Bengt Sjöberg

Denna helg i Fellingsbro gav många intressanta möten, upplevelser och lärdomar. Ett samhälle med 1500 invånare som har 370 asylsökande. Ängebykyrkan har blivit mångas hem och familj. Blev enormt imponerad över vad som händer där och hur man lyckats integrera så många människor i verksamhet bland barn och ungdomar och familjer.

I gudstjänsten läste man på svenska, engelska, farsi, arabiska, tegrinja och ryska. Barn från Pakistan sjöng sånger och ungdomar medverkade med olika inslag. Vid serveringen hjälpte unga grabbar till med det mesta. Det var stor glädje bland dem som jobbade i köket med att brygga mer kaffe och diska fler koppar eftersom det kom så mycket folk.

Man berättade om hur församlingen förvandlats under de senaste tio åren. Vid ljuständning och stilla bön började människor gråta ut sin nöd, sorg och frustration. Genast kom några fram för att lägga armen om sin vän och så fortsatte man att be. När alla som ville skrivit sina bönelappar bar diakon Maria fram den stora urnan till predikstolen och så bad vi för alla som skrivit sina böneämnen. Lovsång till gitarr varvades på svenska, engelska och persiska.

Efteråt kom några svenska familjer fram och presenterade sina "bonusbarn"=killar från Iran, Afghanistan och andra länder. Ett par från Albanien berättade att de fått ett unikt och mycket positivt beslut. Några familjer med svårt sjuka barn väntade varje dag att polisen kanske skulle komma och tvinga dem ut ur landet. En pappa kommer till kyrkan varje morgon för att be en timme. Andra träffas på andra tider och när jag kom på lördagseftermiddagen samlades en grupp eritreaner i kyrkan för att be för sitt land, sina vänner och för Sverige.

En av ledarna i kyrkan ursäktade sig för att det enligt honom var lite rörigt i kyrkan, men allas ögon strålade av glädje att se den fullsatta kyrkan. Efter personlig rådgivning med några personer kunde jag sätta mig i bilen och åka hem. Trött i huvudet, men upprymd och glad.