Bengt Sjöberg

På ångesttåget mot Märsta. Igen. Ikväll ska Irakier som söker asyl i Sveriges tvångsutvisas till samma Irak som de flydde ifrån. Igen. Jag är på väg för att delta i den blockad som ska försöka stoppa deportationen. Ikväll är det flyktingar som ska utvisas till Bagdad.

När jag går av pendeltåget i Märsta står en av polisens piketbussar och väntar. På mig känns den som. Den kör om mig sakta. Det ger mig en obehaglig känsla i magen. På vägen mellan pendelstationen och förvaret ser jag fem olika polisbilar. Det börjar snurra massa tankar i mitt huvud. Är det mig det är fel på? Är jag kriminell? Men jag lyckas hitta en tanke. Jag är inte kriminell. Däremot säger FN och Amnesty att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna vid deportationerna. Också Iraks regering säger att Sverige bryter mot det avtal som den svenska och irakiska regeringen har kommit överens om. I avtalet står det att inga avvisningar får ske med tvång.

På plats utanför slutförvaret möter jag andra som också är här för att kämpa. Många är unga, några är lite äldre, några är gamla. Ikväll är vi runt 40 personer. Vi är få. Polisen är många. Utanför polisens avspärrningar har vi ställt upp lastpallar till en enkel barrikad. 200 meter bort på samma väg finns den andra barrikaden. Vid blockaderna är det mycket väntan.

Foto: Jonas Bergström

 

När det är en bil som vill åka ut från förvaret så kollas det så att det inte är några flyktingar som deporteras i bilen. När vi ska kolla en polisbil som vill ut så vägrar de låta oss lysa in i bilen för att se om det finns någon flykting där. Vi sätter oss framför bilen. Polisen kör iväg oss. Men min vän Tomas gör motstånd och sitter kvar. Han får snabbt flera poliser över sig. De tar polisgrepp på honom. Han skriker av smärta. Poliserna vet vad de sysslar med. De vet att det gör ont. Men de fortsätter. De bär honom i armarna och benen och släpar in han i en polisbuss. Han skjutsas iväg. Men han är snabbt tillbaka. ”De släppte mig nära en pendelstation. När jag kom dit vardet bara en minut till nästa pendeltåg skulle gå. Så det var bara att hoppa på och åka tillbaka.”

Trots att vi vid blockaderna helt och hållet bygger på ickevåld är det bemöts vi ofta med övervåld. Polisen har slagits med batonger, använd pepparspray, tryckt ner folk i asfalten på mage och suttit på deras ryggar. En person har fått två revben knäckta. Efter förra blockaden skrev samma Tomas att han var trött på våld från polisen mot flyktingar och aktivister vid deportationer. Den anteckningen på facebook delades 144 gånger.

När läget har lugnat ner sig är det en lång väntan. Det är svårt att få en överblick kring vad som sker och vad som ska ske i nästa steg. Vi får höra att flyktingarna nu har packat sina saker. Då är det snart på gång.
Efter ett bra tag ser vi hur två av polisens bussar kör mot den andra blockaden. Vi försöker rusa dit för att hjälpa till, men när vi kommer fram har polisens bussar redan kört igenom. Det är kört. Polisen lyckades. Vi misslyckades.

Vi som kämpar med de här frågorna har märkt att det sen fallet med Ganna skrivs mycket om de här frågorna på twitter och bloggar. Också gammelmedia har rapporterat de senaste veckorna. Det är glädjande. Nu är de dags att ta nästa steg.

Vi behöver bli bättre på att sprida information om blockader. Men framför allt så behövs det att folk går från twitter till handling. Vi behöver bli fler vid blockaderna. Alla är välkomna. Alla behövs. Om vi vid nästa blockad skulle vara 200 skulle det vara mycket svårare för polisen. Om vi skulle vara 500 skulle det vara nästan omöjligt för polisen att genomföra deportationen.
Då skulle i vi kunna stoppa deportationerna. Och flyktingar som riskerar livet om de utvisas till Irak skulle få behålla livet några veckor till. Målet är att vi ska vara 500. Det är fullt möjligt.