Vad gör Filipstads kommun för utsatta barn?
Här är en debattartikel som Elisabeth Moberg och jag har skrivit
och som kom in i Filipstads Tidning idag.
Barn som växer upp med föräldrar som missbrukar alkohol eller narkotika far
illa. Idag finns det omkring 385 000 barn som växer upp i en familj där en
eller båda föräldrarna dricker för mycket. Det handlar om vart femte barn.
Om man skulle uppskatta vad det betyder i siffror för Filipstads kommun
skulle det vara omkring 400 barn som växer upp i sådana miljöer. Trots detta
erbjuder Filipstads kommun inga stödgrupper för dessa barn.
IOGT-NTOs Juniorförbund, Junis, genomför varje år en rapport som berör
kommunernas ansvar för barn till missbrukare. Detta är sjätte rapporten som
gjorts och än en gång blir det övertydligt; den avsaknad av stöd som finns
för utsatta barn i Filipstads kommun.
Att vara barn till missbrukare innebär ofta att man får växa upp snabbt och
bli förälder åt sina egna föräldrar. De barnen får sällan chans till den
barndom de förtjänar och så innerligt önskar sig. Istället blir deras
barndom fylld av skuld, skam och en ständig kamp för att hålla det jobbiga
hemligt.
Många vuxna barn till missbrukare får problem senare i livet, exempelvis
genom eget missbruk. För att försöka undvika detta är det viktigt att
stötta barnen i ett tidigt skede. Idag är det främst vuxenperspektivet som
bärs fram när man pratar om alkoholkonsumtionen, vuxna får hjälp med
behandlingshem, men insatserna på barnen som blir medberoende är mycket små,
om några alls. Samhället måste ta ansvar genom att ge barnen
verktyg för att bli trygga människor och förebygga framtida missbruk.
Kunskap och upplysning om hur barn till missbrukande föräldrar har det måste
spridas och stödet i skolan och på fritiden måste stärkas. Erfarenheter
visar att särskilda stödgrupper fungerar utmärkt för att ge barnen en
möjlighet att bearbeta sina upplevelser och känslor. Framför allt är
stödgrupper viktiga för barnens insikt om att de inte är ensamma i sin
vardag, att det inte är deras fel eller ansvar och att föräldern kan bli
frisk.
När föräldrarna inte räcker till måste samhället ta sitt ansvar för
barnen. Det borde vara självklart att verksamhet finns i Filipstad i form av
stödgrupper och kompetenta vuxna för de barn som lever i en hemsituation med
missbruk eller annan utsatthet, men så är det inte. Sedan Junis började med
dessa undersökningar av stödverksamhet ute i kommunerna 2006 har Filipstads
kommun utmärkt sig i Värmlands län med att kategoriskt svarat nej på frågan
om det finns någon stödverksamhet för utsatta barn fram tills 2009 då man
valde att inte svara alls. Varför är det så? Tror man att Filipstads unga
inte har samma situation som barn i övriga delar av länet? Är vi besparade
alkohol- och andra drogrelaterade problem? Det tror inte vi.
Det är sorgligt att se att frågan har så låg prioritering i kommunen för
denna typ av verksamhet – endera i egen regi eller i samarbete med en annan
kommun eller organisation.
Nu är det verkligen dags att Filipstads kommun tar sitt ansvar gentemot
barnen.
www.junis.org/varmland
