Bengt Sjöberg

För några dagar sedan plockade jag ihop en hög med beslut och domar samt andra handlingar och begav mig till en familj som nått vägs ände. Inom ett par dagar skulle de lämna landet. Utvisas. När jag kom in i lägenheten, hade de packat ihop vad de ville ta med sig efter fem års vistelse i Sverige. De båda barnen som är födda här lekte som vanligt. Mina tankar gick till sommaren då mamman skulle utvisas, trots att hon var gravid i åttonde månaden. Hon satt med sin dotter i Stockholm på ett transithotell och väntade på att utvisas. Men dagarna och veckorna gick och ingenting hände. En dag då vi pratade med varandra, var kvinnan extra rädd och orolig. Hennes pappa som har uppehållstillstånd i Sverige blev sjuk. Jag sa till kvinnan, att hon kunde åka hem och besöka sin far. Det fanns ett vandrarhem i närheten där hon kunde bo tills barnet var fött. Under tiden kunde hon hälsa på sin far.

Kvinnan födde barnet och flyttade in till sin far. Efter ett par månader gjorde vi en asylansökan för det nyfödda barnet. Vi hävdade egna asylskäl för barnet och bad åter igen att Migrationsverket skulle ta hela familjens situation under övervägande. Tyvärr blev det nej i alla instanser. Nu ett år senare befann familjen i samma situation som då de var på transithotellet. Vad hade vi vunnit på att dra ut på tiden? Kanske lite tid att planera sitt fortsatta liv. Se över förutsättningarna att klara livet som ensamstående mor med två barn. Leta efter ett arbete och någon trygg plats att bo. Hade jag gett rätt råd? Varför reagerade inte Gränspolisen? Insåg de kvinnans svåra situation? Ja, frågorna malde i huvudet.



Vi tog farväl och jag överlämnade mappen med alla handlingar. Var det värt alla timmar som jag suttit och skrivit? Alla telefonsamtal och alla intyg och sjukjournaler som vi samlat ihop från vårdinrättningar och psykologer. Jag tog cykeln och for hem medan jag tänkte på andra asylsökande som vi kämpat för i flera år utan att lyckas. Några hade klarat sig relativt bra i hemlandet. Visserligen kunde inte far i familjen arbeta och barnen kunde inte gå i någon högskola utan de fick ta enklare arbeten, men de levde i alla fall. Ibland skickade de bilder, där de log och tycktes må bra. De hade satt på sig sina finaste kläder, men av kommentarerna på Facebook kunde jag förstå, att livet var svårt för dem. De kunde till och med höra kriget på avstånd trots att det var i grannlandet. Deras stad fylldes av flyktingar från andra sidan.

Jag tänkte på familjen från ett av ”Stan-länderna” i gamla Sovjet. Vi hade under fyra år gjort allt för dem. På flygplatsen arresterades hela familjen och mannen fördes till ett fängelse där han torterades. Man hängde upp honom med fötterna i taket och slog honom med elkablar. Efter några dagar släpptes han och då lyckades han ringa till mig. Mannen berättade att det stod män från säkerhetspolisen utanför huset där de bodde. Nu trodde han, att de skulle fängsla honom igen. Mannen bad mig ringa till Migrationsverket. Jag lyckades nå handläggaren som i beslut efter beslut förklarat, att familjen kunde återvända till X-stan utan problem. De hade överdrivit sina asylskäl. När jag berättade att mannen blivit torterad svarade han, att jag kunde säga åt honom ”att ringa polisen”. Efter flera telefonsamtal, både till Migrationsverket och regeringskansliet, förstod jag att Sveriges ansvar upphör när en asylsökande lämnat vårt land. Mannen blev fängslad igen för en tid och har en mycket svår situation. Vi har försökt stötta och hjälpa på olika sätt. Vi har bland annat skickat pengar till familjens sjuka pojke som behöver dyr medicin.

Ibland måste vi inse, att vi nått vägs ände och vi får tänka på att vi gjort allt som vi kunnat. Kanske även tänka på de gånger som vi lyckats, men visst smärtar det i sinnet när man tänker på vänner som man lärt känna så där riktigt på djupet. Mina tankar går ofta till dem som hade skäl att få stanna i Sverige, men inte blev trodda.