Vi behöver ingen påve. Jag tror på den fria församlingen
Petrusämbetet/påvedömet är återigen aktuellt i kristenheten i Sverige efter ett seminarium på Bjärka-Säby där Ulf Ekman höll ett uppmärksammat anförande. Dagen skriver idag om detta på http://www.dagen.se/nyheter/-biskopsambete-ger-stabilitet-
Ekman säger: "Om vi tror på apostlarna och deras uppdrag som något som går vidare i kyrkan, och det tror jag att alla kristna gör med lite olika utgångspunkter, ja, då har också Petrusämbetet rimligen sin fortsättning och funktion som talesman och som en enande, övergripande och beskyddande funktion i kyrkan genom tiderna." Håller verkligen inte med. Jag är uppväxt med övertygelsen om den fria församlingens suveränitet. Tillsammans ska vi i församlingen läsa bibeln, be och söka Guds ledning. Vi delar visioner och målsättningar med andra församlingar, men vi har ingen påve eller biskop över oss som talar om för oss vad vi ska tro eller hur vi ska hantera olika frågor. Det är därför jag är så glad att få tillhöra Evangeliska Frikyrkan som har en princip om att dela visoner, ta gemensamt ansvar för olika områden. Inom EFK handlar det inte om toppstyrning utan om att gemensamt söka Herrens ledning.
Min far Tage Sjöberg skrev någon gång på 1960-talet i en tidnings (Hemmets Vän) frågespalt om just detta: "Är påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden?" Mycket aktuellt och bra skrivet!
FRÅGA: ”Är den nykrönte påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden? Har han fått den makten att frälsa alla jordens folk? Det stämmer ju inte med Bibeln.” – A. E. S.
SVAR: Det stämmer inte alls med Guds ord, att påven skulle vara Jesu Kristi ställföreträdare på jorden, trots att den katolska kyrkan har denna lärosats och även tillämpat den på den nykrönte påven Paul VI. Då den nya påven kröntes av kardinal Ottaviani, så förklarade han samtidigt, att nu är Paul VI ”furstars och konungars fader och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden”.
Arne Palmqvist säger i sin bok, Kyrkans enhet och papismen: ”På Cyprianus’ tid låg det romerska påvedömet ännu i sin linda. Papa (påve) och andra motsvarande titlar användes på flera håll. När Cornelius i Rom och Cyprianus i Kartago brevväxlade med varandra, kallade de varandra för papa” [...] Här handlade ju både kyrkofadern Cyprianus och biskopen i Rom, Cornelius, fel, ty Jesus har mycket klart sagt: ”Ej heller skolen I kalla någon på jorden ’fader’, ty en är eder fader, han som är i himmelen” (Matt. 23:9)
Cyprianus levde på 250-talet. Med tiden kom den romerske biskopen att höja allt större anspråk på att vara herre och ledare över hela kristenheten. Påvedömet uppkom på grund av maktlystnad. Kärleken till makten gjorde, att man också sökte att finna bibelstöd för detta välde över de olika kyrkorna. Dessa bibelstöd menade man sig finna uti Matt. 16:18 och Joh. 21:15-17, men där står ju ingenting om detta. Man förfalskade också kyrkorättsliga dokument.
Arne Palmqvist säger också i sin bok: ”Anspråket på att med ensam makt vara universalkyrkans obestridde ledare stod i Gregorius VII:s programförklaring sida vid sida med hans anspråk på att själv vara också världens herre. Liksom månen mottager sitt ljus av solen, hade de världsliga furstarna att erhålla sin makt av påven, deklarerade Gregorius.”
Senare kom dogmen om påvens ofelbarhet, då han talade från sin lärostol. Det gällde alltså inte ofelbarhet, när det var fråga om hans person som sådan, men väl som lärare. ”Rom har talat, det är icke mer att säga.” Varje trogen katolik måste böja sig för vad påven säger.
Gud har aldrig gett en sådan makt till människor och kommer inte heller att ge det. Hos Gud allena är makten. Alla människor, hur bra de är, kan inte i längden rätt handha makten. Ofta så missbrukas den till egna fördelar eller till att förtrycka och göra det svårt för andra människor.
Gudfruktiga människor, ja, hela församlingar, kan förfalla till det sämre. Det är därför så oerhört farligt att låta sig ledas och bestämmas av en enskild människa eller en hel grupp människor. Vi skall var och en låta oss ledas och behärskas av Jesus; han allena skall vara Herre. Och i honom är Allmakten och allgodheten förenade; därför är det så underbart att tjäna honom.
Den katolska kyrkan lär inte, att påven ”har fått den makten att frälsa alla jordens folk”. Men väl lär den, att avfall från den katolska kyrkan är avfall från Gud. Man lägger frälsningen i dopet och nattvarden. Den katolska kyrkan är därför en sakramental kyrka. Men naturligtvis tror de på Jesus Kristus och hans försoningsoffer på Golgata, som grunden för vår frälsning.
Den katolska frälsningsläran är uppblandad med villfarelser. Den är ytterst sett en gärningslära. Den katolska kyrkan undervisar heller inte om frälsningsvisshet här på jorden. Den tar heller inte klart avstånd från synd och värld.
Påvarna inom den katolska kyrkan är naturligtvis mänskliga som vi alla andra. En del påvar har varit goda och människovänliga. Vi kan inte frånkänna en del påvar en stark gudsfruktan. Andra påvar återigen har varit mycket lastbara och ogudaktiga. Tänk bara på renässanspåvarna, som kunde leva i otukt och allsköns liderlighet och synd, som knappast kan tecknas ned på ett papper!
Vi gör alla klokt i att ta helt avstånd från den katolska kyrkan med sina maktanspråk och falska läror. Och i all synnerhet i vår tid, då det höjes så många röster med lösenordet: Tillbaka till Rom.
Den kände katolske professorn, Karl Adam, säger i sin bok, Katolicismens väsen, att han tror på orden: ”Utanför kyrkan ingen frälsning”, men skulle det finnas andra som också är sanna kristna, så beror det på att de ätit ovetande av samma bröd, som den katolska kyrkan bjuder på.
Vi tror och är fullt övertygade om: ”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta”, (Apg. 4: 12) nämligen genom Jesus Kristus, vår Frälsare. I den sista tiden, strax före Jesu andra tillkommelse, kommer det att finnas en falsk kristen riktning, som Guds ord kallar för ”skökan med sina döttrar” och så den sanna kristna församlingen, brudeförsamlingen.
Var och en som vill vara redo att möta Jesus måste tillhöra denna brudeförsamling, Guds sanna församling på jorden. Det är själar, som skilt sig från allt vad synd och värld heter och som lever nära Jesus och älskar hans tillkommelse.
Ekman säger: "Om vi tror på apostlarna och deras uppdrag som något som går vidare i kyrkan, och det tror jag att alla kristna gör med lite olika utgångspunkter, ja, då har också Petrusämbetet rimligen sin fortsättning och funktion som talesman och som en enande, övergripande och beskyddande funktion i kyrkan genom tiderna." Håller verkligen inte med. Jag är uppväxt med övertygelsen om den fria församlingens suveränitet. Tillsammans ska vi i församlingen läsa bibeln, be och söka Guds ledning. Vi delar visioner och målsättningar med andra församlingar, men vi har ingen påve eller biskop över oss som talar om för oss vad vi ska tro eller hur vi ska hantera olika frågor. Det är därför jag är så glad att få tillhöra Evangeliska Frikyrkan som har en princip om att dela visoner, ta gemensamt ansvar för olika områden. Inom EFK handlar det inte om toppstyrning utan om att gemensamt söka Herrens ledning.
Min far Tage Sjöberg skrev någon gång på 1960-talet i en tidnings (Hemmets Vän) frågespalt om just detta: "Är påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden?" Mycket aktuellt och bra skrivet!
FRÅGA: ”Är den nykrönte påven Jesu Kristi ställföreträdare på jorden? Har han fått den makten att frälsa alla jordens folk? Det stämmer ju inte med Bibeln.” – A. E. S.
SVAR: Det stämmer inte alls med Guds ord, att påven skulle vara Jesu Kristi ställföreträdare på jorden, trots att den katolska kyrkan har denna lärosats och även tillämpat den på den nykrönte påven Paul VI. Då den nya påven kröntes av kardinal Ottaviani, så förklarade han samtidigt, att nu är Paul VI ”furstars och konungars fader och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden”.
Arne Palmqvist säger i sin bok, Kyrkans enhet och papismen: ”På Cyprianus’ tid låg det romerska påvedömet ännu i sin linda. Papa (påve) och andra motsvarande titlar användes på flera håll. När Cornelius i Rom och Cyprianus i Kartago brevväxlade med varandra, kallade de varandra för papa” [...] Här handlade ju både kyrkofadern Cyprianus och biskopen i Rom, Cornelius, fel, ty Jesus har mycket klart sagt: ”Ej heller skolen I kalla någon på jorden ’fader’, ty en är eder fader, han som är i himmelen” (Matt. 23:9)
Cyprianus levde på 250-talet. Med tiden kom den romerske biskopen att höja allt större anspråk på att vara herre och ledare över hela kristenheten. Påvedömet uppkom på grund av maktlystnad. Kärleken till makten gjorde, att man också sökte att finna bibelstöd för detta välde över de olika kyrkorna. Dessa bibelstöd menade man sig finna uti Matt. 16:18 och Joh. 21:15-17, men där står ju ingenting om detta. Man förfalskade också kyrkorättsliga dokument.
Arne Palmqvist säger också i sin bok: ”Anspråket på att med ensam makt vara universalkyrkans obestridde ledare stod i Gregorius VII:s programförklaring sida vid sida med hans anspråk på att själv vara också världens herre. Liksom månen mottager sitt ljus av solen, hade de världsliga furstarna att erhålla sin makt av påven, deklarerade Gregorius.”
Senare kom dogmen om påvens ofelbarhet, då han talade från sin lärostol. Det gällde alltså inte ofelbarhet, när det var fråga om hans person som sådan, men väl som lärare. ”Rom har talat, det är icke mer att säga.” Varje trogen katolik måste böja sig för vad påven säger.
Gud har aldrig gett en sådan makt till människor och kommer inte heller att ge det. Hos Gud allena är makten. Alla människor, hur bra de är, kan inte i längden rätt handha makten. Ofta så missbrukas den till egna fördelar eller till att förtrycka och göra det svårt för andra människor.
Gudfruktiga människor, ja, hela församlingar, kan förfalla till det sämre. Det är därför så oerhört farligt att låta sig ledas och bestämmas av en enskild människa eller en hel grupp människor. Vi skall var och en låta oss ledas och behärskas av Jesus; han allena skall vara Herre. Och i honom är Allmakten och allgodheten förenade; därför är det så underbart att tjäna honom.
Den katolska kyrkan lär inte, att påven ”har fått den makten att frälsa alla jordens folk”. Men väl lär den, att avfall från den katolska kyrkan är avfall från Gud. Man lägger frälsningen i dopet och nattvarden. Den katolska kyrkan är därför en sakramental kyrka. Men naturligtvis tror de på Jesus Kristus och hans försoningsoffer på Golgata, som grunden för vår frälsning.
Den katolska frälsningsläran är uppblandad med villfarelser. Den är ytterst sett en gärningslära. Den katolska kyrkan undervisar heller inte om frälsningsvisshet här på jorden. Den tar heller inte klart avstånd från synd och värld.
Påvarna inom den katolska kyrkan är naturligtvis mänskliga som vi alla andra. En del påvar har varit goda och människovänliga. Vi kan inte frånkänna en del påvar en stark gudsfruktan. Andra påvar återigen har varit mycket lastbara och ogudaktiga. Tänk bara på renässanspåvarna, som kunde leva i otukt och allsköns liderlighet och synd, som knappast kan tecknas ned på ett papper!
Vi gör alla klokt i att ta helt avstånd från den katolska kyrkan med sina maktanspråk och falska läror. Och i all synnerhet i vår tid, då det höjes så många röster med lösenordet: Tillbaka till Rom.
Den kände katolske professorn, Karl Adam, säger i sin bok, Katolicismens väsen, att han tror på orden: ”Utanför kyrkan ingen frälsning”, men skulle det finnas andra som också är sanna kristna, så beror det på att de ätit ovetande av samma bröd, som den katolska kyrkan bjuder på.
Vi tror och är fullt övertygade om: ”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta”, (Apg. 4: 12) nämligen genom Jesus Kristus, vår Frälsare. I den sista tiden, strax före Jesu andra tillkommelse, kommer det att finnas en falsk kristen riktning, som Guds ord kallar för ”skökan med sina döttrar” och så den sanna kristna församlingen, brudeförsamlingen.
Var och en som vill vara redo att möta Jesus måste tillhöra denna brudeförsamling, Guds sanna församling på jorden. Det är själar, som skilt sig från allt vad synd och värld heter och som lever nära Jesus och älskar hans tillkommelse.
Kommentarer
Trackback
