmering och jag följde online gratiskurser och försökte lära mig själv i hopp om att jag skulle bli programmerare en dag.
Afghansk kristen kvinna lyckades lämna landet
Jag har jag lyssnat på vittnesmål från afghanska kristna som nyligen kommit ut ur Afghanistan. De är i säkerhet i ett angränsande land. Jag har skrivit ner ett av vittnesmålen. Jag är djupt gripen av N:s berättelse. Jag har skickat filmen till Migrationsverkets rättsavdelning som ska arbeta fram ett nytt ställningstagande för Afghanistan.
Jag heter N och kommer från Kabul i Afghanistan. Jag har bott i Afghanistan sedan 2006. Tidigare när talibanerna regerade förlorade vi så många medlemmar i vår familj, min mor, min far, min bror och en annan bror som blev förlamad. Vi var en olycklig familj. År 2006 började jag jobba på ett internationellt sjukhus som receptionist. På sjukhuset träffade jag så många troende kristna bröder och systrar. De blev mina bröder och systrar och jag kände kärlek, respekt för dem och jag tänkte alltid: ”varför är de annorlunda, de visar respekt och kärlek. De älskar alla, de älskade oss”.
Från den tiden ville jag bli som en av dem. Jag började fråga dem efter den heliga boken (Bibeln) och ville lära känna dem. Jag ställde många frågor till min chef och många andra och jag fick svar. Det gjorde att jag tyckte så bra om dem, jag ville bli som dem. Sen fick jag se Jesus i en dröm och min tro blev starkare. Alla problem som jag hade i mitt liv börjar lösa sig som t.ex. problemen i familjen. Jag växte upp utan mor och far och min brorson och mina brorsdöttrar hade inte heller några föräldrar.
Hela livet som vi lidit så mycket började bli lätt och jag fick kontakt med Gud. Jag kände honom i mitt hjärta och jag talade med honom och han lyssnade alltid. År 2014 förändrades plötsligt allting då vi förlorade vår medarbetare doktor X plus några andra som jobbade på sjukhuset. Det var talibanerna som dödade dem. Efter detta lämnade alla utlänningar och jag var där ensam kristen, jag mötte många problem efter detta. I området omkring sjukhuset fanns många talibaner. Först trodde vi att de var normala pashtuner, men det var de inte, alla var talibaner. Efter att doktor J. hade dött började de att tortera mig. De började fråga ut mig: ”var jag en troende eller inte”. De började behandla mig illa, jag fick många telefonsamtal. Jag hade hopp och tro på Gud och jag bad bön och sa: ”jag är din dotter, skydda mig. Jag bryr mig inte om vad de gör mot mig för jag litar på dig Gud. Han räddade mig också många gånger. De hotade mig på sociala medier, att N lär kristendom till afghaner på sjukhuset. De gjorde mitt liv så svårt, de tog mitt jobb allt jag hade tog de. I en känd tidning publicerade de mitt namn och sa att jag representerade alla utlänningar. Mitt liv blev så jobbigt och jag pratade med mina vänner och de sa Gud är i ditt hjärta. Situationen i Afghanistan är inte lätt även för hazarer som inte är troende. Man dödar dem. Man måste säga att man kan ha tro, men bara troende i hjärtat och inte visa för någon, bara visa att du är en utav dem.
Jag bad att Gud skulle öppna en dörr för mig och då fick jag börja jobba med en grupp kristna. I tre år var jag med dem och jag blev gladare och kunde lita på dem för de var mina bröder och systrar. Efter det kom talibanerna till området där vi bodde. Det var ett pashtun- område och plötsligt när talibanerna kom var alla talibaner. De börjar kolla oss och sökte igenom våra hus, de lät oss inte vara ifred. Jag tog kontakt med mina systrar och berättade om min situation och frågade om de kan hjälpa min familj. En av dem pratade med några andra och de hittade ett sätt att evakuera mig från Kabul och just nu är vi i Pakistan med många bröder och systrar som är troende. Jag har upplevt många mirakler i mitt liv.
Det som jag vill dela med er för att stärka er tro är hur vi lyckades komma in i Pakistan. Vi blev stoppade av IS som tog min bror och brorsson och den andra familjen som bodde med oss. De ställde så många frågor vi trodde att vi skulle bli dödade. Jag bad: ”Gud vi har ingen här, vi litar bara på dig kom och beskydda oss”. Jag bad i mitt hjärta och han kom och plötsligt förändrades allting och IS släppte min familj och vi blev frisläppta och vi hade en säker resa hit men min bror blev misshandlad av talibanerna. Han mådde inte bra. Han blev psykiskt sjuk på vägen och efter 15 dagar depressions kände jag mig så hjälplös. Jag tänkte: nu är vi här vi är i säkerhet, men vem ska hjälpa min bror. Han bråkade med oss. Han slog alla och det fanns ingen att prata med. En dag när han slog oss och det blev så jobbigt för oss alla dag och natt. Jag slutade att äta, jag bara talade med Gud jag bad: ”problemet finns fortfarande, du måste hjälpa oss öppna en dörr”. Jag bad: ”ta min bror, gör ett mirakel, vi har ingen förutom dig. Jag bad och plötsligt kom en pastor och sa att han skulle ta min bror till ett sjukhus. Jag kunde inte tro detta, men han sa att han skulle göra det och igår kom han till sjukhuset. Behandlingen har påbörjats hans fru är glad hans barn och vi är också glada även alla runt omkring. Det här ett verkligt mirakel.
När du ber när du har en relation med Gud och han är alltid med dig. Jag säger till er alla att det finns många saker som får oss att känna hopplöshet, men släpp inte hoppet när du ber till Gud från ditt hjärta. Be till honom, han är din far, han står med dig, han tar din hand och löser dina problem. Det här händer med mig jag har aldrig haft en jordisk far men Gud var alltid med mig, han beskyddade mig, han är alltid med mig. Jag är en lycklig person och jag uppmanar andra att lita på och ha tro. Ha en god relation med Honom, tappa inte hoppet. Jag ber att Jesus ska hjälpa alla runt hela jorden som behöver hjälp och jag är så tacksam för mina bröder och systrar som har hjälpt mig hit och har räddat min familj som mitt liv i Jesu namn.
Kvinnan på bilden har inget samband med berättelsen
Sara skriver om "hederskulturen" idag i Omvärlden
Jag är juridiskt ombud för flera iranska familjer. Idag skriver Sara Afrasiyabideh Omvärlden-Sveriges ledande magasin om globala frågor.
Sara är psykolog och har skrivit en bok om kvinnors situation i Iran som hon gärna vill få publicerad. Hon letar sponsorer och möjligheter att ge ut sin bok. Sara och hennes man är kristna och medlemmar i en kyrka, men Migrationsverket sa idag att de inte tror på att hon är kristen. Migrationsverket hotar med att tvångsutvisa familjen. Det märks på alla sätt att det hårdnat mer och mer i Sverige. Bevare oss för de fyra partier som planerar ta över styret och vars inflytande vi märker av.
Migrationsverket-ny bedömning av Afghanistan
Jag har under flera dagar skickat mail till Migrationsverkets rättschef, Carl Bexelius utan att få något svar. Lyssnade därför med stort intresse på den direktsända frågestunden med Carl och förväntade mig att han och verket insett hur allvarligt läget är i Afghanistan. Jag var tvungen att lyssna två gånger eftersom jag inte trodde mina öron när jag hörde:
"MIGRATIONSVERKET VÄNTAR NU PÅ ATT TALIBANERNA SKA SKAPA EN STRUKTUR I LANDET. FÖRR KUNDE VI GE UPPEHÅLLSTILLSTÅND PGA INRE VÄPNAD KONFLIKT, eftersom man riskerade urskillningslöst våld......MEN NU SER DET ANNORLUNDA UT. Nu har vi inte det väpnade våldet i samma utsträckning........men det är fortfarande ett allvarligt läge."
Jag hörde ingenting om hur han ser på flickor och kvinnors situation, hur han tror att den förväntade "strukturen" skapad av talibanerna ska behandla kristna, ateister, apostater och HBTQ-personer.
Detta är oerhört tragiskt och upprörande. Gång på gång har jag sett hur Migrationsverkets jurister vrider och vänder på rätten som t.ex. när jag i början av 2010-talet hörde Mikael Ribbenvik säga, att "vi ska inte utvisa någon konvertit till Afghanistan". Jag blev mycket glad, men en erfaren advokat som var med mig i samma lokal i Stockholm sa, att jag skulle vänta och se eftersom juristerna på Migrationsverket är mästare på att vrida och vända på lagparagrafer och regler. MV löste uttalandet genom att kugga konvertiter på löpande band och inte anse dem kristna.
Det tillfälliga stoppet av utvisningar till Afghanistan är just ett tillfälligt stopp. Men inte kan vi väl förvänta oss att Migrationsverket skriver på ett avtal med talibanerna om att ta tillbaka afghanerna när "de skapat struktur i landet"........???
Advokat om läget för afghanska asylsökande
Advokat Emilie Hillert skriver på Facebook idag. Viktig information som jag delar:
Några ord om juridiska bedömningar maa konflikten i Afghanistan
Många är vi som dagligen följer händelseutvecklingen i Afghanistan. Många är vi som fasas över det försämrade säkerhetsläget och talibanernas framfart. Många är vi som väntar spänt på Migrationsverkets nya rättsliga bedömning avseende säkerhetsläget i Afghanistan.
Men vad är det egentligen som gäller, och vad väntar vi på?
-Urskillningslöst våld som drabbar alla-
Det finns ”grundad anledning att anta” att sökanden vid ett återvändande till hemlandet som ”civilperson” skulle löpa ”en allvarlig och personlig risk” att skadas ”på grund av urskillningslöst våld” med anledning av en ”inre väpnad konflikt”.
Det är vad som krävs att Migrationsverket vidgår när de väl meddelar sitt nya rättsliga ställningstagande om Afghanistan. Att verket vidgår att alla och envar som civilpersoner i Afghanistan löper en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av det urskillningslösa våldet som följer av konflikten som pågår.
Redan 2006 beslutade UD att avråda från alla resor till Afghanistan. För alla som inte härstammar från Afghanistan vill säga. Utvisningar av afghaner har under alla år kunnat verkställas till det land som svenskar avråds från att resa till.
Sedan många år tillbaka har Migrationsverket vidgått att det inte finns något myndighetsskydd i Afghanistan. Det innebär att de vidgått att staten inte har varit villig och kapabel att erbjuda sina medborgare ett effektivt skydd mot övergrepp från enskilda. Det är inget nytt. Men människor har kunnat utvisas på andra grunder.
Sedan flera år tillbaka vidgår Migrationsverket även att det råder inre väpnad konflikt i vissa av Afghanistans provinser. Det är inget nytt. Men hittills har det gått att hänvisa de flesta till internflykt till andra delar av landet och därmed har de kunnat utvisas från Sverige.
Det som krävs i nuläget, och det som Migrationsverket ännu inte har gjort, är att Migrationsverket vidgår att konflikten i hela Afghanistan är sådan att alla och envar som vistas i landet riskerar en allvarlig och personlig risk att i egenskap av civilperson skadas på grund av det urskillningslösa våldet som följer av den inre väpnade konflikten.
Att så är fallet behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Det är egentligen uppenbart om man följer nyheterna och läser de alarmerande rapporter som löpande produceras. De vittnar alla om samma sak.
Sverige har kallat hem all sin utsända ambassadspersonal. Man försöker säkra flygplansplatser till den lokalanställda personalen som är kvar i landet. Sent om sider försöker man hjälpa de tolkar som tidigare tjänat Sverige i Afghanistan. Åtgärder vidtas.
Men den enda åtgärd som krävs för att de afghaner som vistas i Sverige och hotas av utvisning ska få skydd undan konflikten, den dröjer…
-Alternativt skyddsbehövande eller flykting?-
Om, eller förhoppningsvis när, Migrationsverket erkänner att alla afghaner som vistas i Sverige är alternativt skyddsbehövande, dvs att de riskerar skadas på grund av det urskillningslösa våldet i konflikten, så kommer de i regel att erkännas som alternativt skyddsbehövande och då kan de få uppehållstillstånd i 13 månader.
Om, eller förhoppningsvis när, Migrationsverket erkänner alla afghaner som alternativt skyddsbehövande kan det av Migrationsverket användas som en ”bifallspresumtion”. Dvs den allmänna situationen i Afghanistan är sådan att gemene man riskerar övergrepp i hemlandet, och således är det sannolikt att sökanden i ett asylärende kommer att beviljas uppehållstillstånd. I samma stund som detta sker, försvinner rätten till offentligt biträde i asylärenden. Detta eftersom det finns en presumtion för bifall, dvs positivt beslut.
Det kan naturligtvis finnas goda argument för att anse att eftersom ett positivt beslut kommer att fattas, så behövs inget offentligt biträde förordnas. Men det finns också mycket som går förlorat när rätten till juridiskt biträde upphör.
Det är därför oerhört viktigt att redan nu veta att Migrationsverket i alla asylärenden i första hand ska göra en bedömning av om sökanden är flykting. Dvs om sökanden känner välgrundad fruktan för förföljelse i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp.
Är så fallet så är personen flykting i juridisk mening, och ska beviljas flyktingstatus. Det är ett betydligt starkare skydd än alternativt skyddsbehövande. Dessutom ska hen få ett uppehållstillstånd som gäller i tre år, vilket är betydligt längre än 13 månader som ges till alternativt skyddsbehövande.
Det kommer således vara oerhört viktigt att även efter att Migrationsverket erkänt afghaner som skyddsbehövande, även fortsättningsvis lyfta fram sina individuella skyddsskäl, och argumentera för varför man är just flykting i juridisk mening. Eftersom du inte har något offentligt biträde måste du göra detta själv.
Huruvida denna argumentation är möjlig för Migrationsverket att beakta beror på om du har ett öppet asylärende, har beviljats en ny prövning inom ramen för verkställighetshinder, eller om du har ett utvisningsbeslut som har vunnit laga kraft och inte har något pågående ärende. Men det är upp till dig att ha koll på ditt ärende och veta hur du ska agera.
Så se till att ha koll på ditt ärende, lyft fram dina personliga asylskäl, och om du är flykting i juridisk bemärkelse – se till att argumentera för detta, oaktat om du har något offentligt biträde eller inte.
Men först och främst; låt oss hålla tummarna för att Migrationsverket i det kommande rättsliga ställningstagandet gör en korrekt bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. Det vore en bra början.
Konvertiten Sherine berättar
Konvertiten Sherine från Iran berättar i boken Flyktingflickorna
”När jag var nio år började pappa lära mig bönerna och att läsa Koranen på arabiska. Varje morgon klockan fyra väckte han mig och min äldre syster för att öva på bönen som heter Namaz. Om vi läste fel, vilket hände ofta eftersom jag var så trött på morgonen, så fick vi hårda slag över händerna med radbandet som kallas Tasbih.
Vi var även tvungna att börja fasta hela Ramadan. De var så svårt att inte äta eller dricka på hela dagen i en hel månad.”
Sherine får kontakt med sin morbror som blivit kristen och befinner sig i England. Hon är ivrig att höra med honom om kristendomen, men Sherines man förbjuder henne att prata i telefon med morbrodern som han även hotar att döda.
”När min morbror började berätta var det som om en ny dörr öppnades till en helt ny värld. En värld där det inte var en skam att vara kvinna och där alla var lika mycket värda.
Jag berättade om mina tankar om att guden bara var männens gud. Min mormor satt alldeles tyst och det enda som jag kunde höra var hans andhämtning och hur han började gråta igen när han hörde hur mycket ilska jag hade inom mig.
Jag berättade om mina söner som min man förklarat inte var mina längre utan hans. Jag avslutade med att säga att mitt liv inte var värt något och att jag inte hittade någon mening med att leva över huvud taget.
När min man kom hem och såg mig med telefonen blev han nyfiken och undrade vem jag pratade med. Han slet telefonen från mig och tryckte på en knapp för att se min samtalslista. När han fick syn på att det senaste numret var från utlandet blev han rasande och frågade han vem det var. Jag berättade att det var min mormor som nu bodde i England. Han hade saknat mig och tagit reda på mitt nummer.
Då skrek min man att min morbror var ett smutsigt svin som skulle dödad eftersom han blivit kristen. Jag blev strängt förbjuden att prata mer med honom, annars skulle han straffa mig ordentligt. Han berättade att han anlitat en person som skulle döda min morbror.
Min morbror kontaktade en gammal kvinna i vår lilla stad som skaffade en bibelbok till mig, men jag vågade aldrig ta emot den på grund av hoten och att jag visste vad som skulle hända. Jag sa till kvinnan att hon skulle riva ur en sida varje dag och ge den till mig. Sen kunde jag bränna upp sidan, men kvinnan tyckte att det var en dålig idé. Hon föreslog i stället att hon skulle gå och kopiera en sida i taget och ta med sig till mig. DÅ kunde jag läsa och sen bränna upp pappret”.
När Sherines man får veta att Sherine valt att lämna islam blir han helt vild och tänker döda Sherine. Mannen drar sin fru upp på taket på ett höghus och kastar henne mot räcket av och an. Sherine berättar: ”Vaktmästaren i huset var även där på taket och han såg mig, såg att jag ville hoppa ner från elfte våningen för att ta mitt liv. Min man tog Koranen och gick sin väg. Jag var helt slut. Det var som en skräckfilm som aldrig ville ta slut
Efter det visste jag inte vad jag skulle göra. Jag åkte hem och träffade mamma och min syster, men vad skulle jag ta mig till?
Min man kom dagen efter och sa att han och jag måste besöka pappa på häktet. Genom en bekant på myndigheten hade han ordnat tid för besök. Jag blev livrädd och sa till min man att han lika gärna kunde döda mig direkt, här och nu. Min man anade att pappas mord kunde ha något med mig att göra och med telefonlistan och han ville veta sanningen. Därför åkte han med en gång iväg för att träffa pappa. Nu förstod jag att tiden var dyrbar och jag lagade snabbt mat till barnen och sa till dem att jag också skull besöka pappa. Barnen kunde bara ringa min svägerska som kunde vara med dem under tiden. Ville bara gå iväg från detta helvete för att rädda mitt liv. Jag var helt säker på att min man hittat och förstått sambandet mellan telefonlistan från min telefon och mina samtal med Mahmoud och att han nu planerade att döda mig.”
Sherine bor idag i Sverige, men hon var tvungen att lämna sina barn i hemlandet. Hon hade aldrig kunnat få ut dem ur landet.
Nu måste de afghanska flyktingarna få uppehållstillstånd
Omskakande läsning i Expressen idag där Magda Gad rapporterar om fruktansvärt våld i krigets och terrorn Afghanistan.
Nu måste väl Migrationsverket inse att de som flytt hit måste få besked om att de får uppehållstillstånd.
Media kan vända opinionen genom att publicera artiklar om alla duktiga, ambitiösa och kämpande afghaner i vårt land som lärt sig svenska, tagit studenten, utbildar sig och många fått jobb. Fler artiklar om familjer som tagit emot någon ensamkommande och där integrationen fungerat och reportage om stödföreningar som hjälpt familjer att integreras.
På många orter i Sverige skriker man efter arbetskraft. Vi har nyss varit i Vansbro kommun där företag expanderar och anställer. Kommunen planerar för nya bostäder. Det går att få till en bra integration om vi alla drar åt samma håll och inte motarbetar varandra.
Det är också en mycket bra artikel i Aftonbladet idag i samma ämne och med samma budskap.
Två viktiga blanketter för afghanska ärenden
Kontakta mig om ni vill ha blanketterna skickade.
Inhibition av afghanska ärenden
VAD GÄLLER KRING BEGÄRAN OM INHIBITION
Information ifrån processförare på Migrationsverket förmedlad den 21/7 2021 kl. 13.10
Du som kommer ifrån Afghanistan och har ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut ska göra följande för att begära inhibition för att därefter kunna ansöka om LMA kort och dagersättning:
1. Skriv en skrivelse till [email protected] att du begär inhibition av ditt utvisningsbeslut. Hänvisa till att det råder verkställighetsstopp tillsvidare. Skriv INGET om gamla eller nya asylskäl.
2. Avvakta meddelande ifrån Migrationsverket att ditt ärende har inhiberats (utvisningsbeslutet stoppats).
3. Ansök om LMA kort och dagersättning (ev. AT/UND- ansökan om undantag av arbetstillstånd). Tänk på att vissa bostadsadresser inte ger rätt till ersättning. Läs mer om hur det ser ut i ditt område här: https://skr.se/.../regelverkforegetboendeebo.31180.html...
Tillfälligt verkställighetsstopp till Afghanistan
OBS! Beslutet gäller med omedelbar verkan, men betyder inte att alla från Afghanistan nu får stanna i Sverige. Så här skriver MV på sin hemsida:
"Säkerhetssituationen i Afghanistan har på kort tid förändrats efter att talibanrörelsen tagit kontroll över stora delar av landet. Därför har Migrationsverket idag fattat beslut om att införa ett verkställighetsstopp till landet.
– Beslutet gäller med omedelbar verkan och gäller tillsvidare, säger Carl Bexelius, rättschef på Migrationsverket.
Det redan svåra säkerhetsläget i Afghanistan har snabbt förändrats ytterligare under de senaste månaderna. Samtidigt är informationen om den pågående situationen i landet svårbedömd, då den snabbt förändras och händelseutvecklingen sker över en stor del av landet. Det är mot bakgrund av detta som Migrationsverket idag har fattat beslut om att införa ett verkställighetsstopp till landet.
– Säkerhetsutvecklingen i Afghanistan är oroväckande men också svårbedömd. Talibanrörelsen har i snabb takt utökat och fortsätter utöka sin territoriella kontroll i landet. Därför har vi idag fattat beslut om verkställighetsstopp till Afghanistan, säger Carl Bexelius.
Migrationsverket kommer nu att fortsätta analysera händelseutvecklingen mycket noga för att se om myndigheten på sikt behöver göra ändringar i den rättsliga styrningen eller vidta andra åtgärder. Det går i nuläget inte att säga hur länge beslutet om verkställighetsstoppet kommer att gälla. Utgångspunkten är fortfarande att personer med av- eller utvisningsbeslut ska återvända till Afghanistan när situationen i landet stabiliserats.
– Det handlar i dagsläget om cirka 7 000 personer i Sverige som har avvisnings- eller utvisningsbeslut till Afghanistan, säger Carl Bexelius."
Får dem som blivit av med sina id-kort nu nytt LMA-kort nu? Ja och du får rätt till dagersättning om du inte haft det. Hur det blir med rätt till boende vet jag inte ännu.
Vad händer med utvisningarna till Afghanistan?
Jag har samlat lite aktuell information som visar att det är ett tillfälligt stopp. Vad som händer efter tre månader vet vi inte ännu.
Afghanistans regering begär nu att länder i Europa ska sluta utvisa människor till Afghanistan, åtminstone under en tre-månaders period. Hur det blir därefter får vi följa upp kontinuerligt. Kriget mot talibanerna och spridningen av coronaviruset gör det helt omöjligt för regeringen att säkra återvändande medborgares liv och trygghet. Det är krig och väpnade konflikter, terrordåd m.m. i Afghanistan. Cirka 80 % av landet är ockuperad av talibaner. Möjlighet till internflyktingsalternativ som Migrationsverket tidigare har hänvisat till, existerar inte längre för Afghanistan.
Om beskedet kommer att påverka några utvisningar från Sverige är för tidigt att säga i nuläget.
– Med den begränsade information vi har i nuläget är det oklart om det berör Sverige, men justitiedepartementet följer frågan mycket noga, säger Mirjam Kontio, pressekreterare hos migrations- och justitieminister Morgan Johansson (S).
Moderaterna reagerar med ett fullständigt hårresande omänskligt uttalande där deras talesperson menar att Sverige ska "straffa" Afghanistan för detta utspel borde genom att sluta ge bistånd till landets fattiga.
Finlands regering har gått ut med meddelandet att de stoppar utvisningarna nu.
Innan en ny utredning av säkerhetsläget i Afghanistan har slutförts kommer inga afghanska migranter att avvisas från Finland, meddelar finländska Migrationsverket.
Fram till att den nya utredningen har färdigställts kommer heller inga asylsökande afghaner att få avslag på sina ansökningar.
Det redan svåra säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats kraftigt under de senaste månaderna. Parallellt med att de sista utländska soldaterna står i begrepp att lämna har talibanrörelsen gått på offensiven och kontrollerar nu stora delar av det krigshärjade landet.
Aftonbladet / TT - 12 juli 2021
Migrationsverket bör omgående följa Finlands exempel. Mot bakgrund av den dramatiska utvecklingen de senaste månaderna i Afghanistan är det nonchalant och ansvarslöst av Migrationsverket att inte redan ha uppdaterat säkerhetsbedömningen av landet. Migrationsverket bör omgående göra en sådan uppdatering och stoppa alla utvisningar till Afghanistan tills uppdateringen är färdig.
Såg en framtidsbild
https://www.dagen.se/livsstil/2021/06/28/flyktingengagemanget-nara-att-knacka-bengt-sjoberg/
– En pastor fick en bild från Gud där han såg mig omgiven av människor med olika hudfärg. Många tolkade det som att jag skulle åka ut i mission, precis som många i min släkt har gjort, men det visade att hela världen kom till mig i stället, konstaterar Bengt Sjöberg.
Som nyinflyttad pastor i Filipstad anordnade han lektioner i svenska, samhällskunskap och gitarrspel för nyanlända killar från Iran. Och han var tydlig med vad han förväntade sig av församlingsmedlemmarna.
– Efter varje träff sa jag att någon i församlingen skulle bjuda hem killarna på fika. De sa: “Men vi kan ju inte prata engelska” och jag svarade: “Det gör inget, de ska ju lära sig svenska”. Och så drack vi kaffe tillsammans och visade upp olika lappar under tiden: “kopp”, “sked”, “sockerbit”, förklarar Bengt Sjöberg.
Förlåtelsens kraft Semesterprat i radion
Programmet "Sommar" i Sveriges Radio P1 ingår definitivt i min sommar. Brukar lyssna på de flesta programmen. Radio Värmland har något som kallas för "Semesterpratare.". Detta klipp började på nytt dyka upp för någon vecka sedan.
I programmet får du lyssna till vad som hände då det 13:e bildäcket exploderade på kort tid och om vilken kraft det är i förlåtelsen. Willie Nelson och Jailbirds Singers blir det en snutt av också. Du kan lyssna när som helst.
https://sverigesradio.se/artikel/6187520
Flyktingflickorna
Här är länken om du vill beställa min senaste bok, Flyktingflickorna.
Flera som läst boken säger att den var så spännande, att de inte kunde lägga den ifrån sig.
https://www.sjobergsforlag.se/bocker/livsberattelser/flyktingflickorna-bengt-sjoberg
Intervju i Sveriges Radio idag
Idag blev Selam och Selma som är huvudpersoner i boken Flyktingflickorna intervjuade i Radio Värmland tillsammans med mig. Programmet sänds senare i veckan. Träffade flickorna redan 2014 på Bert Karlsson asylboende i Filipstad och på Vasakyrkans språkcafé där det även hölls skola då kommunen inte hade plats i den vanliga skolan. 10 år på flykt i många länder. Oh vad de längtat efter en trygg plats.
Vill du köpa boken? Den finns på www.sjobergsforlag.se
Flickan i fönstret i Lesjöfors
Nu när Migrationsverket lämnat Lesjöfors rivs de hyreshus som flyktingarna bott i. Jag har många minnen från otaliga besök hos dem. Ett av dessa minnen har etsats sig fast i mitt minne. Det handlar om
Flickan i fönstret på Skolgatan i Lesjöfors
13-åriga Nedja från Kosovo satt vid fönstret och tittade ut på Skolgatan, där ungdomar åkte förbi och kastade stenar mot familjens och andra flyktingars lägenheter. Det var kväll och hennes småsyskon, pappa och mamma låg alla på golvet i vardagsrummet. En av Nedjas systrar var svårt traumatiserad. Hon låg i fosterställning i sin säng och kved men mest verkade hon vara helt frånvarande. Hon hade slutat prata och åt endast något lite. På golvet i vardagsrummet hade de bäddat med madrasser så att de alla kunde försöka få lite trygghet genom att ligga tillsammans medan stenarna haglade mot fönsterrutorna. Oj, där krossades en ruta. Nedja som var duktigast i familjen på svenska ringde 112 och berättade för polisen vad som hände i det lilla brukssamhället där Migrationsverket placerat flera hundra asylsökande. Bland ortens ungdomar och även bland de vuxna fanns flera som var mycket negativa till flyktingar. Ja några av ungdomarna var med i rasistiska grupper. Året var 2011. Det måste också sägas att bland befolkningen fanns många snälla och omtänksamma invånare. Flera brukade ställa kartonger med kläder och skor vid ingångarna i de hyreshus där det bodde asylsökande. Där fick de som ville plocka åt sig något plagg eller skor. Ibland fanns det t.o.m. leksaker till barnen i kartonger eller kassar. En del av de asylsökande hittade också vänner i fotbollsklubben och i andra föreningar men nu var det kris i samhället. Polisen kom och åkte några varv runt samhället men andra uppdrag väntade på andra orter i Värmland. Nedja la sig på nytt på en av madrasserna på golvet och kröp nära sina syskon. Efter någon timme blev det lugnt ute på gatan och familjen kunde sova några timmar.
Jag vet inte hur det kom sig att Nedja kontaktade mig men nästan alla flyktingar kände till ”pappa Bengt” eller ”Erik” som en del kallade mig efter att vi träffats på Erikshjälpen Second Hand inne i Filipstad.
Nedjas familj är romer. När jag först fick kontakt med henne berättade hon om hur rädda alla var men Nedja undrade också varför hon och hennes syskon inte fick gå i skolan. Andra asylsökande gick till den närbelägna skolan längre upp på Skolgatan. Migrationsverket hade sagt till dem att de inte hade rätt att gå i skolan. Jag sa till Nedja att visst ska ni få gå i skolan. Det får alla barn i Sverige. Jag skrev ett brev till skolan som Nedja fick ta med och skickade iväg alla barnen till skolan. Och visst blev de välkomnade redan dagen efter. Det som Migrationsverket sagt till dem var nog ett försök att försöka få familjen att inte bli för mycket rotade i det nya samhället. Men deras agerande var helt felaktigt.
Under en tid kom det många romer från Kosovo och jag brukade besöka flera familjer och försökte hjälpa dem på olika sätt. De tyckte så mycket om då jag kom och spelade och sjöng med barnen. Och sjunga, det kunde de verkligen. Allt verkade lugnt för Nedja och hennes familj under en tid men efter några månader fick de avslag på sin asylansökan. Jag hjälpte dem att överklaga men det blev avslag igen. Jag fäste mig mycket vid Nedja eftersom hon var så öppen och berättade för mig om sina drömmar, framtidsplaner och hur mycket hon längtade efter att få bo i ett land som respekterade de mänskliga rättigheterna och inte diskriminerade romerna. Hon berättade hur serberna utnyttjat romerna vid konflikten mellan kosovoalbanerna och serberna. När Kosovo blev fritt utsattes romerna för hot och trakasserier vilket gjorde att många flydde eller flyttade till Serbien eller andra länder. Jag kämpade för romerna i Lesjöfors och media gjorde reportage och olika nyhetsinslag. Efter ett tag tog Sveriges Radio och journalisten Randi Mossige Norheim kontakt med mig. Vi hade träfats flera gånger då hon gjort olika program i Filipstad. Vi träffades hemma hos oss först och fikade och pratade minnen och hur det gått för andra flyktingar som Randi intervjuat.
Randi ville följa vad som hände med Nedja och bad att få vara med henne och familjen i två dygn. Under dessa dygn bestämde Migrationsverket om en utvisning till Kosovo. Allt gick väldigt fort. Innan hon skickades tillbaka till Kosovo, ville hon hinna säga hejdå till alla sina vänner. Till bästa kompisen Jannika, till hemkunskapsläraren Hans Nordblad och till läraren i engelska, Astrid Gille. Randi följde med över allt och spelade in sitt program som sändes på våren 2011. Klockan 3.30 en tisdagsmorgon i juni 2011 utvisades familjen. Randi och jag följde även vad som hände familjen när de anlände till Kosovo. De hade inget hem att återvända till utan de övernattade i tre nätter i en busskur. Hur tänkte egentligen Migrationsverket att de skulle klara sig? Efter att ha letat efter någon stans att bo i Kosovo försökte de ta sig till Serbien.
Från Serbien skickade Nedja ett sms om att hon inte vågade gå ut. Nu satt hon på nytt i ett fönster och tittade ut på gatan och såg hur polisen slog andra romer utan att de gjort något. Hon frågade mig om det fanns något mer att göra. Hon bad mig överklaga till Europadomstolen för mänskliga rättigheter vilket jag gjorde. Men domstolen tog inte ens upp deras ärende utan det blev avvisat.
Nedja hör av sig
Det gick en lång tid utan att jag hörde något om hur de klarade sig. Jag fick några meddelanden men sen blev det tyst under många år. För två år sedan fick jag ett meddelande på Messenger från Nedja. Jag fick se ett fint brudkort och bilder från fest med dans. Jag såg att det var Nedja, men jag var inte säker. Det visade sig att Nedja inte glömt svenska språket trots att det gått nio år sedan hon utvisades. Det fina brölloppskortet var Nedja och hennes man, ett stiligt par det vill jag lova. Vi pratade länge med varandra och det visade sig att Nedja flyttat till Italien där hon kunnat utbilda sig. Hon hade nu ett arbete men berättade att lönen var så liten att det knappt gick att betala hyran. De hankade sig fram och var nu på väg till Sverige för att söka arbeten. Som EU-medborgare har de rätt att vistas tre månader i Sverige om de klarar sin ekonomi och inte söker ekonomisk hjälp.
Nedja ville besöka dem som hjälpt henne och familjen då de bodde i Gävle, men tyvärr hade den vänliga kvinnan som betytt så mycket för Nedja avlidit, så hon blev mycket ledsen. När vi tog farväl hade Nedja och hennes man gott hopp om att hitta arbete i södra Sverige.
Jag blev så glad att få denna återkoppling efter så lång tid. Nedja är en överlevare och hon kommer att klara sig bra, det är jag övertygad om.
Lyckad integration
Ibland blir man överraskad, förvånad och glad. Cyklade ned mot stan för att posta ett brev och såg festklädda människor, fina bilar och blombuketter. Det är studentfirande i stan idag. Det hade jag glömt. Vi ska ju till barnbarnens examen och student på torsdag i Örebro.
Vid en bil står ett par och vinkar åt mig och en ståtlig kille i kostym, skjorta och slips går ut ur bilen och ropar "Hej, Bengt".
DÅ såg jag vilka de var och insåg plötsligt ännu en gång: så fort åren går. Det var pojken från XY-stan i gamla Sovjet som tar studenten idag.
Kom ihåg natten då jag körde familjen till ett kapell upp mot Dalarna. Vi kom fram mitt i natten till en iskall lägenhet. Där bodde familjen ända fram till september. Pappan fiskade mycket och de åt fisk flera gånger i veckan. De tog även vara på frukt, bär och svamp och fick hjälp av den lilla församlingen på bruksorten. Jag ordnade med skolgång för storasyster och så en dag på hösten meddelade Migrationsverket att alla flyktingar från XY-stan skulle få amnesti på grund av oroligheterna i hemlandet där många hade dödats.
Vi hjälpte dem att flytta tillbaka till Filipstad och lyckades hyra en lägenhet. Pappan fick jobb och visade sig vara så duktig så han blev arbetsledare. Mamman fick också jobb och storasyster pluggade på KTH.
Och idag fick jag se "lillpojken" bakom ratten på en fin bil. Ibland när man blir lite deppig får man en så fin uppmuntran. Det var värt att vara uppe den där natten och köra upp mot Dalarna för att undvika utvisningen.
OBS! Bilden visar gammalt kapell, men inte det som familjen fick bo i.
