Att lyssna och samtala
Igår kom jag hem och var glad och upprymd över ett möte som jag var med om att arrangera i Brattfors bygdegård. Vi var sex personer som åkte från Filipstad för att träffa brattforsbor och höra vad de har för tankar om framtiden för sin bygd. Till vårt möte kom även Helena Bengtsson-Rewucha från Filipstads Tidning. Hon tog säkert ett 30-tal kort och verkade tycka om det livliga och engagerade samtalet. Brattforsborna som kom hade verkligen förberett sig inför kvällen. Man berättade om förslag som man jobbat med, men som runnit ut i sanden. Det var förslag på hur man kan få turister att stanna till i byn, säkrare trafikmiljö och bättre kommunikationer inte minst för handikappade. Byborna var stolta över sin bygd, sin fotbollsplan, en gammal stenmur och skolans naturstig. Varför kan inte arbetslösa få komma och hjälpa till att hålla bygdens fornlämningar och turistattraktioner i gott skick nu när vi ser fler och fler människor i utanförskap?
Hade vi varit ett 25-tal människor samlade hade det kanske inte blivit ett riktigt lika bra möte. Kanske hade inte alla vågat yttra sig? Kanske hade vi missat en del bra förslag eftersom någon kanske är blyg att yttra sig inför många männsikor.
När jag tänker på förra veckans olika möten och sammankomster som jag deltog i slås jag av samma insikt. Det är ofta i de små samlingarna som vi kommer varandra nära och där vi vågar vara oss själva och det är då som man känner den där innerliga och djupa gemenskapen. Visst saknar jag tider då man kunde pålysa en gudstjänst eller konsert och det kom 80-120 personer. Man kände att "vi är många" och stämningen steg allt medan applåder och handklappningen steg mot taket. Nu är det i stället flera mindra samlingar som i veckan när vi var inbjudna till Pingstkyrkan i Hällefors. Jag trodde att det skulle komma fler. De som kom fick ändå uppleva en fantastisk gudstjänst och NÄRVARO av den helige Ande.
En hjärtspecialist vid namn Risto Halonen skulle tala. Han har upplevt hur han som överläkare var tvungen att överlåta sig till sin kollega inom cancervården för att genomgå en mycket svår operation. Trots ett väl utfört arbete fanns det ingenting att göra eftersom cancern spridit sig in i olika organ. När man sydde ihop honom fungerade inte tarmarna så Risto kunde inte tillgodogöra sig någon mat. Han trodde att hans tid var ute, men plötsligt vände det totalt. ÖVERLÄKAREN tog över. Hans namn är Jesus Kristus och nu stod Risto i Hällefors och föreläste dels om rent vetenskapliga iakttagelser och forskning, men också om den fantastiska möjligheten som vi har att gå till Gud med allt i våra liv. Inte på ett sånt sätt att vi inte själva tar ansvar för våra handlingar utan att vi överlåter oss till vår Skapare i fullt förtroende för att Hans kärlek och Hans kraft skall beröra oss.
Även samlingen i lördags då vi från olika kyrkor och församlingar möttes till BÖN FÖR BERGSLAGEN/VÄRMLAND bestod av en grupp på cirka 17 personer. Det var en grupp människor där samtalet och bönen var i fokus. En samling där vi möttes för att lyssna på varandra. Vi tog del av de bördor som ligger på våra hjärtan och i samtalet och bönen fick vi lyfta av det som kanske tynger oss. I den gemensamma bönen får vi styrka och kraft att gå vidare och göra det som ligger på Guds hjärta för våra bygder. Ett ämne som vi samtalade om var den andliga enheten som Jesus bad om. Den bönen har världen ännu inte sett gå i uppfyllelse. Ändå är det så viktigt att vi blir enade i vår kärlek till varandra. Det står nämligen i bibeln att "då ska världen förstå att du har sänt mig" (dvs Jesus)
Nu ikväll har vi ännu en samling där vi träffas i mindre grupper för att samtala och be med och för varandra. Dessa samlingar ger mig så mycket. Att lyssna och samtala gör att man påverkas och att man växer som människa. Tänk om fler och fler kunde resa sig från TV-soffan och komma till samlingarna. Då fick vi börja dela på grupperna igen eftersom det är bäst med grupper kring 10-12 personer.
Hade vi varit ett 25-tal människor samlade hade det kanske inte blivit ett riktigt lika bra möte. Kanske hade inte alla vågat yttra sig? Kanske hade vi missat en del bra förslag eftersom någon kanske är blyg att yttra sig inför många männsikor.
När jag tänker på förra veckans olika möten och sammankomster som jag deltog i slås jag av samma insikt. Det är ofta i de små samlingarna som vi kommer varandra nära och där vi vågar vara oss själva och det är då som man känner den där innerliga och djupa gemenskapen. Visst saknar jag tider då man kunde pålysa en gudstjänst eller konsert och det kom 80-120 personer. Man kände att "vi är många" och stämningen steg allt medan applåder och handklappningen steg mot taket. Nu är det i stället flera mindra samlingar som i veckan när vi var inbjudna till Pingstkyrkan i Hällefors. Jag trodde att det skulle komma fler. De som kom fick ändå uppleva en fantastisk gudstjänst och NÄRVARO av den helige Ande.
En hjärtspecialist vid namn Risto Halonen skulle tala. Han har upplevt hur han som överläkare var tvungen att överlåta sig till sin kollega inom cancervården för att genomgå en mycket svår operation. Trots ett väl utfört arbete fanns det ingenting att göra eftersom cancern spridit sig in i olika organ. När man sydde ihop honom fungerade inte tarmarna så Risto kunde inte tillgodogöra sig någon mat. Han trodde att hans tid var ute, men plötsligt vände det totalt. ÖVERLÄKAREN tog över. Hans namn är Jesus Kristus och nu stod Risto i Hällefors och föreläste dels om rent vetenskapliga iakttagelser och forskning, men också om den fantastiska möjligheten som vi har att gå till Gud med allt i våra liv. Inte på ett sånt sätt att vi inte själva tar ansvar för våra handlingar utan att vi överlåter oss till vår Skapare i fullt förtroende för att Hans kärlek och Hans kraft skall beröra oss.
Även samlingen i lördags då vi från olika kyrkor och församlingar möttes till BÖN FÖR BERGSLAGEN/VÄRMLAND bestod av en grupp på cirka 17 personer. Det var en grupp människor där samtalet och bönen var i fokus. En samling där vi möttes för att lyssna på varandra. Vi tog del av de bördor som ligger på våra hjärtan och i samtalet och bönen fick vi lyfta av det som kanske tynger oss. I den gemensamma bönen får vi styrka och kraft att gå vidare och göra det som ligger på Guds hjärta för våra bygder. Ett ämne som vi samtalade om var den andliga enheten som Jesus bad om. Den bönen har världen ännu inte sett gå i uppfyllelse. Ändå är det så viktigt att vi blir enade i vår kärlek till varandra. Det står nämligen i bibeln att "då ska världen förstå att du har sänt mig" (dvs Jesus)
Nu ikväll har vi ännu en samling där vi träffas i mindre grupper för att samtala och be med och för varandra. Dessa samlingar ger mig så mycket. Att lyssna och samtala gör att man påverkas och att man växer som människa. Tänk om fler och fler kunde resa sig från TV-soffan och komma till samlingarna. Då fick vi börja dela på grupperna igen eftersom det är bäst med grupper kring 10-12 personer.
Kommentarer
Trackback
