Bengt Sjöberg

Det ringde på dörren. Den kalla vinden svepte in från snöyran. Utanför dörren stod en kvinna med sina båda döttrar. I händerna höll de några plastkassar där de hade sina personliga tillhörigheter och lite kläder. Jag bad dem stiga på och vi slog oss ner vid köksbordet. Maud hällde upp lite te som de fick värma sig med. Så började de berätta.

"Vi har sprungit över skogen från flyktingförläggningen i Hagfors. Polisen kom och skulle avvisa oss till Iran. Vi blev dödsförskräckta och lyckades springa in i skogen. Sen har vi gått och gått och till sist fick vi lift med en bil. Vi kom till vår vän Ali som skjutsade oss till er. Kan ni hjälpa oss?"

Först fick Samira, Susan och Mona bo hos några iranska killar, men det var ju inte så lämpligt. En dag när jag gjorde ett besök såg jag hur flickorna sparkade boll utanför hyreshuset. Alla andra barn var i skolan och det såg lite misstänkt ut med två tio och elvaåriga flickor som ensamma sparkade boll på gårdsplanen. Efter några dagar skjutsade jag dem till ett litet kapell inte alltför långt ifrån Filipstad. Mat inhandlades och vi samlade ihop lite kläder.

Efter en tid fick familjen en annan tillfällig bostad uppe i Dalarna i ett annat kapell. Nu hade vi hunnit prata igenom hela deras historia och jag förstod att Migrationsverket hade gjort en rejäl miss när man behandlat detta ärende. En frånskild kvinna i Iran med den bakgrundshistorien som de hade skulle inte ha en chans att klara livet. Ayatollorna styrde med hjälpa av sharialagen och lagens hårdhet visste inga gränser. En ny ansökan skickades in till Utlänningsnämnden, men svaret kom snabbt tillbaka. Familjen skulle utvisas omgående. I sin förtvivlan sökte de mer och mer Guds hjälp. Mona och flickorna läste i bibeln som de fått på farsi och de sög till sig allt om Guds kärlek och Jesu underverk och hans kärleksfulla undervisning. Ett beslut att bli kristna växte fram och efter en tid av undervisning bestämdes en dag när alla tre skulle döpas. På sommargården Kämpudden i Dala-Järna hölls gudstjänster och strax nedanför byggnaderna rinner Västerdalälven. Vädret var varmt och solen sken, men vattentemperaturen var ändå rätt så låg i älven. Jag frågade min vän Lindorf Hedström om han ville döpa Mona och flickorna. Lindorf svarade ja på en gång och med stor glädje.

Efter den stora gudstjänsten vandrade alla ner mot älvkanten under sång och musik. Vi sjöng "Jag har beslutat att följa Jesus". Även en iransk kille som heter Ali hade tagit bussen upp till Dalarna och ville också döpas tillsammans med Mona och flickorna. Vilken glädje de kände när de kom upp ur vattnet. De hade tagit emot Jesus i sina liv och kunde börja ett helt nytt liv. De fick styrka och kraft genom bibelns ord och kände trygghet när de såg sig omkring och såg alla vänliga människor som välkomnade dem in i den kristna familjen.

Efter dopet var det en familj som öppnade sitt hem för Mona och flickorna. De hade ett stort hus och det fanns en hel del att göra på gården som hade hästar och får. Under ett halår bodde familjen här och under denna tid lärde sig flickorna svenska perfekt.

Mona blev sjuk och behövde komma till Centralsjukhuset i Karlstad. Hon fick en tid men funderade om hon skulle våga åka till sjukhuset. Tänk om någon tjallade för polisen. Det skulle ju framgå när ID-kortet skulle uppvisas att hon gömde sig. Spänningen var väldigt stor men allt gick bra ända till dess att vi efter läkarbesöket skulle gå och äta på Scandic hotell. Precis när vi slagit oss ner för att börja att äta kom det in två poliser i lokalen. Mona blev alldeles stel och tänkte springa ut. Jag viskade till henne att vara som vanligt. Poliserna gick vidare till matkön och beställde dagens rätt. De var inte alls ute efter att jaga gömda flyktingar utan var bara hungriga.

Kampen för att få uppehållstillstånd fortsatte på olika sätt. Utlänningsnämnden var kallsinnig både till nya skrivelser och vädjanden. Familjen skulle utvisas. Pressen var hård och Mona höll på att kollapsa. Flickorna mådde dåligt av att vara gömda hela tiden och aldrig kunna gå ut på stan eller vara som vanligt. Vi satt och funderade och jag fattade ett beslut. Flickorna skulle få följa med mig till skolan den halvtid som jag undervisade klassen. Jag pratade med rektorn och hoppades att han inte skulle röja barnens situation för myndigheterna. Flickorna instruerades hur de skulle göra om det skulle komma någon polis för att hämta dem. Övriga lärare på skolan fick reda på att det kommit två nya elever till Bengts klass. Några av lärarna förstod säkert vad som var på gång och de visade mycket tydligt vilken inställning som de hade till invandrare. Det blev en tuff tid som präglades av rädsla och oro.

En dag kom det ett svar från Utlänningsnämnden om att de beviljat inhibition. Beslutet om utvisning uppsköts för att nämnden skulle kunna läsa igenom hela ärendet från början och gå igenom alla nya fakta. Glädjen och lättnaden var stor. Mona förberedde sig för en ny intervju som skulle göras hos polisen i Kristinehamn. Vi undrade om det var en fälla, men insåg att det var en risk som vi måste ta. En dag satt Maud och Mona och läste bibeln och Mona hittade bibelord som beskrev hur hennes liv varit och hur hon slutligen funnit frid och trygghet i sin tro på Jesus. Dessa bibelord betydde mycket vid det förhör som senare hölls där hennes beslut att bli kristen ifrågasattes. Utlänningsnämnden hade att ta ställning till om de skulle avvisa en kvinna som både riskerade dödsstraff för att hon var frånskild och även därför att hon konverterat till kristendomen.

En dag ringde jag till hennes handläggare och blev mycket illa bemött. Kvinnan kallade invandrarna för kaniner och hon gav uttryck för rent rasistiska åsikter. Jag trodde knappt att jag hörde rätt och tänkte att jag skulle anmäla henne för JO (Justitieombudsmannnen). I det känsliga läge som var vågade jag inte säga någonting utan bara hålla god min. Det var i denna kvinnas hand som tre människoliv låg. Nu blev väntan olidlig och flickorna var mycket nervösa och oroliga. Gång på gång fick vi åka till sjukhuset och träffa psykologer som skrev intyg och vädjanden. Runt om i Sverige engagerades församlingar att be för familjen. Listor med vädjanden skickades in, men ingenting hände. Samira fick olika allergier och vi befarade att Mona skulle tappa livslusten och försöka begå självmord.

Så en dag ringer telefonen och deras advokat ringer och berättar att de fått PUT. Permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen humanitära skäl stod det i beslutet. Jag åkte snabbt ner till lägenheten där de bodde, men ingen var hemma. Var fanns Mona? Jag letade över allt och till sist for jag upp till Åsenskolan där flickorna gick nu. De fick beskedet före mamman och glada dansade vi runt utanför klassrummet. Jag åkte ner igen till lägenheten och satte en lapp på dörren där jag skrev: "Mona, ni har fått PUT! Ring mig! Bengt."

Efter en stund ringde telefonen och vi samlades alla. Vi kramade varandra och beslöt att ordna en stor fest. Handläggaren på Utlänningsnämnden sa att detta händer bara en gång på tiotusen. Det var ett mirakel: Tack gode Gud!