Asylpraxis-allt svårare att få uppehållstillstånd
Michael Williams som är v. ordf. i FARR och som jobbar med migrationsfrågor inom Svenska Kyrkan ger här sin analys av vad som hänt sedan Utlänningsnämnden las ner och den nya instansordningen infördes med Migrationsdomstolar och överprövning i Kammarrätten i Stockholm, tillika Migrationsöverdomstol.
Det är viktigt att påpeka att den nya lagen tar bort möjligheten för regeringen att etablera praxis genom beslut i enskilda ärenden förutom i säkerhetsärenden. Den politiska styrningen tar sig uttryck bara genom lagstiftningen, utredningar, nya lagförslag och regelringsbrev och politiker kan lugnt hänvisa till att det är domstolarnas roll att tillämpa lagen.
Det är intressant att notera att i senaste regleringsbrev så omfattas asylinvandringen av principen om den reglerade invandringen. Detta är ett paradigmskifte. Tidigare har asyl betraktats som utanför den reglerade invandringen och styrd av den enskildas skyddsbehov och Sveriges internationella åtaganden. I princip var man beredd att ge skydd åt alla som bedömdes vara i behov av skydd oavsett deras antal. Nu smygs det in ett behov av att minska antalet. Mekanismer som hjälpe med detta är Dublinförordningen som snart förstärks av en ny viseringsdatabas som snabbt kan avslöja vilket land som har beviljat visum även om den asylsökande söker asyl utan passhandling. Detta beror på att varje visum framöver kommer att innehålla personens fingeravtryck samt annan biometrisk data.
En annan mekanism för att minska antalet beviljade asylansökningar är att tolka bestämmelser i lagen så snävt som möjligt. Detta har gjorts beträffande definitionen av inre väpnad konflikt. Genom att finna att det inte rådde en inre väpnad konflikt i Irak kund Sverige ställa krav på individuella skyddsbehov hos varje sökande. Om överdomstolen hade bedömt att det rådde inre väpnad konflikt i Irak hade de flesta fått stanna utifrån denna allmänna bedömning för lagen kräver inte individuella skäl i detta fall.
En annan inskränkande mekanism är intern flykt. Principen är erkänd i UNHCR:s handbok men Sverige har försökt att tillämpa det väldigt brett och utan att ta hänsyn till alla omständigheter i den enskildes situation. Nu på senare tid har överdomstolen fattat ett beslut om en afghan där man kräver att Migrationsverket ska visa att det finns ett verkligt internflyktsalternativ för individen på en viss ort. Det räcke r inte att hävda att Kabul är generellt ett säkert ställe för alla.
Humanitära skäl har ersatts av begreppet synnerligen ömmande skäl som tolkas betydligt snävare och betraktas som en undantagsparagraf. Om vi jämför med villkoren för uppehållstillstånd under den tillfälliga lagen och hur synnerligen ömmande omständigheter tolkas idag ser vi väsentliga skillnader i synnerhet vad gäller barns vistelsetid och anknytning till Sverige. Det räckte då med 2 års vistelse för ett barn som var 4 år eller äldre när det kom till Sverige. Nu kan barn ha vistats här 4-5 år legalt och detta anses inte i sig som grund för uppehållstillstånd.
Överdomstolen har också snävat in på tillämpningen av praktiska verkställighetshinder. Under den tillfälliga lagen kunde dessa vara grund för tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd beroende på land och individuella omständigheter. Överdomstolen har nu etablerat en praxis som säger att det är den enskild individens skyldighet att lämna landet frivilligt och om det går i princip att ta sig till detta land för vem som helst så förväntas den enskilde göra det. Verkställighetshinder kan inte uppstå om man inte gör ett försök. I vissa fall är det omöjligt för polisen att göra ett försök och individen hamnar i en limbotillvaro utan möjlighet att arbeta eller komma in i samhället.
Den nya instansordningen utnyttjas till fullo av Migrationsverket, som nu har rätt att överklaga positiva beslut i Migrationsdomstolen om de anser att dessa beslut inte följer deras tolkning av lagen eller tidigare praxis. Migrationsverket har utnyttjat denna möjlighet oerhört flitigt och ganska ofta lyckat få prövningstillstånd från överdomstolen. Domstolen har sedan upphävt den lägre instansen dom och en ny hårdare praxis har fastställts som följs slaviskt av Migrationsverket även i fall där de individuella omständigheterna skiljer sig på väsentliga punkter från det vägledande beslutet.
Ett annat område där överdomstolen har inskränkt praxis är i fall där beslut blir preskriberade och personen är kvar i landet. Tidigare och personen hade varit kvar p g a polisens bristande förmåga att verkställa kunde uppehållstillstånd beviljas. Nu när ansvaret för verkställighet läggs helt och hållet på individen tolkas det som individens ansvar för konsekvenserna av kvardröjandet. Så om dessa 4 år efter lagakraftvunnet beslut rinner förbi p g a individens bristande vilja att självmant lämna landet, även om personen inte har gömt sig under tiden, beviljas inget uppehållstillstånd. Om man har hållit sig undan en tid men vistas lagligt större delen av tiden kan tillstånd också nekas. Jag är ombud i ett fall som gälle ren libanesisk medborgare vars ärende preskriberades. Han är sambo med en naturaliserad svenska och har 2 barn tillsammans med henne varav den äldste fyller snart 5 år. Han får inte uppehållstillstånd p g a anknytning här i landet utan tvingas återvända till Libanon för att söka uppehållstillstånd. Migrationsverket har inte vägt in konsekvenserna för barnen av detta beslut bara lyft fram hans ovilja att medverka till sin egen utvisning och att han under en tidigare vistelsetid i Sverige hade hållit sig undan en kortare tid samt att han hade uppgett en delvis felaktig identitet. Det känns som att systemet vill i första hand straffa individen för begångna brott och inte se hela familjens situation samt den delen av lagstiftningen som säger att en person i hans situation har rätt till uppehållstillstånd. Nu visserligen har justitiedepartementet satt igång en utredning om effekterna av denna restriktiva hållning men dessa signaler uppfattas inte av Migrationsverket som en möjlighet att vara mer human i sina bedömningar.
Michael Williams, vice ordförande i Farr, verksam inom Svenska Kyrkan med integrations och migrationsfrågor
Det är viktigt att påpeka att den nya lagen tar bort möjligheten för regeringen att etablera praxis genom beslut i enskilda ärenden förutom i säkerhetsärenden. Den politiska styrningen tar sig uttryck bara genom lagstiftningen, utredningar, nya lagförslag och regelringsbrev och politiker kan lugnt hänvisa till att det är domstolarnas roll att tillämpa lagen.
Det är intressant att notera att i senaste regleringsbrev så omfattas asylinvandringen av principen om den reglerade invandringen. Detta är ett paradigmskifte. Tidigare har asyl betraktats som utanför den reglerade invandringen och styrd av den enskildas skyddsbehov och Sveriges internationella åtaganden. I princip var man beredd att ge skydd åt alla som bedömdes vara i behov av skydd oavsett deras antal. Nu smygs det in ett behov av att minska antalet. Mekanismer som hjälpe med detta är Dublinförordningen som snart förstärks av en ny viseringsdatabas som snabbt kan avslöja vilket land som har beviljat visum även om den asylsökande söker asyl utan passhandling. Detta beror på att varje visum framöver kommer att innehålla personens fingeravtryck samt annan biometrisk data.
En annan mekanism för att minska antalet beviljade asylansökningar är att tolka bestämmelser i lagen så snävt som möjligt. Detta har gjorts beträffande definitionen av inre väpnad konflikt. Genom att finna att det inte rådde en inre väpnad konflikt i Irak kund Sverige ställa krav på individuella skyddsbehov hos varje sökande. Om överdomstolen hade bedömt att det rådde inre väpnad konflikt i Irak hade de flesta fått stanna utifrån denna allmänna bedömning för lagen kräver inte individuella skäl i detta fall.
En annan inskränkande mekanism är intern flykt. Principen är erkänd i UNHCR:s handbok men Sverige har försökt att tillämpa det väldigt brett och utan att ta hänsyn till alla omständigheter i den enskildes situation. Nu på senare tid har överdomstolen fattat ett beslut om en afghan där man kräver att Migrationsverket ska visa att det finns ett verkligt internflyktsalternativ för individen på en viss ort. Det räcke r inte att hävda att Kabul är generellt ett säkert ställe för alla.
Humanitära skäl har ersatts av begreppet synnerligen ömmande skäl som tolkas betydligt snävare och betraktas som en undantagsparagraf. Om vi jämför med villkoren för uppehållstillstånd under den tillfälliga lagen och hur synnerligen ömmande omständigheter tolkas idag ser vi väsentliga skillnader i synnerhet vad gäller barns vistelsetid och anknytning till Sverige. Det räckte då med 2 års vistelse för ett barn som var 4 år eller äldre när det kom till Sverige. Nu kan barn ha vistats här 4-5 år legalt och detta anses inte i sig som grund för uppehållstillstånd.
Överdomstolen har också snävat in på tillämpningen av praktiska verkställighetshinder. Under den tillfälliga lagen kunde dessa vara grund för tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd beroende på land och individuella omständigheter. Överdomstolen har nu etablerat en praxis som säger att det är den enskild individens skyldighet att lämna landet frivilligt och om det går i princip att ta sig till detta land för vem som helst så förväntas den enskilde göra det. Verkställighetshinder kan inte uppstå om man inte gör ett försök. I vissa fall är det omöjligt för polisen att göra ett försök och individen hamnar i en limbotillvaro utan möjlighet att arbeta eller komma in i samhället.
Den nya instansordningen utnyttjas till fullo av Migrationsverket, som nu har rätt att överklaga positiva beslut i Migrationsdomstolen om de anser att dessa beslut inte följer deras tolkning av lagen eller tidigare praxis. Migrationsverket har utnyttjat denna möjlighet oerhört flitigt och ganska ofta lyckat få prövningstillstånd från överdomstolen. Domstolen har sedan upphävt den lägre instansen dom och en ny hårdare praxis har fastställts som följs slaviskt av Migrationsverket även i fall där de individuella omständigheterna skiljer sig på väsentliga punkter från det vägledande beslutet.
Ett annat område där överdomstolen har inskränkt praxis är i fall där beslut blir preskriberade och personen är kvar i landet. Tidigare och personen hade varit kvar p g a polisens bristande förmåga att verkställa kunde uppehållstillstånd beviljas. Nu när ansvaret för verkställighet läggs helt och hållet på individen tolkas det som individens ansvar för konsekvenserna av kvardröjandet. Så om dessa 4 år efter lagakraftvunnet beslut rinner förbi p g a individens bristande vilja att självmant lämna landet, även om personen inte har gömt sig under tiden, beviljas inget uppehållstillstånd. Om man har hållit sig undan en tid men vistas lagligt större delen av tiden kan tillstånd också nekas. Jag är ombud i ett fall som gälle ren libanesisk medborgare vars ärende preskriberades. Han är sambo med en naturaliserad svenska och har 2 barn tillsammans med henne varav den äldste fyller snart 5 år. Han får inte uppehållstillstånd p g a anknytning här i landet utan tvingas återvända till Libanon för att söka uppehållstillstånd. Migrationsverket har inte vägt in konsekvenserna för barnen av detta beslut bara lyft fram hans ovilja att medverka till sin egen utvisning och att han under en tidigare vistelsetid i Sverige hade hållit sig undan en kortare tid samt att han hade uppgett en delvis felaktig identitet. Det känns som att systemet vill i första hand straffa individen för begångna brott och inte se hela familjens situation samt den delen av lagstiftningen som säger att en person i hans situation har rätt till uppehållstillstånd. Nu visserligen har justitiedepartementet satt igång en utredning om effekterna av denna restriktiva hållning men dessa signaler uppfattas inte av Migrationsverket som en möjlighet att vara mer human i sina bedömningar.
Michael Williams, vice ordförande i Farr, verksam inom Svenska Kyrkan med integrations och migrationsfrågor
Kommentarer
Trackback
