David-en man efter Guds eget hjärta
Jag har precis läst klart 2 Samuelsboken i Bibeln. Det finns inte många personer som skildras så ingående i Bibeln som David. Berättelserna är inga skönmålningar utan David skildras med såväl sina goda som dåliga sidor. Som en ung herdepojke lärde han sig att lita på Guds beskydd och hjälp. Davids seger över jätten Goliat hör till klassikerna som barnen får lära sig i söndagsskola och på barnmöten.
Vänskapen med Sauls son Jonathan var en djup vänskap. De båda ingick ett förbund som var så starkt att David till och med efter Jonathans död sökte upp hans son Mefiboset för att göra gott mot honom på grund av det ingångna förbundet. Den handikappade Mefiboset fick skydd, omvårdnad, mat och husrum i Davids palats sen han blivit kung över både Juda och Israel.
David vågade ge sig hän i sin tro och tillbedjan till Herren Gud. Han dansade av glädje inför Herren av hela sin kraft medan allt folket under dans, trumpetfanfarer och glada rop förde hem Herrens ark. Hans hängivenhet föraktades av hans fru Mikal.
David blev rikligt välsignad av Gud. Gud sa att han ville ge David och hans släkt ett evigt rike. Då undrade han varför Gud slösade sin kärlek och välsignelse på honom, han som var så liten och oansenlig. Han kom fram till att Gud gjorde det bara därför att han lovat och ville det. Ja, vi förstår inte Guds planer och hans kallelse alla gånger. Från Davids släkt utgick ju till och med Jesus, något som Gud säkert planerat sedan lång tid.
David fick vara med om många segrar, men efter en tid blev var han inte lika noga med att följa Guds vägar. När han stannade hemma från strider som fortfarande pågick föll han för en frestelse som fick till följd att han till och med gav order om att döda Uria vars fru han legat med. När Bat-Seba som kvinnnan hette blev gravid och födde ett barn dog barnet. David sörjde djupt och ångrade sig bittert. Hans kamp skildras i all sin tragedi i psalm 51 i Psaltaren. Gud förlät David, men konsekvenserna av sin synd fick han lida för. Trots detta ser David framåt och får kraft att leva vidare i en nära relation till Gud. Hans psalmer vittnar om underbar trygghet och glädje i Gud, men också stunder av missmod, depressionstankar och brottningskamp med en Gud som förefaller att ha gått och gömt sig.
Mitt under all kamp och strid skildrar David Gud med ord som "min klippa, min borg, min frälsare, min tillflykt, min sköld, mitt skydd, mitt ljus, ett starkt fäste, min räddning, makt och styrka".
När David summerar sitt liv säger han i 2 Samuelsboken 22:24 "Inför Honom är jag felfri, jag har hållit mig borta från all synd". Visst är det en märklig vers. Först tycker man ju att det absolut inte stämmer, men David levde så i förlåtelse och Guds upprättelse att han tog till sig att Gud förlåtit honom hans synder och att Gud låter våra överträdelser vara så långt borta som öster är från väster. Hade det stått från norr till söder skulle man ha kunnat mäta upp en sträcka, men det finns ingen risk att öst och väst någonsin kan mötas eller att den sträckan kan mätas. Så lär Samuelsboken oss att vi skall se på oss själva på detta sätt. Det gör oss till frimodiga människor. Inte människor som tar lätt på felsetg och dåliga val i livet utan som lär sig av misstag och som får kraft att mogna, utvecklas och bli till karaktärer, människor att lita på.
David påstår inte att han aldrig syndat. Vi förstår av hans psalmer att han plågades svårt av sina synder, men han såg på sig själv ur Guds perspektiv. Han visste att Gud gjort hans hjärta "vitare än snö". I och med att Jesus dog och uppstod för oss kan vi alla få ett rent hjärta. Våra misstag och synder byts ut mot hans renhet. Vi får förlåtelse och vår synd finns inte mer.
Vi kan alla säga med orden från psalm 23 "Herren är min herde, mig skall ingenting fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro. Bara godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar".
Vänskapen med Sauls son Jonathan var en djup vänskap. De båda ingick ett förbund som var så starkt att David till och med efter Jonathans död sökte upp hans son Mefiboset för att göra gott mot honom på grund av det ingångna förbundet. Den handikappade Mefiboset fick skydd, omvårdnad, mat och husrum i Davids palats sen han blivit kung över både Juda och Israel.
David vågade ge sig hän i sin tro och tillbedjan till Herren Gud. Han dansade av glädje inför Herren av hela sin kraft medan allt folket under dans, trumpetfanfarer och glada rop förde hem Herrens ark. Hans hängivenhet föraktades av hans fru Mikal.
David blev rikligt välsignad av Gud. Gud sa att han ville ge David och hans släkt ett evigt rike. Då undrade han varför Gud slösade sin kärlek och välsignelse på honom, han som var så liten och oansenlig. Han kom fram till att Gud gjorde det bara därför att han lovat och ville det. Ja, vi förstår inte Guds planer och hans kallelse alla gånger. Från Davids släkt utgick ju till och med Jesus, något som Gud säkert planerat sedan lång tid.
David fick vara med om många segrar, men efter en tid blev var han inte lika noga med att följa Guds vägar. När han stannade hemma från strider som fortfarande pågick föll han för en frestelse som fick till följd att han till och med gav order om att döda Uria vars fru han legat med. När Bat-Seba som kvinnnan hette blev gravid och födde ett barn dog barnet. David sörjde djupt och ångrade sig bittert. Hans kamp skildras i all sin tragedi i psalm 51 i Psaltaren. Gud förlät David, men konsekvenserna av sin synd fick han lida för. Trots detta ser David framåt och får kraft att leva vidare i en nära relation till Gud. Hans psalmer vittnar om underbar trygghet och glädje i Gud, men också stunder av missmod, depressionstankar och brottningskamp med en Gud som förefaller att ha gått och gömt sig.
Mitt under all kamp och strid skildrar David Gud med ord som "min klippa, min borg, min frälsare, min tillflykt, min sköld, mitt skydd, mitt ljus, ett starkt fäste, min räddning, makt och styrka".
När David summerar sitt liv säger han i 2 Samuelsboken 22:24 "Inför Honom är jag felfri, jag har hållit mig borta från all synd". Visst är det en märklig vers. Först tycker man ju att det absolut inte stämmer, men David levde så i förlåtelse och Guds upprättelse att han tog till sig att Gud förlåtit honom hans synder och att Gud låter våra överträdelser vara så långt borta som öster är från väster. Hade det stått från norr till söder skulle man ha kunnat mäta upp en sträcka, men det finns ingen risk att öst och väst någonsin kan mötas eller att den sträckan kan mätas. Så lär Samuelsboken oss att vi skall se på oss själva på detta sätt. Det gör oss till frimodiga människor. Inte människor som tar lätt på felsetg och dåliga val i livet utan som lär sig av misstag och som får kraft att mogna, utvecklas och bli till karaktärer, människor att lita på.
David påstår inte att han aldrig syndat. Vi förstår av hans psalmer att han plågades svårt av sina synder, men han såg på sig själv ur Guds perspektiv. Han visste att Gud gjort hans hjärta "vitare än snö". I och med att Jesus dog och uppstod för oss kan vi alla få ett rent hjärta. Våra misstag och synder byts ut mot hans renhet. Vi får förlåtelse och vår synd finns inte mer.
Vi kan alla säga med orden från psalm 23 "Herren är min herde, mig skall ingenting fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro. Bara godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar".
Kommentarer
Trackback
