Migrationsverket utvisade svårt cancersjuk kvinna
Mannen kom till kyrkan och satte sig ner på en stol i caféet. Han torkade bort svettdroppar från pannan samtidigt som han strök fingrarna genom det tunna håret. En del hårstrån lossnade och han tittade på dem och konstaterade att han tappar hår varje dag.
Jag betraktade mannen och undrade om han var runt 40 år, men när han visade mig några dokument från Migrationsverket blev jag verkligen bestört. Han var bara 21 år!
Gift vid 17 års ålder. Hustrun sjuk, men den lilla dottern var lyckligt ovetande om den snart förestående avvisningen. Nu gällde det att försöka stoppa utvisningsbeslutet.
Mannen berättade att hans far och mor tillsammans med några av hans syskon nyligen utvisats. I en hel månad har de irrat omkring i sitt gamla hemland utan att få någon som helst hjälp. Mannen visade mig brev både från kommunen, FN-organet, Röda Korset, advokat i hemlandet samt polis och domstol. ALLA BEKRÄFTADE ATT DET VAR ETT MISSTAG ATT UTVISA DEM FRÅN SVERIGE. INGEN VILL VETA AV DEM I HEMLANDET EFTERSOM DE TILLHÖR "FEL" ETNICITET!!!
-Du förstår Bengt, min mor blev slagen av XXX för att vi är AAA. De slog min mor på bröstet så det började blöda. Sen blev det var och nu har det blivit cancer. Cancern har spridit sig till lymfkärlen. Mamma har sökt hjälp på sjukhuset, men de vill inte hjälpa henne. Pappa och mamma har inga pengar och är inte registrerade i landet, så de kan inte få någon sjukvård. Nu har lymfkärlen svullnat upp så armen är dubbelt så stor. Mamma orkar knappt gå och ibland svimmar hon och ramlar på gatan. De sover på gatan, vid busshållplatsen eller hos någon som öppnar dörren för dem, men dagen efter måste de söka sig till någon annan plats. De är inte välkomna någon stans. Snälla Bengt, hjälp oss och min familj i Y-landet.
När jag hör det här börjar jag gråta häftigt. Det var som om både ilska och skam vällde upp inom mig. Jag var tvungen att gå ut i köket och snyta mig och torka tårarna.
Nu sitter jag vid datorn och ska försöka skriva en överklagan till Migrationsverkets förvaltningsprocessenheten. Jag är trött och ryggen värker, men jag ska försöka hjälpa denne man och hans familj.
Kan pappan och mamman få komma tillbaka?
Hur kunde Migrationsverket vara så kallsinnigt?
Hur kan de skicka tillbaka sonen när de vet genom alla intyg och brev vad som hänt hans föräldrar?
Kan man bra skicka iväg någon till död? Finns det ingen barmhärtighet i Sverige?
Den 21-årige mannen berättar när vi går tillbaka mot buss-stationen att han inte kan äta något. han bara tänker på sitt ansvar för sin lilla familj och för sina föräldrar och syskon.
-Du måste äta och försöka vara stark, säger jag. Försök att vila lite och sova och hämta krafter. Jag ska sitta uppe och skriva och sen faxa till MIGAN. KANSKE de vill lyssna. KANSKE de ändrar sig. KANSKE det finns humanitet kvar i Sverige som räcker åt er.
KANSKE kan vi hoppas...Kanske.....kanske inte...men vi skall kämpa, kämpa k...ä...m...p....a........
Jag betraktade mannen och undrade om han var runt 40 år, men när han visade mig några dokument från Migrationsverket blev jag verkligen bestört. Han var bara 21 år!
Gift vid 17 års ålder. Hustrun sjuk, men den lilla dottern var lyckligt ovetande om den snart förestående avvisningen. Nu gällde det att försöka stoppa utvisningsbeslutet.
Mannen berättade att hans far och mor tillsammans med några av hans syskon nyligen utvisats. I en hel månad har de irrat omkring i sitt gamla hemland utan att få någon som helst hjälp. Mannen visade mig brev både från kommunen, FN-organet, Röda Korset, advokat i hemlandet samt polis och domstol. ALLA BEKRÄFTADE ATT DET VAR ETT MISSTAG ATT UTVISA DEM FRÅN SVERIGE. INGEN VILL VETA AV DEM I HEMLANDET EFTERSOM DE TILLHÖR "FEL" ETNICITET!!!
-Du förstår Bengt, min mor blev slagen av XXX för att vi är AAA. De slog min mor på bröstet så det började blöda. Sen blev det var och nu har det blivit cancer. Cancern har spridit sig till lymfkärlen. Mamma har sökt hjälp på sjukhuset, men de vill inte hjälpa henne. Pappa och mamma har inga pengar och är inte registrerade i landet, så de kan inte få någon sjukvård. Nu har lymfkärlen svullnat upp så armen är dubbelt så stor. Mamma orkar knappt gå och ibland svimmar hon och ramlar på gatan. De sover på gatan, vid busshållplatsen eller hos någon som öppnar dörren för dem, men dagen efter måste de söka sig till någon annan plats. De är inte välkomna någon stans. Snälla Bengt, hjälp oss och min familj i Y-landet.
När jag hör det här börjar jag gråta häftigt. Det var som om både ilska och skam vällde upp inom mig. Jag var tvungen att gå ut i köket och snyta mig och torka tårarna.
Nu sitter jag vid datorn och ska försöka skriva en överklagan till Migrationsverkets förvaltningsprocessenheten. Jag är trött och ryggen värker, men jag ska försöka hjälpa denne man och hans familj.
Kan pappan och mamman få komma tillbaka?
Hur kunde Migrationsverket vara så kallsinnigt?
Hur kan de skicka tillbaka sonen när de vet genom alla intyg och brev vad som hänt hans föräldrar?
Kan man bra skicka iväg någon till död? Finns det ingen barmhärtighet i Sverige?
Den 21-årige mannen berättar när vi går tillbaka mot buss-stationen att han inte kan äta något. han bara tänker på sitt ansvar för sin lilla familj och för sina föräldrar och syskon.
-Du måste äta och försöka vara stark, säger jag. Försök att vila lite och sova och hämta krafter. Jag ska sitta uppe och skriva och sen faxa till MIGAN. KANSKE de vill lyssna. KANSKE de ändrar sig. KANSKE det finns humanitet kvar i Sverige som räcker åt er.
KANSKE kan vi hoppas...Kanske.....kanske inte...men vi skall kämpa, kämpa k...ä...m...p....a........
Kommentarer
Trackback
