Bengt Sjöberg

I Storfors bodde en flicka från Eritrea som ofta kom på mötena i Filipstad, speciellt på tisdagskvällarna. En av de första gångerna som hon var med på möte blev hon helad från svår huvudvärk. När jag la min hand på hennes huvud blev handen varm och hon kände en stark värme i sitt huvud. En knöl på huvudet försvann och värken kom inte tillbaka. Det var ett helande och mirakel från Gud.
Azib fick uppehållstillstånd och kom i veckan för att fråga om jag kunde skjutsa henne och hennes väskor till Kristinehamn. Där skulle hon ta ett tåg eller buss till Göteborg dit hon skulle flytta. Några i Storfors hade erbjudit henne att skjuitsa henne om de fick 2500 kronor!!!! Migrationsverket sa att de inte kunde hjälpa henne. Om man skaffar lägenhet själv får man ingen hjälp av Migan.
Min fru och jag förstod på Azib att hennes väskor nog inte skulle få plats i vår lilla bil så vi tog Erikshjälpens lastbil. Mycket riktigt när vi kom fram till Storfors möttes vi av Alice och Azib. De visade oss sju stora väskor, kartonger och säckar så vår bedömning var helt korrekt.
När vi kom till Resecentrum i Kristinehamn skulle vi köpa biljett och passade på att fråga om man fick ta med bagage på Säfflebussen. Jo, två väskor per passagerare. Det fanns ett aber dessutom. Säfflebussen skulle byta chaufför och buss och det fick inte ta mer än fem minuter. Om hon fick ta med alla saker på bussen återstod ett problem. Hur skulle hon orka och hinna förflytta alla saker till den nya bussen?
Det var nervöst och vi knäppte våra händer och bad till Gud. Snart skulle bussen komma. Kanske någon medpassagerare skulle kunna hjälpa. Jag tog fram 100 kronor och frågade en man om han ville hjälpa Azib. Han gick ett par steg och tog fram en krycka för att visa att han inte kunde. Nu kom bussen. Gode Gud. Hoppas det är en chaufför som förstår och kan hjälpa.
Ut klev chauffören och han rynkade på pannan och undrade hur det skulle gå i Karlstad om han lät oss lasta på alla väskor och kartonger. Den andre chauffören kanske inte skulle hinna hjälpa till. Nu var det bara en minut innan bussen skulle gå. Chauffören öppnade en sidodörr och pekade att vi kunde lägga in allt där. Dator, säcken, en kartong. Maud tog en stor väska. Azib tog två. Handväska och mindre väska under armen och en kartong i lastutrymmet. Vi hjälptes åt med den största väskan. Puh! Men Karlstad då?
Jag ringde några vänner i Karlstad för att höra om de kunde gå ner till stationen och hjälpa Azib. Inget svar hos Nadira, inget svar hos Ahmed och ingen som svarade hos den irakiska familjen. Harald eller Bosse. Nej, de var nog inte i Karlstad.
Nu åkte bussen iväg.
När vi åkte hemåt mot Filipstad bad vi ännu mer till Gud. Klockan tio minuter i fem fick vi sms från Azib. Allt Okey. Jag ringde upp och frågade hur det gått. "Jo, jag bar alla saker själv. Chauffören hjälpte mig med den största väskan".
Nu var det bara att hoppas att allt skulle funka i Göteborg.
Jag ringde i onsdags till en etiopisk pastor i den internationella gruppen i Smyrnakyrkan i Göteborg. Hans fru är från Eritrea och han lovade att möta upp vid stationen. "Undrar hur stor bil han har", tänkte jag, allt medan jag bad ytterligare en bön.
Nu strax efter klockan 21.10 fick jag ett nytt sms. Där stod det att allt gått bra i Göteborg och att Azib nu var hemma i sin nya lägenhet.
Tårarna rann när hon sa farväl till sina vänner i Storfors. Alice och Azib kramades länge. De som var tvungna att lära sig svenska snabbt för att kunna förstå varandra. De har bott tillsammans i nästan två år tror jag. Delat förhoppningar, besvikelser och upplevt härlig gemenskap både bland svenskar och invandrare i Baptistkyrkan i Storfors och i Kristen Gemenskap Filipstad-Hällefors.
Maud och jag fick var sin kram. Mötas och skiljas är livets gång. Azib kommer snart och hälsar på. Välkommen! Tack Gud för att vi klarade det som verkade så omöjligt även denna gång.
Just nu när jag skriver detta ringde Tina från Iran. Hon har bott i ett land i Afrika under några år. Nu ville hon komma och hälsa på nästa vecka. Hon var i Karlstad.
Tina och hennes flickor fick kämpa i många år för att få uppehållstillstånd. Deras situation såg också helt omöjlig ut, men Gud och engagerade människor hjälpte dem på många olika sätt.





Azib och Maud med en del av bagaget som lyckligt och väl kom med på Säfflebussen mellan Kristinehamn och Göteborg.