Mänskliga rättigheter, asylsökande och dop
KYRKANS TIDNING SKRIVER OM DOP AV KONVERTITER
Snart går biskoparna ut i ett nytt gemensamt brev och avråder präster från att döpa asylsökande konvertiter.
Det är ju bra att Svenska Kyrkan intygar att det är farligt att bli kristen om man kommer från vissa länder som till exempel Afghanistan och Iran.
Men Sv. Kyrkans representant skriver att "det finns inomkyrkliga argument till att neka asylsökande att få bli döpta.
– Man döps in i en kristen gemenskap och har ansvar att bli del av en församling. Om man inte stannar i Sverige så tar man ju inte del av den gemenskapen".
Jag anser inte att det är rätt att argumentera så. Man döps först och främst TILL KRISTUS JESUS. Sen är det viktigt att ha ett andligt hem, en församling eller cellgrupp där man får fortsatt undervisning, stöd och hjälp och får utveckla de andliga gåvor som Gud ger till alla som blir Jesu lärjungar. När Sv Kyrkan döper andra människor till exempel barn, har de ingen garanti för att barnen stannar i Sverige i hemförsamlingen. Om någon utvisas försöker vi hitta en lämplig församling eller underjordisk cellgrupp där de kan få andlig gemenskap. Tack och lov för att Guds församling finns över hela världen och den som är döpt in i Kristus Jesus har alltid en "familj" vart han/hon är kommer. På olika sätt kan vi stödja och hjälpa till både juridiskt och andligt och rent mänskligt. Ingen ska lämnas ensam i en svår situation.
Tack och lov att vi har vår frihet inom Evangeliska Frikyrkan att följa Bibeln och Jesus missionsbefallning i Matteus kapitel 28.
Vi döper aldrig någon som inte fått grundlig undervisning och om man kommer från en muslimsk bakgrund får man till uppgift att under en längre tid tänka över de risker som det medför att bli en kristen och döpas och kanske bli utvisad till ett land där dödsstraff tillämpas om någon konverterat. Står man ändå fast vid sin längtan att fullt ut bli en kristen, kan vi inte neka någon att få göra denna starka andliga upplevelse. Vi upplyser den asylsökande om att dopet inte ger rätt till uppehållstillstånd, men vi skriver dopintyg och om den asylsökande så önskar en vädjan till migrationsmyndigheterna, där vi intygar att personen lever ett kristet liv och rgelbundet besöker gudstjänster och samlingar.
Det finns några länkar här som jag hämtat från Kyrkans Tidning där frågan blir ytterligare belyst:
”Det är min uppgift att döpa”
"Det är inte ovanligt att personer som söker asyl i Sverige och som kommer från länder där islam är den enda godkända religionen, blir kristna och söker sig till Svenska kyrkan för att få bli döpta. Men att döpas kan för många vara förenat med livsfara, särskilt om man riskerar att bli hemskickad och kommer från länder som Afghanistan och Iran, där det är ett brott att konvertera.
Eftersom det är svårt att försäkra sig om konvertitens motiv och att han eller hon inte utsätts för någon fara, avråds präster från att döpa personer som söker asyl i Sverige.
Helene Egnell är stiftsadjunkt i Stockholm och jobbar på Centrum för religionsdialog. Hon skriver det nya biskopsbrevet ”Kyrkliga handlingar i mötet med människor från andra trostraditioner”, där frågan tas upp.
– Det finns pastorala och etiska skäl till avrådan. Asylsökande är i en sårbar och utsatt situation. Dopet spelar inte någon roll i asylprocessen och medför ofta i stället stor risk för förföljelse om man skickas tillbaka. Präster ska inte missbruka förtroendet som asylsökande har för dem, säger hon.
Men det finns också inomkyrkliga argument.
– Man döps in i en kristen gemenskap och har ansvar att bli del av en församling. Om man inte stannar i Sverige så tar man ju inte del av den gemenskapen.
Inte sedan 1992 har ett biskopsbrev berört frågan om dop av asylsökande konvertiter, men nu har frågan under en tid diskuterats bland kyrkans biskopar.
– Jag skriver brevet på uppdrag av biskoparna. Förhoppningsvis kommer en slutgiltig version att antas när biskopsmötet samlas i maj, och det blir inga stora ändringar då, säger Helene Egnell".
För någon vecka sedan hade jag glädjen att döpa två kvinnor från ett muslimskt land. De hade fått undervisning i sex månader. I sitt hemland hade de även besökt kristna kyrkor. De hade uttryckt en önskan att få bli kristna, men de präster som de kontaktat hade avrått från att döpa dem. Förmodligen är kyrkorna så påpassade och rädda för att döpa att de nekade. Kvinnorna hade en så stark längtan och gång på gång frågade de när de kunde få bli döpta. Till sist ansåg vi att de var mogna och att vi inte kunde hindra dem från att få följa Jesus fullt ut. De var så lyckliga och glada.
Elisabeth Sandlund på tidningen DAGEN skriver bra på ledarplats. Här är länken som du kan läsa.
http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg#8078
Jag tycker mig också ana en annan syn på evangelisation och att vittna och evangelisera bland andra trosutövare. I samtal med flera samfund har jag förstått att det är interreligiös dialog och samarbete som gäller eftersom "alla blir saliga på sin tro" och "alla religioner leder till samma Gud". Jag tror att denna fråga kommer upp vid nästa möte i Sveriges Kristna Råds migrationsgrupp. Jag kommer att hävda bibelns linje, Jesu missionsbefallning och hämta stöd från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. JESUS ÄR VÄGEN SANNINGEN OCH LIVET. INGEN KOMMER TILL FADERN UTOM GENOM MIG, SÄGER JESUS.
Den biskop som skriver under "brevet" är enligt mej en skam för svenska kyrkan i allmänhet och Kristendomen i synnerhet.Han/hon har definitivt inte läst samma Bibel som jag och inte känner personen till att de kristna mer än 300 år löpte risk för liv och hälsa när de låtit sig döpas.
Axel
