Nu har min nya bok kommit
Det var en kristen konferens i Dala-Järna i början av 1980-talet och missionspastorn Christer Lindberg talade. Då fick han ett speciellt budskap – en så kallad profetia – till Bengt Sjöberg. Han såg Bengt omgiven av människor från många länder. Christer Lindberg började gråta, medan han berättade att Bengt skulle få vara Guds redskap för att föra många människor från olika länder fram till en tro på Jesus. Åhörarna tänkte nog att Bengt skulle bli missionär, men för Bengt var det en omöjlig tanke på grund av mycket svåra ryggproblem. På 1980-talet fanns det heller inga invandrare på orten.
Profetian blev en verklighet. Idag kan Bengt Sjöberg se tillbaka på snart tre decennier av engagemang för att hjälpa människor som flytt från krig, oroligheter och förföljelse. I tidningar, radio och TV har han blivit känd som flyktingpastorn och utsågs 2009 till ”Årets förebild” av tidningen Dagen.
Vad är det som har format honom och gjort honom till den han är? I den här boken berättar Bengt Sjöberg om uppväxten i en familj som varit starkt engagerad i internationellt arbete. Han skriver om sina två år i Japan på 1960-talet då han fick smaka på främlingsfientlighet och fördomar när folk kastade sten på honom och skrek ”amerikanare, amerikanare”.
Bengt Sjöberg beskriver sin kamp för flyktingar i nöd. Han har kämpat mot iskall byråkrati, blivit utsatt för sabotage som kunnat kosta honom livet och drabbats av hjärtflimmer och stressreaktioner när bakslagen kommit trots alla insatser. Han har sett konsekvenserna av främlingsfientlighet och fördomar och upprörts över orättvisor. Dessutom har en svår ryggvärk och tinnitus plågat honom sju dagar i veckan.
Bengt Sjöbergs biografi skildrar också glädjen när en människa som flytt för sitt liv får uppehållstillstånd, när Migrationsverket till slut övertygas om att en person riskerar att dödas i sitt hemland, och när människor vänder sig till Jesus och äntligen får uppleva den frid de så länge sökt.
Bengt Sjöbergs biografi skildrar ett innehållsrikt liv med mycket dramatik och ett engagemang som haft livsavgörande betydelse för många.
Format: Inbunden med skyddsomslag, 202 sidor
Utgiven: 2015
Utgiven av: Sjöbergs Förlag
ISBN: 978-91-86935-91-7
Ingen ska kunna säga: "Jag visste inte"
Här är en mycket ovanlig inlaga till Migrationsverket. Jag brukar verkligen inte skriva så här.
Begäran om human behandling av S,Medborgare i Syrien med ärendenummer…………………………………………..
Ombud: Bengt Sjöberg
Jag har ingen lagparagraf att hänvisa till. Jag känner till Dublinförordningen och jag känner till att varje EU-land skall ha likartad behandling av migranter. Att EU-länderna håller varandra om ryggen och inte kritiserar varandra. Att principen om första asylland är till för staterna och inte för människorna. Att Ni kan känna er fria av att ha uppfyllt Era skyldigheter och att ingen kan fälla Migrationsverket eller Migrationsdomstolen för något formellt fel. Ni gjorde bara som man ska enligt lagen.
Jag vet att jag skriver denna inlaga i onödan. Beslutet om att överföra S lär redan vara fattat. Biljetten ligger på bordet. Hans väskor med alla hans personliga saker lovade ni att skicka till honom. Sin medicin skulle han också få, men när vi pratades vid i torsdags hade ingenting ännu kommit. Kanske hinner den fram tills han ska skickas iväg.
Jag skriver ändå denna VUT för att man kanske någon gång i historien kommer att titta på alla de ärenden med människor som vädjade om medlidande och om förbarmande. Som vädjade för sina liv och som berättade de mest hemska berättelser från Grekland, Bulgarien, Ungern och Italien. Medan de med darrande stämma och oro och ångest i blicken målade upp de mest hemska bemötanden som de varit med om. Fängslade utav den enda anledningen, att de flydde från krigets Syrien. Slagna och sparkade av poliser. Bortjagade av ilskna rasister och beskjutna av galna nationalister. S blev opererad, men två dagar efter operationen kastades han ut på gatan där han fick klara sig bäst han kunde. Där låg han blödande, hungrig och törstig. Folk gick förbi och ögnade honom knappast en blick. Till sist kom en muslimsk man fram till honom och erbjöd ett rum i hans lilla lägenhet. Där fick han vila och återhämta sig några dagar.
Jag skriver detta för att ni ska veta, att vårt sista samtal på telefon, slutade med att S berättade att han gett upp. Han vill inte vara i Europa utan återvänder hellre till krigets och fasornas Syrien! Vi vädjade till honom. Vi försökte tala mod och styrka in i hans förtvivlade sinne.
När vi träffades i kyrkan för två veckor sedan visste vi inte att vi inte skulle ses mer. Jag kände ändå något märkligt när vi satt och pratade. Plötsligt var det som om himlen landade i rummet på kyrkans expedition. Jag fick en tanke att jag skulle berätta om Jesus och den frid och glädje man kan få uppleva genom tron på Jesus. Jag berättade att han kunde få ta emot Jesus i sitt hjärta och att han inte behövde vänta på dagen för dopet som han hade sett fram emot. Han kunde redan nu kalla sig kristen eftersom han bjudit in Jesus i sitt liv. Vi läste några bibelord och sen bad jag tolken och S att vi skulle ta varandra i händerna och gemensamt be för vår vän. Just då kändes det som om Gud själv kom till oss. Det är genom tron på Gud som jag hoppas att S skall kunna räddas undan våld, krig och död.
Jag inser att det inte går att hänvisa till något avsnitt i Utlänningslagen och att situationen är nattsvart för min vän. Men nu kan ni inte säga att Ni ingenting visste om hans situation. Tänk två år på flykt genom hela Europa och ingen vill ge honom ett värdigt liv. Två år av sjukdom, lidande och trauma. Två år allt medan han hör nyheter om vilka som dött och fått halsarna avskurna i hans hemland. Två år av oro och ängslan för föräldrar och släktingar och vänner. Två år som kändes som en evighet.
Det enda som jag kan hänvisa till är om det finns någon chans att visa medmänsklighet och låta S få stanna av humanitära skäl. Han planerade att låta döpa sig och bli medlem i en kyrka. Där skulle han få hjälp med att integrera sig och bli en ansvarstagande svensk medborgare.
Filipstad den 24 januari 2015
Bengt Sjöberg
Begäran om human behandling av S,Medborgare i Syrien med ärendenummer…………………………………………..
Ombud: Bengt Sjöberg
Jag har ingen lagparagraf att hänvisa till. Jag känner till Dublinförordningen och jag känner till att varje EU-land skall ha likartad behandling av migranter. Att EU-länderna håller varandra om ryggen och inte kritiserar varandra. Att principen om första asylland är till för staterna och inte för människorna. Att Ni kan känna er fria av att ha uppfyllt Era skyldigheter och att ingen kan fälla Migrationsverket eller Migrationsdomstolen för något formellt fel. Ni gjorde bara som man ska enligt lagen.
Jag vet att jag skriver denna inlaga i onödan. Beslutet om att överföra S lär redan vara fattat. Biljetten ligger på bordet. Hans väskor med alla hans personliga saker lovade ni att skicka till honom. Sin medicin skulle han också få, men när vi pratades vid i torsdags hade ingenting ännu kommit. Kanske hinner den fram tills han ska skickas iväg.
Jag skriver ändå denna VUT för att man kanske någon gång i historien kommer att titta på alla de ärenden med människor som vädjade om medlidande och om förbarmande. Som vädjade för sina liv och som berättade de mest hemska berättelser från Grekland, Bulgarien, Ungern och Italien. Medan de med darrande stämma och oro och ångest i blicken målade upp de mest hemska bemötanden som de varit med om. Fängslade utav den enda anledningen, att de flydde från krigets Syrien. Slagna och sparkade av poliser. Bortjagade av ilskna rasister och beskjutna av galna nationalister. S blev opererad, men två dagar efter operationen kastades han ut på gatan där han fick klara sig bäst han kunde. Där låg han blödande, hungrig och törstig. Folk gick förbi och ögnade honom knappast en blick. Till sist kom en muslimsk man fram till honom och erbjöd ett rum i hans lilla lägenhet. Där fick han vila och återhämta sig några dagar.
Jag skriver detta för att ni ska veta, att vårt sista samtal på telefon, slutade med att S berättade att han gett upp. Han vill inte vara i Europa utan återvänder hellre till krigets och fasornas Syrien! Vi vädjade till honom. Vi försökte tala mod och styrka in i hans förtvivlade sinne.
När vi träffades i kyrkan för två veckor sedan visste vi inte att vi inte skulle ses mer. Jag kände ändå något märkligt när vi satt och pratade. Plötsligt var det som om himlen landade i rummet på kyrkans expedition. Jag fick en tanke att jag skulle berätta om Jesus och den frid och glädje man kan få uppleva genom tron på Jesus. Jag berättade att han kunde få ta emot Jesus i sitt hjärta och att han inte behövde vänta på dagen för dopet som han hade sett fram emot. Han kunde redan nu kalla sig kristen eftersom han bjudit in Jesus i sitt liv. Vi läste några bibelord och sen bad jag tolken och S att vi skulle ta varandra i händerna och gemensamt be för vår vän. Just då kändes det som om Gud själv kom till oss. Det är genom tron på Gud som jag hoppas att S skall kunna räddas undan våld, krig och död.
Jag inser att det inte går att hänvisa till något avsnitt i Utlänningslagen och att situationen är nattsvart för min vän. Men nu kan ni inte säga att Ni ingenting visste om hans situation. Tänk två år på flykt genom hela Europa och ingen vill ge honom ett värdigt liv. Två år av sjukdom, lidande och trauma. Två år allt medan han hör nyheter om vilka som dött och fått halsarna avskurna i hans hemland. Två år av oro och ängslan för föräldrar och släktingar och vänner. Två år som kändes som en evighet.
Det enda som jag kan hänvisa till är om det finns någon chans att visa medmänsklighet och låta S få stanna av humanitära skäl. Han planerade att låta döpa sig och bli medlem i en kyrka. Där skulle han få hjälp med att integrera sig och bli en ansvarstagande svensk medborgare.
Filipstad den 24 januari 2015
Bengt Sjöberg
Kom till Korskyrkan i morn (lörd)
Vi har annonserat och skrivit en liten artikel i Nerikes Allehanda.
IMORGON ÄR EN UNDERBAR DAG!
Jag och Niclas har i flera år förberett oss att när Niclas blir fri ska vi åka ut och vittna och inspirera människor i olika sammanhang.
Niclas har tillbringat 20 år bakom lås och bom i fängelse.
Vi är nu under våren bokade på ett flertal platser och börjar med att besöka Korskyrkan i Hällefors.
Detta blir en fantastisk dag!
Välkommen!
Stefan
-----------------
MÖTESTIDER!
24 jan kl Möteskväll med Stefan Björk och Niclas Löfdahl:
kl 15 Seminarie, hur vi delar evangelium med våra vänner och grannar
kl 18 Väckelsemöte
Hjälpa människor på flykt
Att hjälpa människor på flykt är något av det viktigaste som vi kan göra.
Med dessa ord inleddes ett upprop från 380 kristna ledare några dagar före jul. Uppropet fick stort massmedialt utrymme. Här en länk till tidningen DAGEN
http://www.dagen.se/debatt/380-pastorer-flyktingpolitiken-inte-f%C3%B6r-gener%C3%B6s-1.306400
Vi skrev i inledningen: ”Sverigedemokraternas valframgång i senaste valet och deras ambition att göra invandringen till en huvudfråga i ett nyval gör oss mycket bekymrade.
Många myter och förenklingar om invandringen sprids i dag via främlingsfientliga hemsidor. Invandringen och invandrare lyfts fram som en viktig orsak till ett antal svenska problem, som ökad arbetslöshet, ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad gettoisering av vissa områden i våra större städer, med mera. Sorgligt nog så har dessa tankar även fått ett fäste ibland kristna.”
Så drog debatten igång ännu mer trots eller tack vare jul- och nyårsledigheter. Jag tror att jag aldrig mått så dåligt av alla skriverier och hätska utfall mot invandring, muslimer och att vi som kristna ledare blandat oss i samhällsdebatten. Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sverigedemokrater delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet från rasister, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från människor som visat sitt hat mot muslimer, när jag försökt bygga broar till andra religioner. Jag har suttit i kommunfullmäktige då en sverigedemokrat la en motion om att repatriera, dvs skicka tillbaka 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går direkt emot den kristna tro som jag lärt känna.
En dag då debattens vågor gick höga var min fru och jag ute på en resa.
Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. ”Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare”, frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvarade för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del……”Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk”, blev mitt svar. ”Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem” sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige. Den lilla episoden blev till uppmuntran och inspiration.
Inspiration att orka hålla ut kan behövas när man som jag varit engagerad för flyktingar i snart 30 år. I torsdags hade vi språkcafé i kyrkan. Det kom cirka 90 personer! En av dem som jag är juridiskt ombud för, berättade att han skulle åka till Migrationsverket för att förnya sitt LMA-kort. Han var livrädd att polisen skulle komma och ta honom eftersom han hade fått avslag på asylansökan. Jag kollade hans ärende och skrev ett brev till MV att vi förberedde en begäran om verkställighetshinder. Jag fick lugnande besked från en handläggare och rekommenderade mannen att åka in till Migrationsverket. När han kom dit ringde handläggaren polisen som kom och tog honom och förde honom till förvaret. Dagen efter ringde jag och pratade med handläggaren och undrade varför hon inte berättat att ärendet hade överförts till polisen. Hon svarade då, att jag inte ställt just den frågan! Jag fick igår hans dossier på 100 sidor och ska skriva en inlaga. Mannen ska överföras till Italien där han nyopererad och med blödande sår kastades ut på gatan för att klara sig bäst han kunde. På grund av fler akuta asylärenden hinner jag inte skriva mer i denna bloggpost. Kampen går vidare för medmänsklighet, kärlek och respekt för människovärdet.
Med dessa ord inleddes ett upprop från 380 kristna ledare några dagar före jul. Uppropet fick stort massmedialt utrymme. Här en länk till tidningen DAGEN
http://www.dagen.se/debatt/380-pastorer-flyktingpolitiken-inte-f%C3%B6r-gener%C3%B6s-1.306400
Vi skrev i inledningen: ”Sverigedemokraternas valframgång i senaste valet och deras ambition att göra invandringen till en huvudfråga i ett nyval gör oss mycket bekymrade.
Många myter och förenklingar om invandringen sprids i dag via främlingsfientliga hemsidor. Invandringen och invandrare lyfts fram som en viktig orsak till ett antal svenska problem, som ökad arbetslöshet, ökad kriminalitet, ökad islamisering och ökad gettoisering av vissa områden i våra större städer, med mera. Sorgligt nog så har dessa tankar även fått ett fäste ibland kristna.”
Så drog debatten igång ännu mer trots eller tack vare jul- och nyårsledigheter. Jag tror att jag aldrig mått så dåligt av alla skriverier och hätska utfall mot invandring, muslimer och att vi som kristna ledare blandat oss i samhällsdebatten. Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sverigedemokrater delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet från rasister, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från människor som visat sitt hat mot muslimer, när jag försökt bygga broar till andra religioner. Jag har suttit i kommunfullmäktige då en sverigedemokrat la en motion om att repatriera, dvs skicka tillbaka 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går direkt emot den kristna tro som jag lärt känna.
En dag då debattens vågor gick höga var min fru och jag ute på en resa.
Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. ”Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare”, frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvarade för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del……”Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk”, blev mitt svar. ”Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem” sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige. Den lilla episoden blev till uppmuntran och inspiration.
Inspiration att orka hålla ut kan behövas när man som jag varit engagerad för flyktingar i snart 30 år. I torsdags hade vi språkcafé i kyrkan. Det kom cirka 90 personer! En av dem som jag är juridiskt ombud för, berättade att han skulle åka till Migrationsverket för att förnya sitt LMA-kort. Han var livrädd att polisen skulle komma och ta honom eftersom han hade fått avslag på asylansökan. Jag kollade hans ärende och skrev ett brev till MV att vi förberedde en begäran om verkställighetshinder. Jag fick lugnande besked från en handläggare och rekommenderade mannen att åka in till Migrationsverket. När han kom dit ringde handläggaren polisen som kom och tog honom och förde honom till förvaret. Dagen efter ringde jag och pratade med handläggaren och undrade varför hon inte berättat att ärendet hade överförts till polisen. Hon svarade då, att jag inte ställt just den frågan! Jag fick igår hans dossier på 100 sidor och ska skriva en inlaga. Mannen ska överföras till Italien där han nyopererad och med blödande sår kastades ut på gatan för att klara sig bäst han kunde. På grund av fler akuta asylärenden hinner jag inte skriva mer i denna bloggpost. Kampen går vidare för medmänsklighet, kärlek och respekt för människovärdet.
Församlingen utvärderas
Blev lite förvånade då vi svängde in på kyrkans parkering och såg att det knappast fanns någon mer parkeringsplats ledig. Vad lockade så många att komma denna kväll? Jo, utvärdering av två år som ny församling i Hällefors-Filipstad. Vi tittade tillbaka, analyserade grundligt var vi befinner oss och tittade framåt med stor glädje och inspiration. Vi har delat ut en enkät som vi ska studera ytterligare, sammanställa och sätta in lämpliga åtgärder för förnyelse, korrigeringar och nya utmaningar samt visioner. Efter smörgåsar, te/kaffe blev det spontan bön då många ville ta emot mer av den helige Ande. En riktig glädjestund då vi blev rustade att gå ut och möta våra medmänniskor.
Möte på parkeringen
Vi stannade bilen för att köpa spolarvätska. När jag stod på parkeringen kom en man emot mig. Jag kände igen honom som en av de anställda på Migrationsverket. "Håller du fortfarande på med att hjälpa invandrare", frågade mannen. Många tankar for genom mitt huvud. Jag mindes möten på hans kontor då stämningen var fruktansvärt jobbig. De asylsökande som skulle utvisas grät och var desperata. Jag visste att han inte var den person som var ansvarig för besluten, utan bara ansvara...de för att verkställa fattade beslut, men visst hade vi argumenterat en hel del......"Jo, men jag är inte så engagerad i enskilda ärenden, utan fungerar oftast som rådgivare till andra och jag föreläser en del för olika nätverk", blev mitt svar. "Du Bengt, sluta aldrig med att hjälpa dem" sa han och gjorde en gest mot hjärtat. Vi fick ett fint samtal där på en parkering någonstans i Sverige för bara några dagar sedan.
Dags att tala om religionsfrihet
Jag tror det skulle vara nyttigt för en del som uttalar sig mot andra religioner och särskilt mot islam, att läsa på om de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten som gäller i vårt öppna och demokratiska samhälle. Det förefaller som om en del vill införa förbud för andra religionsutövare. Man uttalar sig hatiskt och jag blir både förvånad, ledsen och upprörd när till och med kristna sällar sig till dem som ropar på förbud för moskéer och kulturföreningar. Vill man inte ha ett öppet samhälle? Hur tror man det skulle fungera att vrida klockan tillbaka till den tid då enbart den lutherska Svenska Kyrkan var tillåten. Till en tid då baptister sattes i fängelse om de tillämpade troendedopet av vuxna.
Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Dessa rättigheter återfinns även i artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel 9 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag.
Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning, till exempel genom iakttagande av religiösa sedvänjor, kan däremot under vissa förutsättningar inskränkas. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Inskränkningar i friheten att utöva sin religion får endast tillämpas på ett sådant sätt att de är i proportion till det syfte som ska uppnås. Det vill säga om det är nödvändigt att inskränka någons frihet att utöva sin religion med hänsyn till allmän ordning får inskränkningen inte gå längre än vad som krävs för att upprätthålla allmän ordning. Inskränkningarna får inte heller tillämpas på ett diskriminerande sätt.
Religionsfriheten är grundlagsfäst i Sverige och kampen mot diskriminering på grund av bland annat religion är en mycket högt prioriterad fråga för regeringen. Se vidare avsnittet om skydd mot diskriminering.
Det som under året gjort mig mycket ledsen och beklämd är när jag sett och upplevt hur människor visat sitt hat mot invandrare och särskilt de som är muslimer. Jag är förfärad över att man fördömer alla muslimer efter vad man ser att extremister gör. Tänk om man skulle döma alla kristna efter vad vissa extrema kristna i USA eller Uganda har för sig. Förstår man inte att våra ord påverkar? Att de ord som uttalas är en sådd? En sådd av hatbrott och negativa handlingar. Det är en skrämmande utveckling då ord får handling och gudstjänstlokaler börjar attackeras och sätts i brand. Nu är det tid för besinning! Jag undrar vad man gör med Bibeln och Jesu ord om att älska sina fiender, förlåta, samt bibelordet om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem” och om att behandla främlingen som en infödd, ja älska främlingen! Vidare ”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Jag vill bygga broar och visa kärlek. Jag är inte blåögd som en del hävdat, men jag tror inte på konfrontation och hatiska budskap. Jag tror på dialog samtidigt som jag står för min kristna tro och övertygelse.
Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sd delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från "kristna" som visat sitt hat mot muslimer som jag försöker bygga broar till för att visa på Jesus och Hans kärlek. Jag har suttit i kommunfullmäktige då Sd la en motion om att REPATRIERA=dvs skicka iväg 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går på direkt kollissionspunkt mot den kristna tro och den Jesus som jag lärt känna.
Det senaste året har fler och fler börjat skylla de flesta problemen i samhället på invandrarna. Så har det varit i min hemkommun där jag sitter med i kommunfullmäktige, Barn och Utbildningsnämnd samt budgetberedning. Det hjälper inte att socialchefen och kommunchefen m fl hävdar att vi har stora problem med missbrukare och andra grupper. Vissa pekar ändå alltid och i alla sammanhang ut just invandrarna.
Vi har problem att lösa i vårt land, men vi måste samarbeta. Vi måste lära oss leva med varandra. Ibland ropar man att vi är PK (politiskt korrekta) Men ska vi inte uppträda korrekt mot varandra? Ska vi inte försöka se det goda i de medmänniskor som vi möter. Ska vi inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade? Ska vi inte försöka leva i försoning. Man behöver verkligen inte vara blåögd och naiv för att man tror på att försöka leva på ett sånt sätt som Jesus gjorde. Hans exempel att leva i kärlek kommer att fortsätta att inspirera mig. Visst gör vi fel ibland, men hans exempel är uppfordrande och värt att följa i alla lägen.
Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Dessa rättigheter återfinns även i artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel 9 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag.
Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning, till exempel genom iakttagande av religiösa sedvänjor, kan däremot under vissa förutsättningar inskränkas. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Inskränkningar i friheten att utöva sin religion får endast tillämpas på ett sådant sätt att de är i proportion till det syfte som ska uppnås. Det vill säga om det är nödvändigt att inskränka någons frihet att utöva sin religion med hänsyn till allmän ordning får inskränkningen inte gå längre än vad som krävs för att upprätthålla allmän ordning. Inskränkningarna får inte heller tillämpas på ett diskriminerande sätt.
Religionsfriheten är grundlagsfäst i Sverige och kampen mot diskriminering på grund av bland annat religion är en mycket högt prioriterad fråga för regeringen. Se vidare avsnittet om skydd mot diskriminering.
Det som under året gjort mig mycket ledsen och beklämd är när jag sett och upplevt hur människor visat sitt hat mot invandrare och särskilt de som är muslimer. Jag är förfärad över att man fördömer alla muslimer efter vad man ser att extremister gör. Tänk om man skulle döma alla kristna efter vad vissa extrema kristna i USA eller Uganda har för sig. Förstår man inte att våra ord påverkar? Att de ord som uttalas är en sådd? En sådd av hatbrott och negativa handlingar. Det är en skrämmande utveckling då ord får handling och gudstjänstlokaler börjar attackeras och sätts i brand. Nu är det tid för besinning! Jag undrar vad man gör med Bibeln och Jesu ord om att älska sina fiender, förlåta, samt bibelordet om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem” och om att behandla främlingen som en infödd, ja älska främlingen! Vidare ”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Jag vill bygga broar och visa kärlek. Jag är inte blåögd som en del hävdat, men jag tror inte på konfrontation och hatiska budskap. Jag tror på dialog samtidigt som jag står för min kristna tro och övertygelse.
Jag kan inte vara tyst när jag ser hur Sd delar upp folk i grupper som inte får räknas in i nationen Sverige. När jag sett hatet, upplevt klappjakten mot de värnlösa barnen, när jag fått hatbreven, sett rädslan hos flyktingarna då gäng kastat in stenar på nätterna i asylboendet. Jag har hört pensionärerna skrika åt mig på gatan. Jag har fått brev från "kristna" som visat sitt hat mot muslimer som jag försöker bygga broar till för att visa på Jesus och Hans kärlek. Jag har suttit i kommunfullmäktige då Sd la en motion om att REPATRIERA=dvs skicka iväg 90 procent av våra invandrare. Det skulle i vår församling betyda halva församlingen. NEJ, sånt går på direkt kollissionspunkt mot den kristna tro och den Jesus som jag lärt känna.
Det senaste året har fler och fler börjat skylla de flesta problemen i samhället på invandrarna. Så har det varit i min hemkommun där jag sitter med i kommunfullmäktige, Barn och Utbildningsnämnd samt budgetberedning. Det hjälper inte att socialchefen och kommunchefen m fl hävdar att vi har stora problem med missbrukare och andra grupper. Vissa pekar ändå alltid och i alla sammanhang ut just invandrarna.
Vi har problem att lösa i vårt land, men vi måste samarbeta. Vi måste lära oss leva med varandra. Ibland ropar man att vi är PK (politiskt korrekta) Men ska vi inte uppträda korrekt mot varandra? Ska vi inte försöka se det goda i de medmänniskor som vi möter. Ska vi inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade? Ska vi inte försöka leva i försoning. Man behöver verkligen inte vara blåögd och naiv för att man tror på att försöka leva på ett sånt sätt som Jesus gjorde. Hans exempel att leva i kärlek kommer att fortsätta att inspirera mig. Visst gör vi fel ibland, men hans exempel är uppfordrande och värt att följa i alla lägen.
