Hur ärlig får man vara?
Vintern har varit lång. Just nu snöar det och vinden blåser och tar tag i fönstren och försöker tränga in i huset. Jag ska precis tappa upp ett varmt bad. Det är skönt mot den ständiga ischias-värken. Jag längtar efter värme och sommar. Kalla bilar och kalla säten är inte bra mot värk och inflammationer.
I veckan hörde jag några äldre personer prisa en man därför att han alltid svarade på frågan hur han mådde genom att hänvisa till Guds nåd. Hur de frågade honom om hans situation fick de samma svar. De äldre vännerna tyckte att det var mycket bra och beundransvärt. Ändå undrade de lite hur mannen klarade sin livssituation.
Jag höll inte med. Jag anser att det är viktigt att våga vara den man är, helt uppriktigt och inte gå omkring med en mask utåt när det kanske är så att man mår dåligt invärtes. Den kristna gemenskapen bör vara så kärleksfull och omhändertagande att man får vara sig själv. Man måste få vara svag, men ändå få uttrycka sin tillit och förtröstan till Gud. Visst skall vi vara balanserade människor som skall tala tro. Visst kan det negativa ofta ta överhanden och det kan vara svårt att hålla balansen, men jag har svårt för människor som man aldrig kommer in på livet.
Jag tror att det är viktigt när vi samlas till möten att vi vågar vara öppna mot varandra och berätta om vi är sjuka, är deppiga eller har ekonomiska bekymmer. Jag tror att vi kan få engagemang i bönen och omsorgen om varandra om vi släpper in folk i vårt liv. En attityd att allt alltid är toppen blir genomskådat som en ytlig jargong, eller har jag fel?
Jag minns en gång när jag var till sjukgymnasten för min fruktansvärda värk i ryggen. Han masserade och tänjde på korta muskler och sen sa han:
- Jag tycker att du ska samla dina vänner i församlingen och sen ska de lägga sina händer på dig och be för dig. Då kommer du att bli mycket bättre. Jag vet eftersom jag prövat handpåläggning, men om ni gör det som tror på Jesus, då blir du bättre.
Ja, jag har fått hjälp i församlingen många gånger när man bett för mig. Utan förböner skulle jag vara helt invalidiserad.
Jag vill fortsätta att bekänna "Allt förmår jag I HONOM som ger mig kraft". "Genom Jesu sår är jag helad", men jag vill också ha rätt att bland trosvänner vara mig själv med all den svaghet och med de brister som varje människa har. Jag vet att vi är älskade av Gud sådana som vi är. Låt oss i den kristna gemenskapen göra det samma. DU ÄR ÄLSKAD MED ALLA DINA FEL OCH BRISTER. DU FÅR VARA SVAG I VÅR FÖRSAMLING. DU FÅR KOMMA MED DINA FRÅGOR OCH VI SKA SAMTALA OCH BE FÖR DIG. DU FÅR TILL OCH MED TVIVLA OCH GÖRA SOM DAVID GJORDE I PSALTAREN, RIKTA DINA FRÅGOR OCH DIN FRUSTRATION TILL GUD. Så får vi vänta på Herren och vänta på våren och värmen. Mörkret skall ljusna och solens varma strålar ska på nytt sprida sin värme och sina glada strålar.
I veckan hörde jag några äldre personer prisa en man därför att han alltid svarade på frågan hur han mådde genom att hänvisa till Guds nåd. Hur de frågade honom om hans situation fick de samma svar. De äldre vännerna tyckte att det var mycket bra och beundransvärt. Ändå undrade de lite hur mannen klarade sin livssituation.
Jag höll inte med. Jag anser att det är viktigt att våga vara den man är, helt uppriktigt och inte gå omkring med en mask utåt när det kanske är så att man mår dåligt invärtes. Den kristna gemenskapen bör vara så kärleksfull och omhändertagande att man får vara sig själv. Man måste få vara svag, men ändå få uttrycka sin tillit och förtröstan till Gud. Visst skall vi vara balanserade människor som skall tala tro. Visst kan det negativa ofta ta överhanden och det kan vara svårt att hålla balansen, men jag har svårt för människor som man aldrig kommer in på livet.
Jag tror att det är viktigt när vi samlas till möten att vi vågar vara öppna mot varandra och berätta om vi är sjuka, är deppiga eller har ekonomiska bekymmer. Jag tror att vi kan få engagemang i bönen och omsorgen om varandra om vi släpper in folk i vårt liv. En attityd att allt alltid är toppen blir genomskådat som en ytlig jargong, eller har jag fel?
Jag minns en gång när jag var till sjukgymnasten för min fruktansvärda värk i ryggen. Han masserade och tänjde på korta muskler och sen sa han:
- Jag tycker att du ska samla dina vänner i församlingen och sen ska de lägga sina händer på dig och be för dig. Då kommer du att bli mycket bättre. Jag vet eftersom jag prövat handpåläggning, men om ni gör det som tror på Jesus, då blir du bättre.
Ja, jag har fått hjälp i församlingen många gånger när man bett för mig. Utan förböner skulle jag vara helt invalidiserad.
Jag vill fortsätta att bekänna "Allt förmår jag I HONOM som ger mig kraft". "Genom Jesu sår är jag helad", men jag vill också ha rätt att bland trosvänner vara mig själv med all den svaghet och med de brister som varje människa har. Jag vet att vi är älskade av Gud sådana som vi är. Låt oss i den kristna gemenskapen göra det samma. DU ÄR ÄLSKAD MED ALLA DINA FEL OCH BRISTER. DU FÅR VARA SVAG I VÅR FÖRSAMLING. DU FÅR KOMMA MED DINA FRÅGOR OCH VI SKA SAMTALA OCH BE FÖR DIG. DU FÅR TILL OCH MED TVIVLA OCH GÖRA SOM DAVID GJORDE I PSALTAREN, RIKTA DINA FRÅGOR OCH DIN FRUSTRATION TILL GUD. Så får vi vänta på Herren och vänta på våren och värmen. Mörkret skall ljusna och solens varma strålar ska på nytt sprida sin värme och sina glada strålar.
Kommentarer
Trackback
