Bengt Sjöberg

Denna vecka har jag fått brev från Migrationsminister Tobias Billström och generaldirektören för Migrationsverket Dan Eliasson. De besvarar mitt brev angående en iransk ung man som varit på flykt i 8 år allt sedan han var 16 år. Norge har två gånger försökt att utvisa honom utan att lyckas eftersom Iran inte vill ta emot sina landsmän som sökt asyl och inte självmant vill återvända. Mannen har rest mellan Norge och Sverige minst åtta gånger, men Sverige skickar honom tillbaka till Norge gång på gång. Jag ville i mitt brev få stöd för tanken att Sverige skulle göra ett avsteg från Dublinförordningen och ta upp mannens asylansökan i Sverige.
Svaret från ledningen är att några sådana avsteg inte kan göras. Dan Eliasson skriver ett trevligt och förklarande brev, men migrationsministern skriver genom sin sekreterare som vanligt ett kort intetsägande svar där han förklarar att han som minister inte kan agera i några enskilda ärenden. Jag menar att det ärende som jag beskrivit är unikt och skulle kunna vara ett exempel på hur en human rättsstat skulle kunna visa medkänsla och empati.I Norge får den unge mannen bo på ett väntemottak och han får inga pengar utan bara lite mat. Hela hans ungdom är förstörd och han har mycket starka intyg från läkare att han behöver en fast och trygg förankring i tillvaron för att kunna tillfriskna.