Bengt Sjöberg

Följde med våra "teampojkar" Jonathan och Daniel till Öppen Kyrka/Språkcafe´i Hällefors idag. De gör ett mycket bra arbete. Idag besök av kyrkoherden samt Nerikes Allehanda. I Filipstad kommer det fler än 80 personer, men i Hällefors cirka 15-20 personer. Då hinner man hälsa och prata med alla. Pojkarna undervisade i svenska och jag sjöng och spelade och vi lärde svenska genom sångerna. Vi fick gott fika. En ung man frågade om vi kunde lära honom hur man ber till Gud. Det kändes meningsfullt att få berätta. Här är några som tyckte det var okey att vara med på bild.

Filipstads Tidning river om min bok "Flyktingpastorn" Min svaghet har aldrig hindrat Gud.
Här är texten:
Bengt berättar om barndomen, engagemanget – och bullarna

LIVSBERÄTTELSE. Bengt Sjöberg föddes in i en frikyrkofamilj och både far och två storebröder var kända profiler inom Pingströrelsen.
Själv skulle han jobba med helt andra saker – trodde han. Till sist blev han ändå både pastor och något av en missionär i sitt eget land.
Nu har han skrivit en bok om sitt liv, och i den ryms både skolåren i Japan – då han blev relegerad! – flyktingarna han hjälpt och de berömda bullarna.


Flyktingpastorn är titeln på boken och visst är det som pastor och hjälpande hand åt många flyktingar han blivit rikskänd, men hans liv har innehållit mer än så.
I sin bok berättar han om hela sin livsväg från födseln till nu och det blir en brokig berättelse som handlar om alltifrån den annorlunda uppväxten i frikyrkofamiljen Sjöberg, till hur han mer eller mindre slumpartat hamnade inom politiken.
Berättar för barnbarnen
Hela bokprojektet började med att han ville skriva ner lite för barnbarnens skull. De är åtta stycken och några av dem har till och med haft råmanuset till boken som godnattsaga!
-Min äldste son läste för sina barn ur boken, berättar Bengt.
Det var det han skrev om hur det var när han var liten som barnbarnen fick lästa för sig, och de delarna av boken började han skriva redan för tjugo år sedan.
-Det låg i någon byrålåda, men jag tog fram det och sen har jag skrivit lite då och då, men det har alltid kommit andra, mer akuta saker emellan, säger han.
Det blir lätt så för en person som har svårt att säga nej när någon behöver hjälp, och som blivit bra på att ta sig fram i de vindlande vändningarna i migrationsärendena. I boken beskriver han hur ibland tänkt att nu får det räcka, nu orkar jag inte, nu kan jag inte mer – men "ett samtal kan jag ju ringa", och så har allt varit i gång igen.
Så är också det här med att hjälpa andra något nästan nedärvt i den Sjöbergska själen. Pappa var Tage Sjöberg, nära medarbetare till Lewi Pethrus och missionär i länder som Pakistan, Japan, Thailand och Sri Lanka. Bengts storebröder Stanley och Kjell gick i hans fotspår som pastorer och missionärer. Att tänka på andra, utanför den egna familjesfären, fanns med från början.
-Det kommer ju ifrån att när jag växte upp var båda mina bröder ute i vida världen och pappa var globetrotter, och de kom hem och berättade. Som när Stanley följde med pappa till Turkiet där det varit jordbävning och kom hem och berättade om människor i nöd som vi måste hjälpa. Pappa var också med i Erikshjälpens första styrelse. När han åkte till Bangladesh där det varit en stor översvämning behövdes det pengar till tält och då gick jag och sålde Erikshjälpens tidning. Då var jag kring tio år.
Minst och ensam
Men det stora internationella engagemanget i familjen har också påverkat på andra sätt.
-Familjen har varit stor, men inte alltid sammanhållen, säger han.
Med en pappa som var ute i världen och missionerade och syskon som är mycket äldre, blev det en hel del ensamma stunder för barnet Bengt. Periodvis fick han bo hos sin mormor och morfar i Roslagen. Där var lekkompisarna få och fritiden fylldes med en hel del fiske.
-Jag blev väl lite av ensamvarg mitt i allt. Men då värdesätter man gemenskapen mer, när man väl har en gemenskap, säger han.
Som lillebror var han ofta för liten för att få följa med ut i världen, men en sejour i Japan blev det i alla fall. Både mor och far skulle dit och han fick åka med och gå i internatskola. Det var ett liv som hade sina utmaningar – han och bästisen Roland gjorde uppror mot de hårda reglerna, vilket fick till följd att de blev relegerade i två veckor efter en rymning.
De två åren i Japan gav även den nyttiga erfarenheten av hur det känns att vara främling i ett land. "Amerikaner, amerikaner" skrek ungdomar efter honom på gatan och kastade sten. Den upplevelsen är kanske en nyckel till att han haft så stor förståelse och så stort engagemang för dem som kommer till Sverige från andra länder.
En svårt värkande rygg gjorde att ett liv som resande predikant inte var aktuellt, men världen kom ändå till honom, genom arbetet med flyktingarna. Många av dem har blivit frälsta och nog kan man se honom som en missionär i sitt eget land. Pastor blev han också, en med ibland okonventionella metoder, som exempelvis "bullgerillan", där hembakta bullar blev basen i en kontaktskapande ungdomsverksamhet. Han har kört en kundvagn lastad med bullar genom stan många helgnätter.
Bullar och gädda
Apropå bullarna tycker hans fru att han nämnt dem lite för ofta i boken. Men andra har hört av sig för att få recept, tips på hur man varierar gädda och hur man lagar falukorv med senapssås, som han också skriver om i boken.
-Det får väl bli en receptbok nästa gång, säger han med ett leende.
Fast strax kommer han på, att det nog kan bli svårt. Han är inte typen som följer recept slaviskt:
-Jag har ett grundrecept, men jag är spontan, så det blir aldrig riktigt lika, säger han.
Kanske är det rent av en god sammanfattning på själva livsvägen också, den han berättar om i boken. Ibland kan livet kännas utstakat på förhand, ibland rullar det i trygga hjulspår men ofta tar det sig egna vägar och krumbukter. Bengt har tagit sig an de mest skilda uppgifter och trots – eller tack vare? – starka förebilder med starka åsikter, har han allt gått sin egen väg ändå.