Bengt Sjöberg

Jag är mycket, mycket ledsen och upprörd.
I morse mellan 6-7 gick 13 poliser direkt in hemma hos en flyktingfamilj och gav dem order om att packa allt av värde för direktavvisning till Libanon. Utanför hyreshuset väntade en minibuss och flera mindre bilar.

I lördags stod två av familjens ungdomar i kassan på Erikshjälpen och slog in, paketerade och skötte allt i butiken tillsammans med mig och några andra från Kristen Gemenskap. I söndags följde pappan i familjen med på gudstjänsten i Pingstkyrkan i Hällefors.

Om några dagar är det examen och sommarlov. Glädje och frihet väntar liksom avkoppling från intensiva studier. Barnen är extremt duktiga i skolan och den äldsta dotterna Eliana skulle ta studenten nästa år.

För några år sedan ansågs två år vara en lång tid för barn. De skulle därför få uppehållstillstånd. Dessa barn och ungdomar har gått i svensk skola i fyra och ett halvt år!!! Är inte DET lång tid?

Vad betyder Barnkonventionen för dessa barn? Varför måste 13 poliser ta hand om en familj som alltid samarbetat med Migrationsverket? Aldig gömt sig eller avvikit från sin bostad. Aldrig lurat myndigheterna och aldrig gjort något kriminellt eller olagligt. Skött sig toppen bra i skolan. Gått i kyrkan, hjälpt till på Erikshjälpen och varit med kompisar när de inte pluggat. Jag blir så fruktansvärt arg och upprörd.......
Familjen hade så kallade laga kraftvunna utvisningsbeslut, men det har varit problem att få fram resehandlingar. Månader och år har gått och Migrationsverket och polisen har inte agerat under lång, lång tid. Familjen trodde att de skulle få stanna eftersom alla barnen lyckats mycket bra i skolan och fått fortsätta studera.

När jag kom upp mot Skogsryd där familjen bott såg jag hur poliserna ledde ut den yngsta dottern, Michella. När hon såg mig ville hon säga farväl, men poliserna stängde dörren. Jag gick fram och bad att få hälsa på flickan och fick ett mycket bryskt nej till svar. Jag gick vidare mot ingången i hyreshuset och då kom de andra barnen ut. Jag sa att jag är familjens juridiska ombud och bad att få prata med barnen vilket poliserna nekade till. Jag tog då upp min telefon och ringde till Radio Värmland. Jag beskrev vad jag såg och vad som pågick. Då fick jag helt plötsligt möjlighet att hälsa på barnen och säga adjö. Vi var alla chockade. När föräldrarna kom ut såg jag att pappa Michel mådde dåligt.Jag vet hur ont han hade och vilka sjukdomar han kämpar med. Han bad att få sätta sig på en soffa, men poliserna ville få in honom i en bil så snabbt som möjligt. På balkonger och i fönster stod de svenska grannarna och undrade varför så många poliser hade kommit för att hämta deras grannar.

Det blev en hel del diskussion, men jag förstod att det enda vi kunde göra i detta läge var att skriva en inhibitionsansökan till MV. Jag bad dem stoppa utvisningen, men fick veta att resan redan var bokad samma dag för avgång mot deras hemland där fängelse väntar pappan på grund av falska anklagelser om samröre med "fel" politiska grupp. Jag gick fram och kramade om föräldrarna och lovade att åka hem och försöka göra något juridiskt.

Ikväll när jag tittar på barnens Facebooksidor ser jag hur många, många klasskamrater skrivit hälsningar. De är alla ledsna för att de förlorat omtyckta kamrater. Vid huset har eleverna lämnat blommor och lappar. På stan mötte jag flera ungdomar som hade gråtit och var både ledsna och rädda för att leva i ett land med så grym behandling av andra barn och ungdomar. En sån här dag skäms man över sitt land.

Nu på kvällen har jag försökt få veta vad som hänt våra vänner, men telefonerna är tysta. Snart börjar sommarlovet för de andra, men vad väntar mina vänner som de senaste åren levt precis som vilken svensk ungdom som helst.