Bengt Sjöberg

En av våra utflyttade medlemmar har fått flytta till sitt himmelska hem. Det är Berekti från Eritrea, som för fem år sedan genomgick en svår sjukdomskris. I min nya bok har jag skrivit om henne. Jag citerar:

"Jag kommer fortfarande ihåg kvällen då den eritreanska kvinnan Berekti kom till vår bönesamling. Precis när hon skulle gå in genom dörren, ramlade hon. Jag såg, att ena benet hade en stor protes med en stor klumpig sko, som hölls fast med två stålskenor och läderband. Hur skulle kvinnan kunna komma upp på benen igen? Jag rusade fram och försökte hjälpa henne upp. Vi gick in till caféet på Erikshjälpen och slog oss ner vid ett bord. Berekti log och var så glad, för att hon hittat några kristna vänner i det nya landet.

Berekti är en av de tusentals eritreaner som fått lida för sin tro. Många av hennes vänner har suttit eller sitter fängslade under fasansfulla förhållanden. Många pastorer har hållits i containrar i den svåra värmen. När de svimmar av utmattning och torka, förs de ut och får en chans att kvickna till innan de på nytt förs in i den tortyrliknande vistelsen. Även Berekti hade suttit i fängelse. I unga år fick hon polio och var tvungen att vistas ett helt år på sjukhus. Under den tiden kom evangeliskt kristna till sjukhuset och vittnade om Jesus för patienterna. De fick god kontakt med Berekti, som var mottaglig att höra om Jesus och frälsningen. De kristna la också sina händer på Berektis ben och bad till Gud i Jesu namn om helande. Benet var kraftigt böjt och hon hade svårt att räta ut benet. Vid förbönen rätades det ut mer och mer. Efter ett år var benet rakt och man kunde tillverka en protes och förlänga benet så pass, att hon kunde gå själv, vilket var ett enastående framsteg. Berekti var så glad. På sjukhuset fick hon även vägledning till att få en bra relation till Gud och hon fattade ett fast beslut, att leva för Gud och gå med i en kristen fri rörelse trots att den inte var godkänd av myndigheterna.
Berekti fick relativt snabbt permanent uppehållstillstånd. Men vi hann knappt fira hennes positiva besked, förrän det uppdagades vid en läkarundersökning, att hon hade drabbats av bröstcancer. Beskedet kom som en fullständig chock. Vid de efterföljande kontrollerna fann man även, att cancern hade spridit sig i lunga och skelett. Läkaren kallade in Berekti till sitt rum och försökte förmedla budskapet, att hon var tvungen att förbereda sig på en snar död. Läkaren gav Berekti endast hopp om att leva några veckor eller månader. Berekti svarade läkaren, att hon visst inte skulle dö eftersom hon hade en stark förvissning om, att Jesus skulle hela henne. När hon skulle fylla i patientkortet skrev hon mig och församlingen Kristen Gemenskap som närmast ansvarig släkting. En kurator från sjukhuset ringde upp och frågade, om jag kunde acceptera detta och hålla kontakt med kvinnan. Vi bestämde, att två kvinnor i församlingen skulle ta på sig denna uppgift. De for till Centralsjukhuset i Karlstad och fick bo på patienthotellet och vara med Berekti som stöd under de tuffa behandlingarna. Det blev operation och därefter strålning och cellgiftsbehandlingar. Under hela processen var det Berekti som talade tro och förtröstan till både sjukvårdspersonal och sina kristna vänner.

Berekti hade en son, som hon förlorat kontakten med, sen han togs ut i kriget mellan Eritrea och Etiopien. Han var lärare, men Eritrea kan hålla människor i krigstjänst år efter år och till och med bestämma över människors val av yrke och ge dem order att tjäna staten för större delen av deras liv. Nu var Berektis önskan, att om hon inte skulle överleva åtminstone få träffa sin son, om han nu skulle finnas kvar i livet. Vi började be intensivt i församlingen för henne och för att hon skulle få kontakt med sin son.
Efter en tid kom det livstecken från honom och det fanns en möjlighet att få ut honom ur landet till Sudan. Pengar samlades in och ansökan till Migrationsverket lämnades in. Det är näst intill omöjligt för barn över 18 år att förenas med sina föräldrar, speciellt om de inte levt i samma hushållsgemenskap det senaste året. Rätt snart fick vi besked om, att sonen anlänt till Khartoum i Sudan. Frågan var nu om och hur han skulle kunna få visum till Sverige. Läkarintyget bekräftade, att mamma Berekti inte hade lång tid kvar att leva. Visumet kom och jag bad min son Josef att försöka hitta den billigaste biljetten till Sverige. Församlingen gav ett lån till biljetten och dagen för resan till Sverige närmade sig. Då kom ett beslut från Migrationsverket, att sonen beviljats permanent uppehållstillstånd! Detta var helt sensationellt och något, som jag aldrig varit med om i hela min tid som engagerad i migrationsfrågor. De båda svenska kvinnorna i församlingen och Berekti, som nu mådde bättre, for till Arlanda flygplats för att möta sonen. När de var på väg till Arlanda, ringde en handläggare från Migrationsverket till mig. Hon berättade, att Migrationsverket beslutat att bekosta resan och att de hade ordnat med en bil för att hämta sonen och köra honom till Värmland. Jag blev helt förbluffad och överväldigad. Detta var inte Migrationsverket, som jag lärt känna under ett 20-tal år. Vad hände egentligen? Jag förklarade att en bil redan var på väg till Arlanda. Då fick jag veta, att Migrationsverket skulle stå för bensinpengarna och flygbiljetten skulle de även betala. Jag bara tackade och tackade, helt förvånad vad som hänt. Det måste vara Berektis och församlingens böner som besvarats.

Mor och son återförenades. De grät och skrattade om vart annat. Hela tiden fanns allvaret om cancern och läkarens domsutsaga om snar död. Några av de följande dagarna såg jag mor och son sakta gå genom staden. De tittade lyckligt på varandra, när de var på väg till kyrkan eller till bönesamlingen på Erikshjälpens café. Det blev fler kontroller på sjukhuset och nu kom beskedet, att det såg ut, som om cancerns framfart stoppats. Efter en tid konstaterades det, att all cancer var borta. Mor och son strålade av lycka och då gjorde det ingenting, att de bodde i en liten etta med litet kök. Sonen började skolan och började lära sig svenska. De kom troget till kyrkan och de var så glada. Sommaren kom och vi sågs inte så ofta, eftersom vi var bortresta och det inte var så många samlingar i kyrkan under sommaren. Vi träffades då och då och fick rapporter om, att hälsan bara blev bättre och bättre. När hösten kom flyttade Berekti med son till Göteborg. Där finns många från Eritrea och en eritreansk församling samt bättre utsikter för sonen att få arbete. Med saknad kunde vi konstatera, att även dessa medlemmar flyttade till storstaden efter en tid i vår lilla stad. Det har nu gått fem år sedan detta hände. Jag har gång på gång varit i kontakt med mor och son och de har mått bra, men för bara några dagar sedan kom ett sorgebud. Berekti har fått flytta hem till sitt himmelska hem. Om det var TBC eller någon annan sjukdom som satte punkt för livet, vet jag inte. Vi tackar Gud för Berekti och vad hon fick betyda för många människor genom sin tro, kärlek, böner och vänliga sinne."