Bengt Sjöberg

Idag har jag besökt några av mina afghanska vänner. En av dem har lyckats rätt så bra i Sverige med eget företag och anställda. Nu får han vara med att ge hopp och stöd till andra som inte varit lika länge i Sverige. Flera av dessa unga pojkar mår fruktansvärt dåligt. Några har skurit sig i armarna, några har tagit överdos av medicin medan andra gått in i en djup depression.
Visst är det konstigt att Sverige anser att säkerhetsläget är så lugnt i Afghanistan att man kan sända iväg unga pojkar utan pengar, släkt, vänner och bostad, men att samma myndigheter anser att vi behöver skicka dit fler soldater eftersom krigshandlingarna ökat och demokratins och fredens seger tycks alltför avlägsen.
Flera av dessa unga män har haft tillfälliga uppehållstillstånd och rotat sig ganska väl i Sverige. Nu ska de tvingas tillbaka till ett land i kaos, krig och terror. Killen som jag besökte idag pratar flytande svenska och är gift med en svensk medborgare. Ändå fruktar han varje gång det ringer på dörren att det är polisen som står utanför dörren för att ta honom och sätta honom på ett flyg till Kabul. Inte undra på att nerverna är på helspänn.
Vi drack te och pratade om olika praktiska problem, sjukvård, tandvård och möjligheter att eventuellt lämna in någon ny ansökan. Inför vinterns kyla var jag glad att jag kunde överlämna några av mina söners jackor och tröjor. Svårare var att ingjuta mod och hopp mot migrationsverkets isande och kyliga bemötande. Killen har inte fått en enda krona det senaste året för att klara kostnader för mat, kläder och resor m.m. Hans fru går i skola och jag fattar inte hur de klarar livet. Ibland åker jag dit med lite pengar och en matkasse, men det kan inte räcka långt.
För några dagar sedan träffade jag en annan afghansk kille. Han kom från sin advokat och var riktigt glad. Denna gång hade han fått en tolk som han förstod vilket inte skett den första och mycket viktiga intervjun. Helt absurt att ens livs kanske svåraste intervju skall ske med en tolk som pratar ett helt annat språk än man talar i sitt land.
Flera av de afghanska killarna som jag träffat har börjat tyna bort, några har gått under jorden, några har åkt till storstaden för att jobba för en usel penning, men ändå ett jobb som skingrar tankarna från ond bråd död och terrorattacker. Några av killarna är analfabeter och har mycket svårt att förstå vad som sker med deras liv. De kanske har varit här sen de var 16 och 17 år. Nu är de 23 och 24 och deras liv flyter bort i en ändlös väntan och tomhet. Deras föräldrar har i flera fall dödats i uppgörelser mellan olika klanledare. Syskon har flytt till olika länder och man har tappat kontakten med hela sin släkt. Nu tyr man sig till sina landsmän och några få svenskar som man känner förtroende för, men ingen vet vad som skall hända i morgon. Ingen tror att kriget kommer att ta slut när det sätts in fler soldater. Framtiden är oviss och mörk. När vi andra går och lägger oss för att sova ligger de och vrider sig i sängen och ångesten tar strupgrepp på deras unga livsgnista och ungdomliga energi.
Min vän ska i alla fall gå till tandläkaren och få hjälp med blödande tandkött. Hoppas att han får hjälp. Han var fin i den vita dunjackan som Joel haft. God natt min vän!