Bengt Sjöberg

Richard Dawkins bok Illusionen om Gud

Leopard förlag

I början av sin bok skriver Dawkins "om den här boken fungerar så som jag har tänkt kommer religiösa läsare som öppnar den att vara ateister när de läst ut den". Efter att ha läst boken kan jag meddela att min tro på Gud som min frälsare och världens skapare står lika fast som tidigare. Jag tror att hela hans upplägg med frenetiska angrepp, rallarsvingar och svepande glåpord mot de kristna och bibeln snarare driver människor till Gud. Dawkins försöker med olika teser, dåligt motiverade filosofiska tankegångar och allmänt pladder försöka bevisa att det inte finns någon Gud och att gudsbegreppet i princip måste vara något slags "virus" eller "mystikgen" som sprider sig mellan generationerna eller som gynnades av det naturliga urvalet. Han tar upp vissa kyrkors praktiserande av barndop och nöddop av sjuka barn som exempel på att överförandet av religionen sker trots avsaknaden av personliga ställningstaganden och menar att så är fallet i allmänhet också. Hans vrångbild av kristen tro är att vi är en massa idioter som blundar för verkligheten och vägrar se fakta och lever i någon slags suggestiv drömvärld.

Dawkins försöker hitta avarter inom den kristna tron. Han letar reda på udda pastorer som t.ex. Fred Phelps i Westboros baptistförsamling, som gör hemska utfall mot homosexuella och sekteristiska församlingar på ytterkanterna. Han tar dem som måttstock för äkta kristen tro. Visst finns det mycket i Dawkins kritik som är sann och även jag håller med om kritiken mot de ytterligheter som finns inom vissa samfund och kyrkor. Knäppskallar finns i de flesta sammanhang, men jag hade väntat mig en mer seriös behandling av detta ämne. När Dawkins sätter igång med sina teorier och filosofiska tankegångar som han lindar in i vetenskapliga termer upplevs det ändå som rent nonsens.

Dawkins har i den senaste upplagan tagit upp en del av kritiken som kommit mot hans bok. Han menar att majoriteten av de troende i världen delar de åsikter som t.ex. de amerikanska förkunnarna Robertsson, Haggard och Falwell fört fram. Där tror jag att han har helt fel. Det finns aktade teologer och förkunnare i den tredje världen och i Europa som står för helt andra värderingar än de som brukar förknippas med amerikanska förkunnare.

Dawkins menar att kristna hänger sig åt blind tro och att de kristna motsätter sig vetenskapliga fakta och vetenskapliga studier. Inget kan vara mer felaktigt. Det som Dawkins helt uppenbart har missat är trons verkliga innebörd och trons principer. Det står i Hebréerbrevet 11:3 "Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt". Detta handlar inte om någon blind självsuggestion där man blundar för vetenskapen. Det krävs betydligt mer tro för att omfatta påståendet att allt har kommit till genom det naturliga urvalet. Dawkins tror inte heller på slumpen, men menar att det finns någon mystiskt verkande kraft i det naturliga urvalet.

Den häpnadsväckande fientlighet som Dawkins bok ger uttryck för säger mycket om honom själv och den inre kamp han tycks kämpa mot religionen. Han jämför religionen med en infektion som infekterar generation efter generation. När han går an på detta sätt tycker jag synd om honom och förstår att han egentligen bara bearbetar sin inre själskris.

Allt ont i världen tycks enligt Dawkins komma från religionen. Han menar att han som god ateist aldrig skulle kunna styra ett flygplan mot en skyskrapa. Både han och jag tar absolut avstånd från våld, men vi vet att det i olika galningars värld finns tankar om våld, hämnd och förstörelse.

Dawkins avsky känner inga gränser för Gamla Testamentet och Israels folks tro. Han nämner dock inte med ett ord att den ene profeten efter den andre också kritiserade de tomma religiösa ritualerna och uppmanade folket till bot, bättring och att göra det goda, att lossa okets band på de fångna i stället för att ägna sig åt fromt prat och offrande av djur i tusental. Jesus kritiserade ju även de religiösa ledarna och menade, att de farit vilse och behövde omvändelse. Dawkins ser bara det negativa i folks utövande av religionen och han glömmer att profeterna och Gud gång på gång korrigerade folket och manade dem till bättring.

Richard Dawkins skriver föraktfullt om Gud i början av kapitlet Gudshypotesen "Gamla Testamentets Gud är antagligen den obehagligaste figuren i hela skönlitteraturen: avundsjuk och stolt över det; en småsint, orättvis, hårdhjärtad maktmänniska, en hämndlysten, blodtörstig etnisk rensare; kvinnohatare, homofob, rasist, barnamördare, folkmördare, sonmördare, en sjukdomsspridande, storhetsvansinnig, sadomasochistisk översittare som nyckfullt och illasinnat slår åt höger och vänster". Efter denna kanonad undrar man hur Dawkins mår egentligen. Vilket hat! Vilken tragedi att uppfatta Gud på det sättet!

En av Dawkins kritiker är professor Terry Eagleton. Han säger om Illusionen om Gud:

"Dawkins orubbliga vetenskapliga partiskhet är av ett sådant slag att han i en nästan fyra hundra sidor lång bok knappt kan förmå sig att medge att människan har gagnats av religionen på något enda sätt, en åsikt som på förhand är lika orimlig som den empiriskt sett är osann.

Ateismen måste sannerligen befinna sig i ett sorgligt skick om dess ledande samtida försvarare måste förlita sig så tungt-och så tydligt-på det osannolika och osanna för att stärka dess sak".

Den hårda kritiken av kristen tro kanske slår hårt tillbaka eftersom ateismen framstår som hård, dömande och illvillig, oförmögen att erkänna allt det goda som ändå byggt upp genom den kärlek som Jesus gestaltat och förmedlat till alla kristna.

Många kristna har starka andliga upplevelser av hur de mött Jesus, blivit uppfyllda av ett stort ljus eller upplevt Guds helige Ande. Dessa upplevelser avfärdar Dawkins med att det finns mentalpatienter som påstår sig ha sett en skär elefant. Han hävdar att den enda skillnaden mellan dessa patienter och kristna är att de kristna skyddas av något slags respekt eftersom deras upplevelser faller inom religionens ram där det finns många med likartade erfarenheter. Dawkins ser verkligen ner på kristna och menar att det finns ett statistiskt samband mellan religiositet och utbildningsnivå eller religiositet och intelligenskvot. Han menar att religiositet i hög grad är negativt korrelerad med utbildning (personer med hög utbildning är mer sällan religiösa) Ja, det stämmer med bibeln. Gud utväljer det som är ringa. Trots detta har vi den allra högsta och mest betydelsefulla kunskapen. Vi har lärt känna Jesus och han har visat oss vägen till Gud och vi har av nåd fått ta emot frälsningens dyrbara och underbara gåva. Det är inte som Dawkins tycks tro en kristen dygd att nöja sig med att inte förstå och gå igenom livet med skygglappar för ögonen. De kristna som jag känner är alla ivriga att ta del av forskarnas vetenskapliga upptäckter och de följer med i olika teorier. De kristna är däremot ödmjuka inför kunskapen att vetenskapen inte har svar på alla frågor. Den ändras ju hela tiden när nya rön kommer fram

Nyligen tittade jag på ett program i SVT om hur religionen tycks förlänga livet på folk. Man fick se äldre religiösa människor i olika kulturer som var friska och vitala, aktiva och öppna mot samhället. De levde i en trygg och kärleksfull gemenskap som utövade ett gott inflytande på hälsa och välbefinnande. Dawkins däremot hävdar att religionens syndbegrepp medför skuldkänslor och dåligt samvete, snarare förkortar livet på människorna och ökar stressnivån, genom att människor frustrerat försöker arbeta på egna goda gärningar men misslyckas gång på gång. Här har Dawkins totalt missat den kristna trons frigörande budskap om rättfärdiggörelse genom tron och hur gudstron ger trygghet, harmoni och framtidstro. En djup förvissning om att vara älskad och godkänd av Gud genom att vi tror på vad Jesus gjorde för oss när han dog och uppstod.

Det finns naturligtvis väldigt mycket som man kan bemöta i Dawkins bok. En sak som gör mig upprörd är, att han avfärdar Moder Teresa som en salvelsefull skenhelig person. Allt det goda som hon gjort och inspirerat tusentals människor till, avfärdas endast på grund av hennes motstånd mot aborter och hennes uttalande att "abort är fredens värsta fiende".

Att Illusionen om Gud kunnat påverka journalister och debattörer över hela vår värld borde bli till en tankeställare för oss kristna. När man läst denna bok och genomskådat författarens tragiska själsliv förstår man, hur viktigt det är för oss kristna att bli ännu mer frimodiga att dela evangeliet med våra medmänniskor. Vi behöver också kristna skribenter och apologeter som på ett intellektuellt trovärdigt sätt kan försvara den kristna tron. Sen vet vi att Gud själv vakar över sitt ord och att han genom sin Ande drar människor till sig. Jag tror därför att denna boks betydelse kan bli större än vad vi anar. Den kommer att driva människor i Guds armar och vi kommer att få se hur den kristna tron kommer att stärkas hos fler människor. Livets tomhet utan Gud och tron på slumpen gör, att dagens ungdomar i allt högre grad upplever sitt liv meningslöst. Tron på Guds skapelse och syfte med oss gör, att vår tid på jorden får innehåll och blir mer värdefull när vi finner gemenskap med Gud genom Jesus.

I min predikan idag läste jag hur Saulus som hotade de kristna själv fick möta Jesus. hans liv blev förvandlat. Samma sak kan hända med Richard Dawkins. Jesus sa att vi ska be för dem som förföljer oss och visa dem kärlek.
Idag berättade jag om hur kristna blir förföljda i länder som Eritrea, Nigeria, Vietnam. Indien, Saudi-Arabien m.fl länder. Vi bad för förföljda kristna och vi bad för dessa länders regimer.
Samtidigt som det är förföljelse blir många människor troende och Guds församling går inte att stoppa.
Även i Sverige ser vi hur kristna trakasseras och förföljs för sin tro. Nu är tid att vittna frimodigt och stå upp för sin tro. Vi behöver inte vara rädda. Jesus har vunnit seger och han hjälper oss. Vi ber om kraft att kunna visa kärlek i alla lägen och göra gott mot dem som förföljer oss.

http://www.genesis.nu/skapelsetro.html
Kolla Anders Gärdeborns artikel enligt länken ovan.