Egna erfarenheter av mobbning
Jag har ofta engagerat mig starkt för elever som blivit mobbade. Jag tror att upplevelser som jag haft i min barn- och ungdom kan vara en orsak till att jag reagerar med en sån kraft när jag möter mobbning. Jag har blivit mobbad inte bara av mina klasskompisar utan även av en lärare. Det senare var när jag gick på svenska skolan i Numazu i Japan. En av lärarna trakasserade mig ofta. Hon vägrade ibland att svara på mina frågor och hon visade på flera sätt att hon inte gillade mig och min far. En gång sa hon något som etsade sig in i mitt innersta. När jag växte upp skulle jag enligt henne bli en stor fet klump som inte skulle duga till någonting. Det jobbiga var att alla elever bodde på skolan i veckorna och var hänvisade till två lärare och en husmor. Husmor försökte ställa till rätta och hon brukade vara extra snäll när jag och min kamrat åt kvällsmat. Vi var äldst på skolan och fick några extra förmåner av husmor. Jag gick då i årskurs 6 och 7. Orden från läraren följde mig sedan ända upp i vuxen ålder och gång på gång har jag känt de vassa orden att jag inte duger till något. Mitt självförtroende var i många år fruktansvärt dåligt och jag var oerhört rädd för att våga tala eller försöka mig på nya saker.
Innan vi flyttade till Japan bodde jag ett halvår i Edsbyn. Mina föräldrar reste till Pakistan under ett halvår och då fick jag bo hos sångaren och musikern Calle Öst. Det var jättetrevligt och en stor upplevelse för mig att få lyssna till hans fiolspel och gitarrspel. Calle och hans fru Greta hade inga egna barn, men hade adopterat en pojke från Norge och en pojke från Finland. Vi trivdes bra tillsammans och ibland fick vi följa med på turné. Ibland medverkade vi med sång på tältmöten och i olika kyrkor.
Men skolan i "byn" var inte någon behaglig upplevelse för mig. Jag blev retad för att jag pratade stockholmska. På rasterna satte de större killarna krokben för mig och kastade hårda snöbollar i ansiktet, de mulade mig med snö och brottade ner mig och skrev fula ord till mig. När rasterna var slut var jag ibland helt blöt och satt och huttrade. Fröken Lindh märkte vad som var på gång och placerade mig längst fram vid katedern. Där trodde hon att hon hade uppsikt över mig, men vi ska aldrig tro att en lärare ser allt som sker i ett klassrum eller på rasterna.
En rast rann sinnet på mig när cirka tio pojkar hade knuffat ner mig på marken och börjat mula mig med snö. Jag fick en sån styrka som jag nog aldrig haft. Jag brottade ner varenda kille och la dem alla i en hög på backen. Just som jag brottade ner den värste av mina plågoandar tittade rektorn ut från sitt fönster. Han öppnade fönstret och röt att jag skulle komma upp till hans expedition. Där sa han åt mig att sluta slåss och jag fick ett straff. Jag hade inte en chans att berätta att de andra retat mig i flera veckor och att jag till sist inte kunde behärska mig.
Vid senaste sammanträdet i Barn och Utbildningsnämnden i Filipstad, tisdagen den 16 december, tog jag upp en del frågor som blivit aktuella i samband med ett ärende med en elev på en skola i Filipstad som varit mobbad i flera år.
Eftersom ärendet behandlades informellt är jag osäker om de frågor som är av principiell betydelse kommer att redovisas av nämnden.
Jag önskar därför att BUN tar upp frågorna till behandling och fattar formella beslut.
1. Jag anser att nämnden ska fatta principbeslut om att all misshandel som sker på högstadiet och gymnasieskolan som rör minderåriga skall polisanmälas.
2. Jag anser även att nämnden ska framhålla, att det vid överlämnande av elever mellan de olika stadierna alltid redovisas tidigare problem med upprepad mobbning.
3. Om en skola inte kommit till rätta med mobbning och en elev väljer att byta skola anser jag att skolan skall stå för resor till och från den nya skolan.
