GOD JUL!
Det är julaftons morgon. Min bror Stanley ringde tidigt och önskade god jul. Han har nyligen kommit hem från Indonesien. Vi syskon brukar ringa varandra på julafton. Jag har också tre systrar som heter Ann-Marie, Runa och Siw.
Idag kommer vår äldste son Josef hem till oss och firar jul. Hans fru heter Maria och de har fyra söner. Tänk att fira jul med Josef och Maria. Det låter väl bibliskt.
Jag ska snart laga Janssons frestelse. Det brukar vara en av mina uppgifter.
Maud och jag gav oss själva en julklapp igår eftermiddag. Vi satte på centralvärmen och öppnade dörrarna till alla rum. Annars sparar vi på energin genom att bara vistas i en del rum, men under julhelgen behövs utrymme. Mysfaktorn är stor idag jämfört med den värme som luftvärmepumpen har lyckats förmedla. Idag kan jag också sitta och spela piano i "finrummet". Pianot blir lite ostämt på grund av att det fått stå i kylan.
Igår var jag ute med julgrupper till några av församlingens äldre medlemmar. Det var en trevlig dag och mycket givande att få sitta ner och hinna prata lite mer med dem som man vanligtvis bara hinner prata lite grand med i samband med kyrkkaffet.
Här är vår kyrka, Betel i Hällefors. Jag var in och åt en hamburgare i kyrkan innan jag drog vidare till några äldre medlemmar.
Mina tankar går idag till flera av flyktingarna som jag engagerat mig för. Flera av dem lever i ständig fruktan. En ung pojke har gått in i en psykos och ser och hör saker som absolut inte finns i verkligheten. Han är just nu intagen på sjukhus. Jag ska ringa på patienttelefonen och försöka uppmuntra honom. Jag tänker också på I som går och väntar på att polisen ska komma och prata med honom om utvisningen. När jag var med honom i sommar till polisen sa de att de skulle skicka en kallelse för återvändandesamtal inom en månad. Nu har det gått sex månader. Han får inga pengar och lever sedan ett och ett halvt år på 0 kronor/månaden. Hans fru har en inkomst långt under existensminimum.
Jag tänker också idag på hur det gick för den avvisade gravida kvinnan Sazgar och hennes man Ardeshir. Vi har ännu inte fått någon rapport om hur avvisningen gick till och om de kom fram till Irak.
Till sist ett litet minne från julafton när jag var fem eller sex år. Vi bodde i Duvbo villasamhälle i Sundbyberg. Morfar och mormor bodde på nedre botten. De två övriga våningarna huserade vi i. Det var mina systrar och mamma och jag. Min pappa var ofta ute på resor och när han var hemma satt han ofta i flera månader och skrev på sina böcker och artiklar. Även Kjell och Stanley hade börjat resa runt i Sverige för att predika och ha kampanjer. Nu var alla hemma och hade tid att umgås. När det blev dags för julklapssutdelning efter att pappa läst Julevangeliet och vi sjungit några sånger till mamma Helgas pianospel, kom tomten. Jag blev så rädd och förstod inte alls att det var Stanley som var tomte. Jag började gråta och vågade inte sitta med de andra kring julgranen. Då tog Kjell hand om mig. Han tog fram ett paket och jag fick gissa vad det var. Han öppnade lite på paketet och bad mig blunda. Sen tog han lövsågens blad och strök dem mot min hand. Jag skulle gissa vad det var. När jag sen tog fram lövsågen och skulle börja såga de olika figurerna glömde jag bort att vara rädd för tomten. Stanley kom och visade tomtemasken och förklarade, men jag tittade bara förskräckt på masken. Det var sista julen som vi hade någon tomte. Stanley var då 17 år och hade redan då kostym och vit skjorta med slips.
Jag önskar alla bloggläsare en fridfull och trevlig jul!
Idag kommer vår äldste son Josef hem till oss och firar jul. Hans fru heter Maria och de har fyra söner. Tänk att fira jul med Josef och Maria. Det låter väl bibliskt.
Jag ska snart laga Janssons frestelse. Det brukar vara en av mina uppgifter.
Maud och jag gav oss själva en julklapp igår eftermiddag. Vi satte på centralvärmen och öppnade dörrarna till alla rum. Annars sparar vi på energin genom att bara vistas i en del rum, men under julhelgen behövs utrymme. Mysfaktorn är stor idag jämfört med den värme som luftvärmepumpen har lyckats förmedla. Idag kan jag också sitta och spela piano i "finrummet". Pianot blir lite ostämt på grund av att det fått stå i kylan.
Igår var jag ute med julgrupper till några av församlingens äldre medlemmar. Det var en trevlig dag och mycket givande att få sitta ner och hinna prata lite mer med dem som man vanligtvis bara hinner prata lite grand med i samband med kyrkkaffet.
Här är vår kyrka, Betel i Hällefors. Jag var in och åt en hamburgare i kyrkan innan jag drog vidare till några äldre medlemmar.
Mina tankar går idag till flera av flyktingarna som jag engagerat mig för. Flera av dem lever i ständig fruktan. En ung pojke har gått in i en psykos och ser och hör saker som absolut inte finns i verkligheten. Han är just nu intagen på sjukhus. Jag ska ringa på patienttelefonen och försöka uppmuntra honom. Jag tänker också på I som går och väntar på att polisen ska komma och prata med honom om utvisningen. När jag var med honom i sommar till polisen sa de att de skulle skicka en kallelse för återvändandesamtal inom en månad. Nu har det gått sex månader. Han får inga pengar och lever sedan ett och ett halvt år på 0 kronor/månaden. Hans fru har en inkomst långt under existensminimum.
Jag tänker också idag på hur det gick för den avvisade gravida kvinnan Sazgar och hennes man Ardeshir. Vi har ännu inte fått någon rapport om hur avvisningen gick till och om de kom fram till Irak.
Till sist ett litet minne från julafton när jag var fem eller sex år. Vi bodde i Duvbo villasamhälle i Sundbyberg. Morfar och mormor bodde på nedre botten. De två övriga våningarna huserade vi i. Det var mina systrar och mamma och jag. Min pappa var ofta ute på resor och när han var hemma satt han ofta i flera månader och skrev på sina böcker och artiklar. Även Kjell och Stanley hade börjat resa runt i Sverige för att predika och ha kampanjer. Nu var alla hemma och hade tid att umgås. När det blev dags för julklapssutdelning efter att pappa läst Julevangeliet och vi sjungit några sånger till mamma Helgas pianospel, kom tomten. Jag blev så rädd och förstod inte alls att det var Stanley som var tomte. Jag började gråta och vågade inte sitta med de andra kring julgranen. Då tog Kjell hand om mig. Han tog fram ett paket och jag fick gissa vad det var. Han öppnade lite på paketet och bad mig blunda. Sen tog han lövsågens blad och strök dem mot min hand. Jag skulle gissa vad det var. När jag sen tog fram lövsågen och skulle börja såga de olika figurerna glömde jag bort att vara rädd för tomten. Stanley kom och visade tomtemasken och förklarade, men jag tittade bara förskräckt på masken. Det var sista julen som vi hade någon tomte. Stanley var då 17 år och hade redan då kostym och vit skjorta med slips.
Jag önskar alla bloggläsare en fridfull och trevlig jul!
Kommentarer
Trackback
