Bullgerilla på Oxhälja marknad
Bullgerillan gör en insats på dramatisk Oxhälja marknad
Man räknade med cirka 150 000 besökare med cirka 1 200 marknadsstånd på Oxhälja marknad i Filipstad som är en av de största, ja kanske den största marknaden i Sverige. Den är alltid första helgen i september, en helg som antingen badar i skön höstsol eller som innebär regn och ett hav av paraplyer. Vi hade annonserat i Filipstads Tidning efter ett tusen kanelbullar och tidningen kom även och gjorde ett reportage när jag bakade tillsammans med två av ungdomarna. Journalisten fick provsmaka och dagarna innan marknaden kunde man se två helsidor i tidningen om våra förberedelser för Bullgerillan. Nu tyckte vi inte att det räckte att bara baka och se över vårt förråd av litteratur och tidningar. Nej, vi kände ett behov av att samlas till bön och andlig förberedelse tre kvällar i rad. Klockan 22 på fredagskvällen drog vi ut på staden. Vi var 13 personer denna gång. Innan vi gick upp mot Parkhallen knäppte vi på nytt våra händer till bön. De som kom från Hällefors berättade att de sett en hemsk olycka i Persberg. Kanske någon blivit allvarligt skadad?
Först träffade vi några ungdomar som glatt kom springande mot oss. Efter det stötte vi på socialarbetare från Storfors och Filipstads kommuner. Vi beslöt att ha kontakt med varandra under helgen och vi utbytte mobilnummer, något som visade sig vara helt rätt med tanke på kvällens utveckling. Vi såg ett medelålders par som försökte ta sig hemåt, men deras fötter ville inte åt samma håll som de tänkt sig. De vinglade hit och dit och stannade upp för att ta en koppa kaffe och kanelbulle. Generöst sträckte de fram en Selma mot oss, men vi försäkrade att kaffet var gratis. Vi drog vagnarna förbi det stora öltältet från vilket man kunde höra ett starkt sorl. Många vuxna var påtagligt berusade. Efter ett tag fick vi höra att en 17-årig pojke från Hällefors blivit påkörd i Persberg och dött. Det var den olycka som vi hört om tidigare på kvällen. Oro, förtvivlan och misstro spred sig bland ungdomarna på marknaden.
– Inte kan han vara död. Så fort dör man väl inte? Sa en pojke.
– Jag har faktiskt pratat med hans släkting. Tror du jag ljuger om en sådan sak, skrek en förtvivlad flicka medan tårarna rann nedför hennes kinder.
Ungdomarna samlades i små klungor och grät hejdlöst medan andra var så drogpåverkade att de bara skrattade och drog vidare. Vi insåg snart att här måste vi kalla in folket från socialkontoret och kommunens POSOM-grupp. (Psykiskt och fysiskt omhändertagande) Socialsekreteraren Ingmarie Ranström kontaktades och hon drog igång en samtalsgrupp och ringde och väckte prästen i Hällefors som ordnade med att ta emot förtvivlade ungdomar i kyrkans hus i Hällefors. Ett gäng ungdomar satte sig utanför Strandvägsskolans kök och grät och vi slog oss ner bland dem och försökte prata och trösta. Saft och bullar plockades fram och vi fick bra kontakt med dessa ungdomar.
Ungdomarna i Bullgerillan fick snart reda på den döde pojkens namn. Det visade sig vara en pojke som alltid brukade vara med på New X-perience. Bland vimlet på marknaden märktes annars just ingenting. Folk drog fulla fram och tillbaka. Det ena bråket efter det andra avlöste varandra och ungdomar stod och spydde och låg i skogen och mådde dåligt. Vi gick fram till dem och frågade hur de mådde. Någon som låg och sov puttade vi på för att se om han var vid liv. Vi fick telefon från socialsekreteraren som undrade om jag kunde komma och hjälpa till vid olycksplatsen. Ett gäng på ett 40-tal ungdomar hade samlats på vägen vid olycksplatsen. De ville vara där deras kamrat blivit påkörd och nu utgjorde de en trafikfara. Några av dem var så kraftigt berusade att det när som helst kunde inträffa ytterligare en olycka. Polisen lyckades inte få iväg dem från vägen. Nu undrade Ingmarie Ranström om jag kunde följa med i en bil till ungdomarna och hålla en kort minnesstund och andakt för att sedan kunna få bort ungdomarna från det farliga vägavsnittet. Jag lovade att följa med, men när vi efter en stund på nytt fick kontakt med polisen fick vi meddelande att ungdomarna åkt till kyrkan i Hällefors.
Bullgerillan avstyrde allvarlig misshandel
För vår del var dock inte marknaden slut. Vi gick en runda till på staden och drog oss ner mot second hand-butiken Öppen Hand som var vår lilla bas i Filipstad. Plötsligt hörde vi ett skrik och en duns. Vi såg hur en pojke slogs till marken. Några andra pojkar började sparka på den liggande pojken. Det var en otäck och irriterad stämning, men Joel och Johannes gick fram till dem som sparkade på pojken. Den slagne pojken hade bara frågat efter vägen till Vasagatan. DET var anledningen till misshandeln. Misshandeln fortsatte och vi i Bullgerillan skrek allt vad vi kunde att de ska ge sig. Johannes gick emellan den attackerande pojken och han som låg på marken och försökte lugna ner stämningen.
– Fixa en kniv, ropar den aggressive pojken. Då tog jag fram min mobiltelefon och ringde till polisen och ambulansen. När den aggressive pojken förstod att polisen snart kan vara på plats sprang han iväg till en bil full med ungdomar. Han hoppade in i bilen och den for iväg med en rivstart. Johannes, Robert och Joel tog av sig sina jackor och bredde över den slagne pojken som låg och skakade och frös, förmodligen rejält chockad. Det rann blod ur hans mun och han klagade över stark smärta i magen. Jag ringde på nytt 112 och man försäkrar att ambulansen är på väg. Pojkarna försökte lugna den slagne och de kollade att han hade fria andningsvägar. Sekunderna och minuterna kryper fram, men efter en stund glider ambulansen in på området. Även polisen kom och tog vittnesuppgifter medan vi såg hur ambulansen åkte iväg mot Kristinehamn. På vårdcentralen i Filipstad hade man stängt. Man hade inte tänkt att det fanns något behov av jour trots att staden invaderades av cirka 120 000 besökare.
Man räknade med cirka 150 000 besökare med cirka 1 200 marknadsstånd på Oxhälja marknad i Filipstad som är en av de största, ja kanske den största marknaden i Sverige. Den är alltid första helgen i september, en helg som antingen badar i skön höstsol eller som innebär regn och ett hav av paraplyer. Vi hade annonserat i Filipstads Tidning efter ett tusen kanelbullar och tidningen kom även och gjorde ett reportage när jag bakade tillsammans med två av ungdomarna. Journalisten fick provsmaka och dagarna innan marknaden kunde man se två helsidor i tidningen om våra förberedelser för Bullgerillan. Nu tyckte vi inte att det räckte att bara baka och se över vårt förråd av litteratur och tidningar. Nej, vi kände ett behov av att samlas till bön och andlig förberedelse tre kvällar i rad. Klockan 22 på fredagskvällen drog vi ut på staden. Vi var 13 personer denna gång. Innan vi gick upp mot Parkhallen knäppte vi på nytt våra händer till bön. De som kom från Hällefors berättade att de sett en hemsk olycka i Persberg. Kanske någon blivit allvarligt skadad?
Först träffade vi några ungdomar som glatt kom springande mot oss. Efter det stötte vi på socialarbetare från Storfors och Filipstads kommuner. Vi beslöt att ha kontakt med varandra under helgen och vi utbytte mobilnummer, något som visade sig vara helt rätt med tanke på kvällens utveckling. Vi såg ett medelålders par som försökte ta sig hemåt, men deras fötter ville inte åt samma håll som de tänkt sig. De vinglade hit och dit och stannade upp för att ta en koppa kaffe och kanelbulle. Generöst sträckte de fram en Selma mot oss, men vi försäkrade att kaffet var gratis. Vi drog vagnarna förbi det stora öltältet från vilket man kunde höra ett starkt sorl. Många vuxna var påtagligt berusade. Efter ett tag fick vi höra att en 17-årig pojke från Hällefors blivit påkörd i Persberg och dött. Det var den olycka som vi hört om tidigare på kvällen. Oro, förtvivlan och misstro spred sig bland ungdomarna på marknaden.
– Inte kan han vara död. Så fort dör man väl inte? Sa en pojke.
– Jag har faktiskt pratat med hans släkting. Tror du jag ljuger om en sådan sak, skrek en förtvivlad flicka medan tårarna rann nedför hennes kinder.
Ungdomarna samlades i små klungor och grät hejdlöst medan andra var så drogpåverkade att de bara skrattade och drog vidare. Vi insåg snart att här måste vi kalla in folket från socialkontoret och kommunens POSOM-grupp. (Psykiskt och fysiskt omhändertagande) Socialsekreteraren Ingmarie Ranström kontaktades och hon drog igång en samtalsgrupp och ringde och väckte prästen i Hällefors som ordnade med att ta emot förtvivlade ungdomar i kyrkans hus i Hällefors. Ett gäng ungdomar satte sig utanför Strandvägsskolans kök och grät och vi slog oss ner bland dem och försökte prata och trösta. Saft och bullar plockades fram och vi fick bra kontakt med dessa ungdomar.
Ungdomarna i Bullgerillan fick snart reda på den döde pojkens namn. Det visade sig vara en pojke som alltid brukade vara med på New X-perience. Bland vimlet på marknaden märktes annars just ingenting. Folk drog fulla fram och tillbaka. Det ena bråket efter det andra avlöste varandra och ungdomar stod och spydde och låg i skogen och mådde dåligt. Vi gick fram till dem och frågade hur de mådde. Någon som låg och sov puttade vi på för att se om han var vid liv. Vi fick telefon från socialsekreteraren som undrade om jag kunde komma och hjälpa till vid olycksplatsen. Ett gäng på ett 40-tal ungdomar hade samlats på vägen vid olycksplatsen. De ville vara där deras kamrat blivit påkörd och nu utgjorde de en trafikfara. Några av dem var så kraftigt berusade att det när som helst kunde inträffa ytterligare en olycka. Polisen lyckades inte få iväg dem från vägen. Nu undrade Ingmarie Ranström om jag kunde följa med i en bil till ungdomarna och hålla en kort minnesstund och andakt för att sedan kunna få bort ungdomarna från det farliga vägavsnittet. Jag lovade att följa med, men när vi efter en stund på nytt fick kontakt med polisen fick vi meddelande att ungdomarna åkt till kyrkan i Hällefors.
Bullgerillan avstyrde allvarlig misshandel
För vår del var dock inte marknaden slut. Vi gick en runda till på staden och drog oss ner mot second hand-butiken Öppen Hand som var vår lilla bas i Filipstad. Plötsligt hörde vi ett skrik och en duns. Vi såg hur en pojke slogs till marken. Några andra pojkar började sparka på den liggande pojken. Det var en otäck och irriterad stämning, men Joel och Johannes gick fram till dem som sparkade på pojken. Den slagne pojken hade bara frågat efter vägen till Vasagatan. DET var anledningen till misshandeln. Misshandeln fortsatte och vi i Bullgerillan skrek allt vad vi kunde att de ska ge sig. Johannes gick emellan den attackerande pojken och han som låg på marken och försökte lugna ner stämningen.
– Fixa en kniv, ropar den aggressive pojken. Då tog jag fram min mobiltelefon och ringde till polisen och ambulansen. När den aggressive pojken förstod att polisen snart kan vara på plats sprang han iväg till en bil full med ungdomar. Han hoppade in i bilen och den for iväg med en rivstart. Johannes, Robert och Joel tog av sig sina jackor och bredde över den slagne pojken som låg och skakade och frös, förmodligen rejält chockad. Det rann blod ur hans mun och han klagade över stark smärta i magen. Jag ringde på nytt 112 och man försäkrar att ambulansen är på väg. Pojkarna försökte lugna den slagne och de kollade att han hade fria andningsvägar. Sekunderna och minuterna kryper fram, men efter en stund glider ambulansen in på området. Även polisen kom och tog vittnesuppgifter medan vi såg hur ambulansen åkte iväg mot Kristinehamn. På vårdcentralen i Filipstad hade man stängt. Man hade inte tänkt att det fanns något behov av jour trots att staden invaderades av cirka 120 000 besökare.
Kommentarer
Trackback
