Sänd ditt bröd över vattnet.... Predikaren 11:1
Igår arrangerade våra invandrare en speciell dag av bön och gemenskap för att dels be för de iranska döva bröderna Sassan och Daniel, som hotas av utvisning, men också för att be för Sverige och den ort där de bor. De började klockan 8 och slutade 19.30. En muslimsk familj lagade kyckling och ris, laxkotletter och fisksoppa i sitt hem. All mat kördes sen till kyrkan. Även den muslimska familjen deltog i gemenskapen i kyrkan. Ledaren för dagen var Etienne som är baptist från Rwanda och teolog och lärare. Tillsammans med flera andra delade de bibelord, sjöng och spelade av hjärtans lust. Bönen för de iranska bröderna och andra asylsökande blandades med böner för svenska ungdomars valborgsfirande och behovet av en kristen väckelse i Sverige.
Här ser vi Etienne utanför Betel i Hällefors
Christopher, som har uppehållstillstånd i Sverige och som tillhör vår församling sa, att detta var den bästa dag som han upplevt i Sverige! Innan dagen summerades berättade han att det fanns två teman för dagen. Det ena grundar sig på bibelordet i Hesekiel 22:30 där det står: "Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet." Det andra från Predikaren 11:1 där det står: "Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka."
De invandrare som var i bön denna dag för vårt land kommer alla från länder till vilka Sverige sände missionärer för 100 år sedan. Som liten grabb minns jag hur vi i söndagsskolan samlade in pengar till missionsarbetet i Kivu, Bujumbura och Kigali. I församlingen offrades det varje månad till länder i Afrika. Nu har "brödet" kommit tillbaka från Rwanda, Burundi, Kongo Kinshasa, Nigeria, Eritrea och Elfenbenskusten. Nu sitter jag omgiven av högt studerade pastorer, eldiga och tända evangelister och brinnande afrikanska och sydamerikanska medlemmar. De känner ansvar för sitt nya hemland dit de tvingats fly.
Ute på stan gick ryktet om bönedagen i kyrkan. En muslimsk man träffade en nyanländ flykting på stan. Han frågade: "Är du muslim?" "Nej, jag är kristen." "Varför är du då inte i kyrkan på bönedagen?" Så visade den muslimske mannen vägen till kyrkan för honom och fler och fler kom för att delta i den hängivna och ivriga bönen.
Under dagen fick vi be med en kvinna som dagen innan var på sin första gudstjänst i församlingen.
Det sker ingenting utan bön och jag är så tacksam för våra flyktingar som ger så mycket tid till bön och gemenskap för att hjälpa och stötta varandra. Det är nöden och de svårigheter som de upplevt och upplever som fört dem tillsammans.
Här ser vi Etienne utanför Betel i Hällefors
Christopher, som har uppehållstillstånd i Sverige och som tillhör vår församling sa, att detta var den bästa dag som han upplevt i Sverige! Innan dagen summerades berättade han att det fanns två teman för dagen. Det ena grundar sig på bibelordet i Hesekiel 22:30 där det står: "Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet." Det andra från Predikaren 11:1 där det står: "Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka."
De invandrare som var i bön denna dag för vårt land kommer alla från länder till vilka Sverige sände missionärer för 100 år sedan. Som liten grabb minns jag hur vi i söndagsskolan samlade in pengar till missionsarbetet i Kivu, Bujumbura och Kigali. I församlingen offrades det varje månad till länder i Afrika. Nu har "brödet" kommit tillbaka från Rwanda, Burundi, Kongo Kinshasa, Nigeria, Eritrea och Elfenbenskusten. Nu sitter jag omgiven av högt studerade pastorer, eldiga och tända evangelister och brinnande afrikanska och sydamerikanska medlemmar. De känner ansvar för sitt nya hemland dit de tvingats fly.
Ute på stan gick ryktet om bönedagen i kyrkan. En muslimsk man träffade en nyanländ flykting på stan. Han frågade: "Är du muslim?" "Nej, jag är kristen." "Varför är du då inte i kyrkan på bönedagen?" Så visade den muslimske mannen vägen till kyrkan för honom och fler och fler kom för att delta i den hängivna och ivriga bönen.
Under dagen fick vi be med en kvinna som dagen innan var på sin första gudstjänst i församlingen.
Det sker ingenting utan bön och jag är så tacksam för våra flyktingar som ger så mycket tid till bön och gemenskap för att hjälpa och stötta varandra. Det är nöden och de svårigheter som de upplevt och upplever som fört dem tillsammans.
Kommentarer
Trackback
