Hämnd, "heder", hat eller förlåtelse och frihet?
Ikväll har jag haft samtal med ett gäng ungdomar. De kom från flera olika länder. Vi pratade om olika kulturer, seder och traditioner.
En kille var mycket avvaktande att sitta ner i kyrkan. Jag förklarade att han var mycket välkommen trots att han är muslim och att vi alla skulle respektera honom. Han satt sig ner bland de andra ungdomarna och snart var vi inne i en ivrig diskussion om krav, förväntningar, förlåtelse eller hämnd. Flera av ungdomarna kommer från länder där hatet skördat många människoliv. Länder där krig och massakrer aldrig tycks ta slut.
En av killarna sa att det är bara att sticka kniven i den som hatar honom. Jag frågade vad som skulle hända om han gjorde så. Han svarade att då skulle någon naturligtvis hämnas genom att göra det samma på någon i hans familj.
Jag berättade om familjen som jag känner i Albanien som inte vågat sig utanför huset på mer än ett år. På grund av en släktfejd står det hela tiden människor utanför deras hus som vill hämnas. Människor som är beredda att döda. Vilket fruktansvärt liv! Vilken ångest och oro! Så tragiskt!
-Om du gifter dig och får barn, skulle du då utsätta dig för faran att någon en dag kommer och dödar ditt barn som hämnd?
-Nej, svarade han eftertänksamt.
Vi pratade om att gå och bära på hat, bitterhet, oförsonlighet och annat skräp. Jag hade med mig en tung ryggsäck med stenar där jag skrivit orden hat, skuld o.s.v. Alla fick plocka upp en sten och läsa orden som jag skrivit på stenarna. Nu började ungdomarna förstå hur jobbigt det är att gå och bära på alla sådana hemska saker.
De muslimska killarna liksom de kristna ungdomarna förstod alla att vi måste kunna lära oss lösa oförrätter med att kunna samtala med varandra och försöka förstå, förlåta och be om Guds hjälp att kunna gå vidare i livet. Att förlåta, glömma och ge varandra förtroende att bli accepterade även om vi kanske tycker olika i en del frågor.
När jag åkte hem kände jag mig mycket nöjd med kvällen. Detta var ett litet möte, men som säkert ungdomarna kommer att minnas för livet.
En kille var mycket avvaktande att sitta ner i kyrkan. Jag förklarade att han var mycket välkommen trots att han är muslim och att vi alla skulle respektera honom. Han satt sig ner bland de andra ungdomarna och snart var vi inne i en ivrig diskussion om krav, förväntningar, förlåtelse eller hämnd. Flera av ungdomarna kommer från länder där hatet skördat många människoliv. Länder där krig och massakrer aldrig tycks ta slut.
En av killarna sa att det är bara att sticka kniven i den som hatar honom. Jag frågade vad som skulle hända om han gjorde så. Han svarade att då skulle någon naturligtvis hämnas genom att göra det samma på någon i hans familj.
Jag berättade om familjen som jag känner i Albanien som inte vågat sig utanför huset på mer än ett år. På grund av en släktfejd står det hela tiden människor utanför deras hus som vill hämnas. Människor som är beredda att döda. Vilket fruktansvärt liv! Vilken ångest och oro! Så tragiskt!
-Om du gifter dig och får barn, skulle du då utsätta dig för faran att någon en dag kommer och dödar ditt barn som hämnd?
-Nej, svarade han eftertänksamt.
Vi pratade om att gå och bära på hat, bitterhet, oförsonlighet och annat skräp. Jag hade med mig en tung ryggsäck med stenar där jag skrivit orden hat, skuld o.s.v. Alla fick plocka upp en sten och läsa orden som jag skrivit på stenarna. Nu började ungdomarna förstå hur jobbigt det är att gå och bära på alla sådana hemska saker.
De muslimska killarna liksom de kristna ungdomarna förstod alla att vi måste kunna lära oss lösa oförrätter med att kunna samtala med varandra och försöka förstå, förlåta och be om Guds hjälp att kunna gå vidare i livet. Att förlåta, glömma och ge varandra förtroende att bli accepterade även om vi kanske tycker olika i en del frågor.
När jag åkte hem kände jag mig mycket nöjd med kvällen. Detta var ett litet möte, men som säkert ungdomarna kommer att minnas för livet.
Kommentarer
Trackback
