Drömsynen stämde
Flera gånger har jag försökt hjälpa flyktingar i Filipstad som mist någon nära anhörig i sitt land. Långt borta från släkt och vänner, utan möjlighet att kunna gå på begravning och få samtala om det som skett, kan sorgen och förtvivlan leda till ett svårt trauma.
Vid några tillfällen har vi köpt blommor och gått till den allmänna minneslunden vid kyrkogården i Filipstad. Där har de sörjande fått en plats dit de kunnat gå för att sitta och tänka och minnas sina kära.
För några år sedan, när jag för första gången samtalade med en man, som mist sin far och mor inom loppet av några månader, visste jag inte hur jag skulle göra för att sorgeprocessen skulle kunna gå vidare. Mannen var fortfarande kvar i chockstadiet och han satt vaken natt efter natt. Depression och ångest gastkramade mannen vars familj började må allt sämre.
När vi sitter där och pratar ber jag också en enkel bön. När jag sluter mina ögon ser jag en vacker kulle med blommor. Nedanför kullen kluckar vattnet mot stranden i den sköna höstbrisen. Samma vecka skulle familjen flytta till en annan ort eftersom de fått uppehållstillstånd. Jag skjutsade familjen till den nya orten. När vi packat upp de få sakerna som de hade med sig och när vi ätit lite mat föreslog jag att vi skulle ta en promenad och se om det fanns någon minneslund i deras stad. Vi köpte blommor och letade oss ut till kyrkogården. Efter en stund fick vi syn på några personer som krattade löv. På frågan om det fanns en neutral minneslund dit kristna, muslimer, judar och människor från andra religioner kunde gå för att sörja sina döda och sätta ner en vas med blommor fick vi ett jakande svar. En av männen pekade bort mot en kulle. När vi kom dit såg jag att platsen såg ut exakt så som jag hade sett den i min syn vid bönen.
Mannen från landet långt bort i öst brukar gå dit ofta. Där finner han lugn och harmoni. Sorgeprocessen övergick i en tacksamhet för den tid han fått ha sina föräldrar. Ångesten och krampen i hans själsliv löstes upp och på denna vackra plats kunde hans inre få frid.
Vid några tillfällen har vi köpt blommor och gått till den allmänna minneslunden vid kyrkogården i Filipstad. Där har de sörjande fått en plats dit de kunnat gå för att sitta och tänka och minnas sina kära.
För några år sedan, när jag för första gången samtalade med en man, som mist sin far och mor inom loppet av några månader, visste jag inte hur jag skulle göra för att sorgeprocessen skulle kunna gå vidare. Mannen var fortfarande kvar i chockstadiet och han satt vaken natt efter natt. Depression och ångest gastkramade mannen vars familj började må allt sämre.
När vi sitter där och pratar ber jag också en enkel bön. När jag sluter mina ögon ser jag en vacker kulle med blommor. Nedanför kullen kluckar vattnet mot stranden i den sköna höstbrisen. Samma vecka skulle familjen flytta till en annan ort eftersom de fått uppehållstillstånd. Jag skjutsade familjen till den nya orten. När vi packat upp de få sakerna som de hade med sig och när vi ätit lite mat föreslog jag att vi skulle ta en promenad och se om det fanns någon minneslund i deras stad. Vi köpte blommor och letade oss ut till kyrkogården. Efter en stund fick vi syn på några personer som krattade löv. På frågan om det fanns en neutral minneslund dit kristna, muslimer, judar och människor från andra religioner kunde gå för att sörja sina döda och sätta ner en vas med blommor fick vi ett jakande svar. En av männen pekade bort mot en kulle. När vi kom dit såg jag att platsen såg ut exakt så som jag hade sett den i min syn vid bönen.
Mannen från landet långt bort i öst brukar gå dit ofta. Där finner han lugn och harmoni. Sorgeprocessen övergick i en tacksamhet för den tid han fått ha sina föräldrar. Ångesten och krampen i hans själsliv löstes upp och på denna vackra plats kunde hans inre få frid.
Kommentarer
Trackback
