Oväntade möten
Den som har gjort en resa har alltid nåt att berätta.
I onsdags morse reste jag iväg på en längre resa i Sverige. Vi dvs min afghanske vän och jag närmade oss målet, men hade ingen anings om vägen. Min inbyggda gps funkar dåligt och platser ligger inte där jag tror att vi är på kartan. Vad göra? Jo, det stod en man vid en busshållplats. Vi stannade och frågade om han visste vägen till X-torget i Y-stadsdelen. Det visade sig att han var på väg just dit.
-Hoppa in i bilen och visa vägen, sa jag.
Mannen hoppade in och dirigerade oss genom det ena bostadområdet till det andra. Vänster, höger och höger så var vi äntligen framme.
Vi gick och tog en kopp kaffe och trodde att vi kommit till Mogadishu. De flesta pratade somaliska eller arabiska.
Efter en stund gick vi till vår mötesplats. Inne i caféet var det trångt och livat. Plötsligt fick jag se Sassan komma emot mig glädjestrålande. Han gav mig en snabb kram och pekade och viftade med armarna. Jag tittade efter honom, men förstod på hans tecken att han skulle hämta sin bror. Efter cirka 20 minuter kom Daniel och vi satte oss ner och skrev till varandra. Vi hade inte planerat att mötas och jag hade inte en aning om att de bodde i närhheten av caféet. De hade mycket att berätta om sitt nya liv. De brukar följa med här på bloggen, så de visste redan alla nyheter om oss och Kristen Gemenskap.
De hälsar så varmt till alla i Filipstad och Värmland. De båda döva brröderna har det bra. Sassan jobbar och Daniel spelar vattenpoolo i elitserien och målar.
Efter ett tag kom det flera som bott i Filipstad, Storfors och Karlstad. Det blev kramar och hjärtliga handslag.
Efter en stund avtar sorlet i caféet och det blir nästan tyst. Plötsligt blir det full fart och många reser sig fort upp och går mot ett bord där man ställt stora påsar med bröd. Den ena familjen efter den andra tar påsar och skyndar iväg.
Några hämtar mediciner och andra får hjälp att träffa en advokat. Jag ser en lång kö ringla sig utanför byggnaden och blir imponerad av personalens ordning och organisation i kön och i rummen som är fyllda av människor i alla åldrar. Människor med otroligt dramatiska öden. Kyrkan och organisationerna som står bakom denna verksamhet gör verkligen stor nytta.
Behoven är stora. Kanske ni kan starta något liknande i era trakter, säger personalen. Ja, kanske. På vägen hem åkte vi förbi en av de entusiastiska människor som jag känner som ivrar för en mer human flykting och asylpolitik i detta land. Familjens hem låg underbart vackert och på deras gård odlades de flesta vanliga och många ovanliga grönsaker. Där fanns utrymmen, ekonomibyggnader och inhägnade områden där kaniner, höns, grisar, kor och andra djur levde omgivna av en storslagen natur. Vi fick smaka på årets första jordgubbar och äta squasch-soppa och fläskfilé med potatis och rödkål blandad med äppelmos. Verkligen gott.
Resan hem tog tid bland annat eftersom vi fick stå länge på en väg för att det skett en bussolycka. Vi kom dock lyckligt och väl hem.
I onsdags morse reste jag iväg på en längre resa i Sverige. Vi dvs min afghanske vän och jag närmade oss målet, men hade ingen anings om vägen. Min inbyggda gps funkar dåligt och platser ligger inte där jag tror att vi är på kartan. Vad göra? Jo, det stod en man vid en busshållplats. Vi stannade och frågade om han visste vägen till X-torget i Y-stadsdelen. Det visade sig att han var på väg just dit.
-Hoppa in i bilen och visa vägen, sa jag.
Mannen hoppade in och dirigerade oss genom det ena bostadområdet till det andra. Vänster, höger och höger så var vi äntligen framme.
Vi gick och tog en kopp kaffe och trodde att vi kommit till Mogadishu. De flesta pratade somaliska eller arabiska.
Efter en stund gick vi till vår mötesplats. Inne i caféet var det trångt och livat. Plötsligt fick jag se Sassan komma emot mig glädjestrålande. Han gav mig en snabb kram och pekade och viftade med armarna. Jag tittade efter honom, men förstod på hans tecken att han skulle hämta sin bror. Efter cirka 20 minuter kom Daniel och vi satte oss ner och skrev till varandra. Vi hade inte planerat att mötas och jag hade inte en aning om att de bodde i närhheten av caféet. De hade mycket att berätta om sitt nya liv. De brukar följa med här på bloggen, så de visste redan alla nyheter om oss och Kristen Gemenskap.
De hälsar så varmt till alla i Filipstad och Värmland. De båda döva brröderna har det bra. Sassan jobbar och Daniel spelar vattenpoolo i elitserien och målar.
Efter ett tag kom det flera som bott i Filipstad, Storfors och Karlstad. Det blev kramar och hjärtliga handslag.
Efter en stund avtar sorlet i caféet och det blir nästan tyst. Plötsligt blir det full fart och många reser sig fort upp och går mot ett bord där man ställt stora påsar med bröd. Den ena familjen efter den andra tar påsar och skyndar iväg.
Några hämtar mediciner och andra får hjälp att träffa en advokat. Jag ser en lång kö ringla sig utanför byggnaden och blir imponerad av personalens ordning och organisation i kön och i rummen som är fyllda av människor i alla åldrar. Människor med otroligt dramatiska öden. Kyrkan och organisationerna som står bakom denna verksamhet gör verkligen stor nytta.
Behoven är stora. Kanske ni kan starta något liknande i era trakter, säger personalen. Ja, kanske. På vägen hem åkte vi förbi en av de entusiastiska människor som jag känner som ivrar för en mer human flykting och asylpolitik i detta land. Familjens hem låg underbart vackert och på deras gård odlades de flesta vanliga och många ovanliga grönsaker. Där fanns utrymmen, ekonomibyggnader och inhägnade områden där kaniner, höns, grisar, kor och andra djur levde omgivna av en storslagen natur. Vi fick smaka på årets första jordgubbar och äta squasch-soppa och fläskfilé med potatis och rödkål blandad med äppelmos. Verkligen gott.
Resan hem tog tid bland annat eftersom vi fick stå länge på en väg för att det skett en bussolycka. Vi kom dock lyckligt och väl hem.
Kommentarer
Trackback
