Bengt Sjöberg

Det kommer en hel del brev dagligen. Ibland är det brev från Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Oftast är det ingen munter läsning och jag har vant mig att kämpa i motvind. Då och då får jag igenom ett ömmande ärende och då blir man desto mer glad.
Igår kom det tre brev. Jag tänkte att nu är det tre avslag igen, men....
Det första brevet som jag öppnade var ett besked om att en kvinna som jag jobbat en hel del för fick permanent uppehållstillstånd, PUT. Min fru och jag läste igenom brevet två gånger och sen ringde vi till kvinnan som var på skolan. Efter tio minuter träffades vi utanför skolan och då hade även hennes handläggare på MIGAN varit och bekräftat att hon verkligen fått PUT. Jag fick en stor kram och vi gick upp på Folkets Hus och jag tolkade beslutet till engelska. Det visade sig att beslutet fattat på hennes födelsedag. sannerligen en bra födelsedagspresent.
De andra två breven var också positiova beslut. Ett brev om inhibition d.v.s. ett avbrytande av en utvisning och klienten skulle även få en "riktig" advokat. Jag är ju bara en självlärd optimistisk medkännande medmänniska med mycket mod parad med 17 års erfarenhet av att hjälpa flyktingar.
Det tredje brevet gällde en afghansk kille som egentligen skulle ha utvisats till Afghanistan. Han kom till mig i ett läge då allt hopp var ute. Nu får han en helt ny prövning där hans ärende tas om från början.
Nya fakta har presenterats och jag tror även att myndigheterna börjar fundera om det är så riktigt att utvisa afghanska killar som varit här i fem, sex år till ett land som alltmer faller sönder igen i krigets kaos och maffialedarnas kamp om makten över knarket.

Idag har en debatt dragit igång om flyktingar skall få ta hit sin familj. Regeringen föreslår att bara dem som har tryggad försörjning skall kunna ta hit sin fru och barn till exempel. Visst förstår jag att vi måste kunna ta hand om dem som kommit hit och att de måste få jobb och bostad, men hur skall en far kunna etablera sig när han kanske oroas över hur frun och barnen skall klara livet i hemlandet där krig råder eller som en del irakier som har sina familjer i trångbodda lägenheter i Syrien. Detta är naturligtvis ett sätt att begränsa invandringen. Sverige har tagit emot många flyktingar de senaste åren, men jag tycker nog att vi skulle värna om att bevara kärnfamiljerna och ge dem möjlighet att hålla ihop och få bo tillsammans. Det har ju hänt att farbröder, mostrar och andra släktingar också fått komma hit på grund av anknytning, men här tycker jag att det borde bli stopp. Däremot familjer borde få följas åt.
Jag kommer nog att återkomma till detta förslag senare.