Lycklig trots avvisning
Här är ett kapitel från den bok som kommer ut i oktober:
Till fots genom öknen
Jag har förmodligen lotsat ett 100-tal personer genom asylprövningen fram till uppehållstillstånd. Många har blivit överlyckliga och oerhört tacksamma. En som blev avvisad, men som ändå var lugn, trygg och lycklig var Kibreab från Eritrea. Han fick nämligen något som han värderade nästan lika högt som uppehållstillstånd. Jag ska förklara, men låt oss först gå tillbaka något i hans livsberättelse.
Kibreab var soldat i den eritreanska armén i över sex år. Han deltog i kriget mellan Etiopien och Eritrea. Han var kristen och ägde en bibel. När hans befäl såg att han läste i bibeln en dag blev han mycket arg. Befälet tog tag i bibeln och slet den itu, kastade den på marken och trampade på den. Efter det fick Kibreab en tillsägelse att inte befatta sig med den kristna tron och bibeln. Åren gick och Kibreab hade ofta en längtan att på nytt få äga och läsa en bibel.
Kriget och livet som soldat var fruktansvärt och Kibreab letade efter en möjlighet att fly till Europa. En dag rymde han och började sin vandring genom Saharaöknen. Hans slutmål var Italien, men först var han tvungen att ta sig till Sudan och till Libyen. Flera av hans färdkamrater dukade under av hunger, törst och sjukdomar, men efter en lång tid kom Kibreab fram till kusten. Han betalade smugglare och fick en plats på en av de ruckliga båtarna som fullastad med andra flyktingar tog ut kursen mot Kanarieöarna och Spanien. Det blev höga vågor och dieseln tog slut. Båten drev omkring och nu började vattnet ta slut ombord. Alla flyktingarna satt i båten och bad. De var 47 personer och en bebis i en liten båt. Muslimer eller kristna spelade ingen roll. Alla ropade de och bad till Gud om räddning. Man hade sparat några liter diesel för att tända eld för att uppmärksamma eventuella fartyg på var de befann sig.
En dag ser de ett fartyg som kommer emot dem. Det otroliga hände att fartyget gav de stackars flyktingarna 20 liter diesel så att de kunde fara vidare mot den europeiska kusten. Bränslet tog dock snabbt slut och nu var de illa ute igen. Ett annat fartyg närmade sig dem, men de brydde sig inte om passagerarna i den drivande båten. Nu var läget desperat. Båten drev bara omkring. Så får de syn på ytterligare en båt. Det är italienska kustbevakningen. De ordnade så att alla flyktingarna fick komma upp i deras båt. Afrikanerna togs om hand av de italienska myndigheterna. Kibreab kom till Italien där han blev registrerad som asylsökande. Han fick lämna fingeravtryck och förhördes. Han trodde att han äntligen kommit till himmelriket, men efter att myndigheterna registrerat honom kastades han ut på gatan och fick klara sig bäst han kunde. De italienska migrationsmyndigheterna ordnade varken bostad eller mat. Under tre månader bodde han på gatan och försörjde sig på ströjobb. Han insåg att detta inte var något liv, så han försökte ta sig vidare upp i Europa. Han fick kontakt med en lastbilschaufför som ordnade plats bland all last. Efter tre dagar befann sig Kibreab i Sverige. Efter förhör i Kållered skickades han till förläggningen i Filipstad.
Kibreab får en bibel efter 12 års väntan
En onsdag när jag var på Erikshjälpen kom Daniel från Eritrea som bor i Persberg och frågade om jag kunde ordna en bibel på tigrinja åt en vän. Det var första gången som jag träffade Kibreab. Tisdagen därpå var det samling i caféet på Erikshjälpen. Vi sjöng, läste bibeln och bad. Lokalen var fullsatt och Kibreab var med. Han hade sin bibel med sig. Under mötet bad han att få berätta något. Då berättade han om hur lycklig han var att ha fått en bibel. Han hade önskat sig en bibel i tolv år och nu när han hade Guds ord kände han sig så lycklig. När de andra lämnat lokalen satt vi kvar och läste om frälsningen, tryggheten i tron på Gud och Kibreab frågade om han fick bli döpt. Jag undervisade honom om dopet och vi beslöt att han skulle fortsätta och komma på bibelstudier och andra möten en tid. Varje gång som han kom var han så enormt glad och hela hans ansikte lyste. Hans ortodoxa tro som han vuxit upp med hade nu förvandlats till en personlig relation med Gud och han började läsa bibeln på ett helt nytt sätt. Guds ord talade till honom om konkreta saker i hans liv. Han var alltid så nöjd och glad, ja alltid tacksam för livet.
Det var inte så många människor samlade söndagen som vi hade dopet. Flera hade velat följa med till kyrkan i Hällefors, men det fanns för få svenskar som var villiga att lova skjuts. Vi som var med om dopgudstjänsten fick uppleva en underbar högtid. Kibreab tog mycket allvarligt på dopet och efter att han bytt om fick han förbön och handpåläggning. Vi bad för hans fortsatta liv tillsammans med Gud och vi bad om ledning. Vi förstod att han snart skulle bli skickad till Italien eftersom det var hans första asylland. Mycket riktigt kom också avslagsbeslutet och handläggaren överlämnade hans ärende till polisen för verkställande. Det fanns ingen anledning för handläggaren att göra det eftersom Kibreab hela tiden samarbetade med Migrationsverket.
Lycklig trots utvisning
En dag kom Kibreab till mig och ville säga adjö. Han sa att han kunde åka vart som helst i världen för nu hade han en bibel och hans tro på Jesus var stark. Därför oroade han sig inte för framtiden. Jag började ringa till olika kontakter i Italien och till Sture Nordqvist i Dala-Järna som arbetat med kristen radio i Italien. Jag ville hjälpa Kibreab att få någon bostad och om möjligt något jobb när han utvisades till Italien. Jag fick olika adresser till några städer i Italien. Sen tyckte Kibreab att det var lika bra att jag ringde till Gränspolisen och bad dem komma och hämta honom och köra honom till Carlslunds förläggning i Märsta. Jag är säker på att polisen blev överraskad när vi bestämde dag och tid helt frivilligt och att jag bedyrade att Kibreab skulle komma vilket han också gjorde.
Efter några veckor fick jag ett e-post från Kibreab där han berättade att han fått bostad intill en kyrka och att han även fått jobb. De italienska migrationsmyndigheterna hade även gett honom uppehållstillstånd.
