Att hoppas när allt hopp är ute
Flera samtal under veckan och den senaste tiden har handlat om att förklara för människor, att ”allt hopp är ute. Det finns inget mer man kan göra. Vi har prövat allt och nått vägs ände”. På andra sidan bordet sitter människor som vi lärt känna, blivit våra vänner, vi har kämpat tillsammans, men ingenting har hjälpt. Myndigheterna har varit kallsinniga, nonchalerat väl underbyggda argument och inte velat ta till sig det som vi med kraft och skärpa framhållit. Besluten står fast: ”Ni ska ut ur landet!” Hem till våldet, hatet, attentaten och diskrimineringen, ja kanske döden.
Även jag måste berätta: ”vi kan inte göra något mer. Det har blivit så hårt och svårt att få stanna i Sverige.”
Sådana samtal tar oerhört hårt på psyket. Man går hem och känner sig usel och eländig och brottas med alla möjliga negativa och deprimerande tankar. Man vet, att man gjort allt och verkligen brytt sig och ändå. Det känns alldeles tomt i sinnet. Man orkar inte mer. Men längst där inne i hjärtat finns det någon som viskar: ”du har inte sett slutet ännu. Gud överger aldrig och Han som är underbar i råd, väldig Gud, evig Fader och Fredsfurste, Hans kraft och råd har inte tagit slut”.
Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan krossa livsmodet. Vi vet, att utan hopp slutar vi att leva. Dilemmat är att vi inte kan förneka realiteterna och vi kan inte ljuga för oss själva. Vi är inga blåögda fantaster. (jag är brunögd…..)
Paulus skriver om Abrahams situation och säger: Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. (Romarbrevet i Bibeln kapitel 4:18-25) Det betyder inte att Abraham var mera optimistisk än andra. Men han hade lärt känna Fadern, vår Gud och skapare.
