Nationaldagsfirande i Filipstad
Mitt tal på Nationaldagen vid Stora Torget i Filipstad den 6 juni 2009
Mamma skickade iväg mig till söndagsskolan och kollade att jag hade med mig min 25-öring. Vi var rätt så fattiga, men något skulle jag ha att lägga i sparbössan, till barnet från Afrika, som bockade så snällt varje gång man la i någon slant.
Ibland kom pappa hem och berättade från resor som han gjort i Turkiet, Grekland, Libanon, Pakistan och Bangladesh. Jag minns speciellt dockorna han satte fram på ett bord. De hade så vackra folkdräkter.
Engagemanget för andra länder väcktes tidigt i mitt liv. Ibland hände det också att vi tog emot besök från avlägsna länder. Planer för sykurser och införskaffandet av symaskiner diskuterades, liksom planer för läs- och skrivkurser, rullande dispensärer med sjuksköterskor och mediciner, tramporglar till kyrkor och mycket annat planlades i vårt hem. Där grundlades det internationella engagemanget. Namn som Demetriades, Petro Shimatsi, Slobodan och orter som Pinga, Walikale och Bujumbura kändes så främmande att jag tog dem gång på gång på mina läppar och upprepade dem. Nu har jag träffat invandrare i vår stad från dessa platser.
Jag är tacksam och glad för Sverige och att jag är svensk. Jag tycker absolut vi ska fira vår nationaldag och den svenska flaggan ska vi låta vaja stolt mot dunkla skyar. Jag är tacksam för friheten, freden, yttrandefriheten och våra sociala skyddsnät. Två av mina syskon är födda i Finland under andra världskriget. De växte upp med minnen om krig som fortfarande ibland skär som knivar i deras sinnen.
Jag älskar våra skogar med möjligheter att plocka bär och svamp eller att bara ta lugna promenader på stigar där folk gått och vallat sina kor, får och getter i århundraden. Jag älskar våra sjöar dit jag ofta tar med mig mina barnbarn för att fiska, eller ska jag säga försöka fiska och reda ut ihoptrassslade linor, krokar och flöten som fastnar i tallar och björkar. Jag blir alldeles lugn och fylls av ro och frid när jag någon gång besöker vårt fjällområde och står och tittar ut över milsvida fjäll, snövidder och oändliga skogar.
Visst är det viktigt att slå vakt om våra seder och traditioner, men vi måste också leva med vår tid. Vårt land har förändrats och berikats. Med den trygghet och gemenskap som vår historia och vårt gemensamma arv ger kan vi också med öppenhet, kärlek och värme möta andra människor från andra länder och kulturer. Vi kan vara med och göra en insats för dem som behöver en fristad undan våld, krig och trakasserier. I stället för att blygas och tala illa om den kristna tron, kan vi söka de äkta rötterna och få uppleva att tron på Gud betyder mycket även i vår tid. Allt är inte relativt i det postmoderna samhället. Jag hävdar att det finns absoluta värden och värderingar som ger en trygghet som gör att vi vågar möta andra värderingar och åsikter.
Jag är också glad och stolt för att vi i Sverige gått före övriga Europa när det gäller att visa solidaritet och medmänsklighet med den tredje världen. Uppväxt med det internationella engagemanget tänker jag på hur min mamma städade hos sjuka och gamla för att skicka ut pengar till olika projekt i Pakistan och på Sri Lanka. Där byggde mina bröder i samarbete med Erikshjälpen yrkesskolor och kyrkor och ordnade läs- och skrivkurser för kvinnor som annars aldrig hade en chans att komma ut utanför hemmet och tjäna egna pengar och kunna bli självständiga. Jag gick runt och sålde Erikshjälpens tidning "De sjukas vän" och jag fick träffa den blödarsjuke "farbror" Erik Nilsson som då bara var i 30-årsåldern, men som byggt upp en organisation för att hjälpa och uppmuntra alla svenska barn som var tvungna att besöka ett sjukhus eller en läkarstation.
Inte kunde jag ana att jag skulle få vara med om att starta en second handbutik i Erikshjälpens regi i Filipstad 45 år efteråt.
Vi har under de år som butiken funnits regelbundet delat ut 100 000-tals kronor varje år till barn, unga och äldre i länder som Estland, Lettland, Rumänien, Bolivia, Pakistan, Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Nagaland, Urdmurtien samt katastrofhjälp till Cambodja, Kosovo, jordbävningsoffer i Armenien och mycket annat. Erikshjälpens motto är att förändra världen genom att ge liv åt barns drömmar. Vi verkar för att barn och familjer ges förutsättningar att genom egen drivkraft utvecklas under goda levnadsvillkor.
Nu ökar också behovet av att hjälpa och stötta ungdomar i Sverige som hamnat i arbetslöshet, människor som hamnat i utanförskap, skolbarn som inte får det stöd och den hjälp som de borde få. Jag upprörs också när jag hör om äldre som inte får komma ut fastän solen skiner och de ljumma varma vindarna smeker hud och hår i en rodnande kvällssol. Nog borde de äldre få komma ut och glädja sig. Jag förstår naturligtvis kommuner som inte får budgeten att räcka till, men jag undrar om inte några av oss skulle kunna ta ett ansvar. Att besöka någon äldre och ta dem med på en promenad, läsa en bok eller tidning och småprata en stund skulle säkert pigga upp båda parter och livet skulle bli rikare och mer meningsfullt.
Inför detta nationaldagsfirande har jag skrivit några brev till flyktingar som bott i stan ett eller fler år. Jag vill avsluta med några meningar från ett par av dessa flyktingar.
Jag kan säga att min tid som flykting i Filipstad var rolig och jag lärde mig många saker. Trots oro, ovishet och frustration inför besked från migrationsverket hade jag och mina kompisar en fantastisk period.
Vi kände oss bra och har roliga och oförglömliga minne från Filipstad och gemenskapen i kyrkan.
Jag tackar Filipstad för att ni tog emot mig, jag tackar migrationsverket för att ni bemötte mig med respekt, jag tackar Folkets Hus och mina språklärare där som lärde mig svenska med kärlek. Jag tackar vårdcentralen för att jag kunde praktisera där.
Det har gått några år sedan dess, men jag kommer att alltid minnas den här tiden
Idag jobbar jag som läkare och gör mitt bästa för att vara en positiv individ i mitt nya land.
Tack till Sverige och hjärtliga gratulationer på Nationaldagen!
Min tid i Filipstad var svår när man inte visste något om morgondagen. Jag är så tacksam till folket som accepterade mig och som hjälpte mig att få ett arbete. Jag kände mig hemma i Filipstad och återvänder då och då till er vackra stad för att hälsa på vänner.
Flera "nysvenskar" deltog i firandet
