Tänk, den svenske killen hälsade på mig!!!
Att bli sedd är viktigt!
Idag var jag ute och åkte med en man från Afghanistan. Han har bott fem år i Sverige. Vi gick in på ett företag i Örebro där det arbetar flera kristna ungdomar. En av dem hälsade på min afghanske vän under tiden som jag hämtade några böcker och en stor kasse med äpplen.
Jag såg att Andreas tog sig tid att prata med afghanske killen. När vi sen satt i bilen igen och skulle åka vidare mot Degerfors sa afghanen:
-Tänk, det var första gången på fem år som en svensk kille hälsat och pratat vänligt med mig! Jag känner mig så glad för han brydde sig verkligen om mig och frågade mig om saker. Jag kände en sån värme och kärlek från den svenske killen.
När jag kom hem hade jag några mail. Ett var från en man som bott på flyktingförläggningen i Filipstad, men som nu flyttat. Jag har uppmuntrat honom att besöka någon kyrka och kanske hitta vänner som han gjorde när han kom på våra möten i Filipstad.
I mailet stod det att han gått till kyrkan på den nya orten flera gånger utan att någon hälsat på honom. Skamligt! Jag blir så upprörd!
Jag har sett de fina svenskarna som sitter med sångbok och bibel i knät, men som är så inne i sitt och sina bekanta att de inte bryr sig om nykomlingar. Det har hänt med svenskar som besöker en kyrka för första gången. Jag blir upprörd också hur de behandlas, men när en invandrare som vill försöka få kontakt blir nonchalerad blir man upprörd och djupt besviken. De har varken släkt eller vänner i Sverige och känner sig ofta värdelösa och kan ha djupa sår i själen.
Varför har de församlingen över huvud taget en kyrka? Vad har de gjort med gästvänligheten? Skulle de behandla folk på samma sätt om någon kom och hälsade på i deras hem? Knappast! Men kyrkan ska ju vara de kristnas andliga hem. Hur illa är det egentlige ställt i kyrkorna. Skärpning! Jag ska skriva en artikel och skicka till våra kristna tidningar. Vi måste SE FRÄMLINGEN MITT IBALND OSS!
Idag var jag ute och åkte med en man från Afghanistan. Han har bott fem år i Sverige. Vi gick in på ett företag i Örebro där det arbetar flera kristna ungdomar. En av dem hälsade på min afghanske vän under tiden som jag hämtade några böcker och en stor kasse med äpplen.
Jag såg att Andreas tog sig tid att prata med afghanske killen. När vi sen satt i bilen igen och skulle åka vidare mot Degerfors sa afghanen:
-Tänk, det var första gången på fem år som en svensk kille hälsat och pratat vänligt med mig! Jag känner mig så glad för han brydde sig verkligen om mig och frågade mig om saker. Jag kände en sån värme och kärlek från den svenske killen.
När jag kom hem hade jag några mail. Ett var från en man som bott på flyktingförläggningen i Filipstad, men som nu flyttat. Jag har uppmuntrat honom att besöka någon kyrka och kanske hitta vänner som han gjorde när han kom på våra möten i Filipstad.
I mailet stod det att han gått till kyrkan på den nya orten flera gånger utan att någon hälsat på honom. Skamligt! Jag blir så upprörd!
Jag har sett de fina svenskarna som sitter med sångbok och bibel i knät, men som är så inne i sitt och sina bekanta att de inte bryr sig om nykomlingar. Det har hänt med svenskar som besöker en kyrka för första gången. Jag blir upprörd också hur de behandlas, men när en invandrare som vill försöka få kontakt blir nonchalerad blir man upprörd och djupt besviken. De har varken släkt eller vänner i Sverige och känner sig ofta värdelösa och kan ha djupa sår i själen.
Varför har de församlingen över huvud taget en kyrka? Vad har de gjort med gästvänligheten? Skulle de behandla folk på samma sätt om någon kom och hälsade på i deras hem? Knappast! Men kyrkan ska ju vara de kristnas andliga hem. Hur illa är det egentlige ställt i kyrkorna. Skärpning! Jag ska skriva en artikel och skicka till våra kristna tidningar. Vi måste SE FRÄMLINGEN MITT IBALND OSS!
Kommentarer
Trackback
