Mina bästa år
Jag träffade en asylsökande ung romsk man igår. Han är 27 år och har varit asylsökande i sex år i Sverige. Han kommer från Kosovo. I Kosovo har han sett död, våld och mycket fattigdom. Vintrarna har varit hårda eftersom familjen nästan saknat tak över huvudet.
I Sverige har han skött sina sjuka föräldrar och levt i ständig skräck för att sändas tillbaka till Kosovo eller Serbien. Familjen har fått många avslagsbeslut på sina ansökningar. Huset de bor i är nedslitet. Min romske vän har inte fått gå i skolan mer än några månader här i Sverige. Han brukar ibland åka till sin bror i södra Sverige som har familj och uppehållstillstånd. Annars har han inte så mycket att göra. Han har inte så många vänner. De vänner som han haft har antingen utvisats eller fått beslut om att de får stanna i Sverige och då har de flyttat till andra orter i Sverige.
När jag sitter med min vän på väg till soptippen utanför Filipstad säger han något som rörde mig djupt. "Åren som asylsökande i Sverige har varit mina bästa år i livet!"
I Kosovo höll han på att bli dödad när han var i bilverkstaden och arbetade. Några av hans arbetskamrater skulle gå och äta lunch, en var hemma och var förkyld och de andra var kvar och jobbade i verkstaden. Min vän var med dem som jobbade. De som gick för att hämta sin mat blev dödade av en bomb. Nu väntar Z på att få uppehållstillstånd. Hans högsta önskan i livet är att få börja jobba och hitta en fru. Jag hoppas att hans lidande snart skall vara över.
I Sverige har han skött sina sjuka föräldrar och levt i ständig skräck för att sändas tillbaka till Kosovo eller Serbien. Familjen har fått många avslagsbeslut på sina ansökningar. Huset de bor i är nedslitet. Min romske vän har inte fått gå i skolan mer än några månader här i Sverige. Han brukar ibland åka till sin bror i södra Sverige som har familj och uppehållstillstånd. Annars har han inte så mycket att göra. Han har inte så många vänner. De vänner som han haft har antingen utvisats eller fått beslut om att de får stanna i Sverige och då har de flyttat till andra orter i Sverige.
När jag sitter med min vän på väg till soptippen utanför Filipstad säger han något som rörde mig djupt. "Åren som asylsökande i Sverige har varit mina bästa år i livet!"
I Kosovo höll han på att bli dödad när han var i bilverkstaden och arbetade. Några av hans arbetskamrater skulle gå och äta lunch, en var hemma och var förkyld och de andra var kvar och jobbade i verkstaden. Min vän var med dem som jobbade. De som gick för att hämta sin mat blev dödade av en bomb. Nu väntar Z på att få uppehållstillstånd. Hans högsta önskan i livet är att få börja jobba och hitta en fru. Jag hoppas att hans lidande snart skall vara över.
Kommentarer
Trackback
