Den somaliska pappans svåra dilemma
Som liten grabb var jag van att vi hade internationella gäster i vårt hem i Sundbyberg. Min far reste även ofta till avlägsna länder och vi brukade gå till Bromma flygplats och möta honom när han kom hem från Grekland, Cypern, Libanon, Pakistan, Sri Lanka och andra länder dit han for med uppdrag från Röda Korset, Erikshjälpen eller Pingstkyrkan. Han hade alltid med sig något spännande till sitt yngsta barn. Jag var då bara 8-9 år.
Som 11åring fick jag följa med i två år till Japan där min far undervisade på en bibelskola.
De senaste 25 åren har världen kommit till vår lilla stad, Filipstad. I vårt hem har vi haft gäster från säkert 35 olika nationer. Idag har min fru och jag haft två somalier hemma hos oss. Vi drack te och pratade. Jag spelade lite piano för dem, men vårt möte hade ett helt annat syfte. Jag skulle idag börja att hjälpa de första familjerna att göra en e-ansökan för att de skall få hit sina barn och sin fru som befinner sig i Kenya och i Etiopien.
För några veckor sedan fick jag en länk till Migrationsverkets hemsida där man skapar ett konto och sen börjar ta sig igenom de olika frågorna och fyller i alla möjliga uppgifter.
Jag var förvarnad av en advokat och en kvinna som liksom jag är medlem i Sveriges Kristna Råds migrationsgrupp att det skulle vara ett styvt jobb. Man sa att det kommer att ta flera timmar att skriva in allt.
Jo, minsann. För det första hakade datorn upp sig då vi var nere på kontoret på Erikshjälpen. Sen var det några uppgifter som saknades och vi fick börja om från sidan ett. Men idag i vårt hem såg allt ut att funka bra. Vi fick ringa ett par gånger till Nairobi i Kenya för att kolla några adresser. Migrationsverket ville ha postnummer, men det var det ingen på gatan i Nairobi som visste vad det var. Så drack vi te och kakor och mina vänner la i den ena skeden efter den andra med socker och lät sig väl smaka.
Men sen blev det rejält fundersamt. Ja, rentav så svårt att vi funderade på om vi verkligen skulle fortsätta. Nu skulle jag önska att både migrationsminister Billström och statsminister Reinfeldt m.fl skulle ha varit med i mitt arbetsrum. Mannen mitt emot mig har fem barn. Två är hans biologiska barn. Tre barn har han och hans fru tagit hand om eftersom barnens föräldrar är döda i de fruktansvärda illdåd och strider som förekommit i Somalia. När han förstod att hans fru och två biologiska barn skulle ha en chans att få komma hit, men inte de övriga tre var vi tvungna till att ta en rejäl paus. Jag skulle önska att ni alla hade sett in i mannens ögon. Sett svettdropparna som kom fram i hans panna. Hur han vred sig på stolen och hur den avslappade stämningen i vårt rum förändrades. En tung atmosfär spred sig i huset, men till sist enades vi om att gå vidare med ansökan. Vi hade ju hunnit till sidan 6 och hade ”bara” fyra eller fem sidor kvar.....Jag frågade gång på gång hur de tre små barnen skulle klara sig om frun fick komma till Sverige, men jag fick inget svar.
Vi har varit medvetna om att det endast gäller de biologiska barnen som får komma till Sverige och att frågan om de övriga barnen inte ser ut att få någon lösning.
Jag låter denna fråga etsa sig in i er som läser detta. Kanske kan den situation som jag beskriver få dig att bli engagerad. Kanske kan du göra som jag gjorde. Jag kontaktade mitt partis företrädare i migrationsfrågor och nu ser jag att hon vill verka för att behandla anknytningsärendena på så sätt att alla barn i en familj skall få komma hit och få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar.
Ta en stund och tänk efter vad du kan göra för att dessa barn inte ska lida och riskera svält och död.
