När allt hopp nästan är ute
Familjen sitter samlad vid bordet. TV:n står på som alltid. Några av barnen försöker leka på golvet, men de tittar hela tiden ängsligt på mammam som gråter. Pappa går av och an i rummet och vrider sina händer.
-Migrationsverkjet förstår inte vår situation! Titta här Bengt! Det är ett standardsvar som inte säger något om vårt ärende.
-Vad ska vi göra nu? Vi har fått nej i alla instanser. Vi kan inte återvända. Vårt hus har XXX-fraktionen bränt ner.
Migrationsverket säger att jag skulle ha gått till polisen och anmält det som hänt. Tror de verkligen att vår polis skulle hjälpa en i vår situation. Du ska inte tro att polisen är så effektiv som i Sverige.
Jag tänker på vår effektiva svenska polis......Hm Jag ringde polisen på 112 i lördags. Det pågick ett brott i centrum i stan. Jag blev kopplad av SOS till polisledningen, men ingen svarade trots att jag lät det gå 18 signaler. Jag tänker också på den gången då min son såg tjuvar ta hans steroanläggning och alla CD-skivor. Trots att han följde efter tjuvarna och rapporterade till polisen (som den gången svarade i telfonen) ingrep de inte. De var minst 8 mil bort. När min son kunde ge konkreta bevis och peka ut tjuvarna hände ändå ingenting. Men det är väl bättre med polisen i Libanon, Irak, Kosovo och Eritrea förstår jag efter att ha läst flera avslagsbeslut av Migrationsverket eller Migränvärket som en som höll på att lära sig svenska skrev.
När jag pratar med familjen förstår jag att det bara skulle bli värre om de kontaktade polisen. Då kanske de till och med skulle bli straffade.
-Vad gör vi nu Bengt? Kan du skriva något bra till domstolen?
Mamma i familjen får telefon från en kompis som hört någon på hennes jobb berätta att alla från hennes land skall få uppehållstillstånd i Sverige. Då måste väl vi också få det? Det är 20 asylsökande i Kristinehamn som fått det idag, Bengt.
Jag ringer en vän i Kristinehamn som kommer från samma land som familjen. Hon vet ingenting om någon som fått uppehållstillstånd från det landet och för resten finns det inga asylsökande i Kristinehamn. Det var bara ett rykte. Ja, rykten går ofta och snabbt bland flyktingarna. En gång hörde jag någon berätta om en advokat som var syster till Göran Persson. Om man betalade sex tusen till mannen som berättade detta skulle han ordna så att advokaten fixade så de skulle få stanna i Sverige. Puh, den lögnen gick de inte på.
Vi sitter där och familjens frustration ökar mer och mer. Jag har varit med så många gånger nu, men ändå känns det så svårt att säga till dem att ni har kommit till vägs ände. Er asylansökan är behandlad i alla instanser och nu finns det ingen chans mer.
-Ja, men kan du hjälpa oss att kontakta en kyrka i Canada så kanske vi kan få en inbjudan att komma dit. De kanske kan sponsra oss?
-Det är inte så lätt, men jag kan ju försöka.........
Två av de äldre barnen går in i sovrummet och lägger sig i sängen med huvudet begravt i kudden. Jag hör hur killen snyftar. Han är 15 år och har nyss fått börja i den svenska skolklassen. Lillasyster griper tag om gosedjuret som de fått i kyrkan då vi hade en fest.
Pappa röker på balkongen och mamma gråter igen.
Vi skiljs åt och jag tar en promenad hem. Väl hemma är det ganska svårt att låta bli att tänka på familjen.
Det är några veckor till dess att de får biljetter för återresan. Vad händer när de kommer tillbaka? Hur ska de kunna bosätta sig i en främmande by? Alla grannar skulle snabbt ta reda på varifrån de kommer och deras land är så litet så XXX-fraktionen tar säkert reda på vart de tagit vägen. Då kanske det inte räcker med att bränna deras bostad. Vem skall bli våldtagen? Blir det lillasysters tur nu?
Tyvärr finns det inget svar på denna berättelse. Kanske finns det ändå hopp? In sha Allah=Om Gud vill.....Han vill väl väl, men vill Migränverket?
På onsdag skall jag tala om flyktingar och våra nysvenskar på en konferens i Pingstkyrkan i Jönköping. Det ska bli roligt att bo hos min son Johannes.
-Migrationsverkjet förstår inte vår situation! Titta här Bengt! Det är ett standardsvar som inte säger något om vårt ärende.
-Vad ska vi göra nu? Vi har fått nej i alla instanser. Vi kan inte återvända. Vårt hus har XXX-fraktionen bränt ner.
Migrationsverket säger att jag skulle ha gått till polisen och anmält det som hänt. Tror de verkligen att vår polis skulle hjälpa en i vår situation. Du ska inte tro att polisen är så effektiv som i Sverige.
Jag tänker på vår effektiva svenska polis......Hm Jag ringde polisen på 112 i lördags. Det pågick ett brott i centrum i stan. Jag blev kopplad av SOS till polisledningen, men ingen svarade trots att jag lät det gå 18 signaler. Jag tänker också på den gången då min son såg tjuvar ta hans steroanläggning och alla CD-skivor. Trots att han följde efter tjuvarna och rapporterade till polisen (som den gången svarade i telfonen) ingrep de inte. De var minst 8 mil bort. När min son kunde ge konkreta bevis och peka ut tjuvarna hände ändå ingenting. Men det är väl bättre med polisen i Libanon, Irak, Kosovo och Eritrea förstår jag efter att ha läst flera avslagsbeslut av Migrationsverket eller Migränvärket som en som höll på att lära sig svenska skrev.
När jag pratar med familjen förstår jag att det bara skulle bli värre om de kontaktade polisen. Då kanske de till och med skulle bli straffade.
-Vad gör vi nu Bengt? Kan du skriva något bra till domstolen?
Mamma i familjen får telefon från en kompis som hört någon på hennes jobb berätta att alla från hennes land skall få uppehållstillstånd i Sverige. Då måste väl vi också få det? Det är 20 asylsökande i Kristinehamn som fått det idag, Bengt.
Jag ringer en vän i Kristinehamn som kommer från samma land som familjen. Hon vet ingenting om någon som fått uppehållstillstånd från det landet och för resten finns det inga asylsökande i Kristinehamn. Det var bara ett rykte. Ja, rykten går ofta och snabbt bland flyktingarna. En gång hörde jag någon berätta om en advokat som var syster till Göran Persson. Om man betalade sex tusen till mannen som berättade detta skulle han ordna så att advokaten fixade så de skulle få stanna i Sverige. Puh, den lögnen gick de inte på.
Vi sitter där och familjens frustration ökar mer och mer. Jag har varit med så många gånger nu, men ändå känns det så svårt att säga till dem att ni har kommit till vägs ände. Er asylansökan är behandlad i alla instanser och nu finns det ingen chans mer.
-Ja, men kan du hjälpa oss att kontakta en kyrka i Canada så kanske vi kan få en inbjudan att komma dit. De kanske kan sponsra oss?
-Det är inte så lätt, men jag kan ju försöka.........
Två av de äldre barnen går in i sovrummet och lägger sig i sängen med huvudet begravt i kudden. Jag hör hur killen snyftar. Han är 15 år och har nyss fått börja i den svenska skolklassen. Lillasyster griper tag om gosedjuret som de fått i kyrkan då vi hade en fest.
Pappa röker på balkongen och mamma gråter igen.
Vi skiljs åt och jag tar en promenad hem. Väl hemma är det ganska svårt att låta bli att tänka på familjen.
Det är några veckor till dess att de får biljetter för återresan. Vad händer när de kommer tillbaka? Hur ska de kunna bosätta sig i en främmande by? Alla grannar skulle snabbt ta reda på varifrån de kommer och deras land är så litet så XXX-fraktionen tar säkert reda på vart de tagit vägen. Då kanske det inte räcker med att bränna deras bostad. Vem skall bli våldtagen? Blir det lillasysters tur nu?
Tyvärr finns det inget svar på denna berättelse. Kanske finns det ändå hopp? In sha Allah=Om Gud vill.....Han vill väl väl, men vill Migränverket?
På onsdag skall jag tala om flyktingar och våra nysvenskar på en konferens i Pingstkyrkan i Jönköping. Det ska bli roligt att bo hos min son Johannes.
Kommentarer
Trackback
