Vard i livets slutskede
Jag fortsatter att skriva fran mitt hotellrum i Jonkoping. Darfor inga prickar pa a och o.
Idag har jag deltagit i tva seminarier. Ett handlade om integration. Det ska jag beratta mer om nar jag kommer hem. Jag kan redan nu saga att jag fatt manga bra argument och faktauppgifter for att bemota alla befangda ideer. Tank att det tydligen finns skronor om att sa fort som en flykting anlander till Trelleborg star en Mercedes och vantar.
Seminariet Den sista ljuva tiden var hogintressant. StaffanLundstrom forelaste. Han ar lakare vid Stockholms sjukhem. Dit kommer manniskor som oftast ar helt medvetna om att de har en dodlig sjukdom. Vid inskrivningen far de redogora for sin situation, sjukdom, radslor, psykiska maendet, sin eventuella dodsangest, fruktan. Dar finns personal som ser till hela manniskan, inte bara nagon expert som kollar pa njuren och en annan som kollar hjartat. Nej, dar ser man till ande, sjal och kropp. Genom perfekt smartlindring och samtal och annan medicinsk behandling far patienten en vardig dod, ofta omgiven av sina narmaste.
Apropa den pagaende debatten om aktiv dodshjalp berattade Staffan att det hander att patienter kommer till honom fyllda av dodsangest. De vill bli nersovda for att slippa uppleva sin dod. Nar de far hora vad sjukhemmet kan gora for dem slappnar de av. Nagon kanske far veta att genom en viss medicin kan den berorde fa uppleva tre dagar dar personen nastan mar lika bra som en fullt frisk peson. Vad vill du gora under dessa dagar? fragar Staffan. Nagon kanske sager sig vilja se sitt sommarhus annu en gang. En annan vill aka till sin son for att samtala om sadant som kanske aldrig blev sagt tidigare i livet. Nagon ber om forlatelse och forsonad kommer patienten tillbaka och sager sig absolut inte langre vara radd for doden. De ar trygga i att de far smartlindring. De har fatt frid i sitt sinne. De kan lugnt invanta det slut som vi alla vet ar oundvikligt.
Genom att fokusera pa hela manniskan och utga fran individens onskemal kanske man utesluter viss jobbig provtagning, man gor inte kostsamma ingrepp som egentligen inte ar nodvandiga. Genom att patienten ar lugn och trygg kan sjukvarden ocksa spara in kostsamma och onodiga ingrepp.
Vi som deltog i seminariet vill arbeta for att mojligheterna till ett emningsfullt liv ska finnas hela livet, oavsett om livet ar langt eller kort eller var i landet vi bor.
I dodshjalpsdebatten maste hela manniskans livssituation beaktas. Aven nara anhorigas angest och skuldkanslor maste bearbetas. Den kristna forsamlingen har en stor uppgift att fylla och vi kristna kan vara en rost i samhallet som forkunnar hopp, trost, barmhartighet, men ocksa vardighet, respkt och odmjukhet.
Val fungerande palliativa enheter borde finnas geografiskt utspritt i hela landet sa att alla som sa onskar skall kunna fa avsluta sitt liv antingen i hemmet med all tankbar hjalp eller pa ett hemliknande palliativt boende.
Idag har jag deltagit i tva seminarier. Ett handlade om integration. Det ska jag beratta mer om nar jag kommer hem. Jag kan redan nu saga att jag fatt manga bra argument och faktauppgifter for att bemota alla befangda ideer. Tank att det tydligen finns skronor om att sa fort som en flykting anlander till Trelleborg star en Mercedes och vantar.
Seminariet Den sista ljuva tiden var hogintressant. StaffanLundstrom forelaste. Han ar lakare vid Stockholms sjukhem. Dit kommer manniskor som oftast ar helt medvetna om att de har en dodlig sjukdom. Vid inskrivningen far de redogora for sin situation, sjukdom, radslor, psykiska maendet, sin eventuella dodsangest, fruktan. Dar finns personal som ser till hela manniskan, inte bara nagon expert som kollar pa njuren och en annan som kollar hjartat. Nej, dar ser man till ande, sjal och kropp. Genom perfekt smartlindring och samtal och annan medicinsk behandling far patienten en vardig dod, ofta omgiven av sina narmaste.
Apropa den pagaende debatten om aktiv dodshjalp berattade Staffan att det hander att patienter kommer till honom fyllda av dodsangest. De vill bli nersovda for att slippa uppleva sin dod. Nar de far hora vad sjukhemmet kan gora for dem slappnar de av. Nagon kanske far veta att genom en viss medicin kan den berorde fa uppleva tre dagar dar personen nastan mar lika bra som en fullt frisk peson. Vad vill du gora under dessa dagar? fragar Staffan. Nagon kanske sager sig vilja se sitt sommarhus annu en gang. En annan vill aka till sin son for att samtala om sadant som kanske aldrig blev sagt tidigare i livet. Nagon ber om forlatelse och forsonad kommer patienten tillbaka och sager sig absolut inte langre vara radd for doden. De ar trygga i att de far smartlindring. De har fatt frid i sitt sinne. De kan lugnt invanta det slut som vi alla vet ar oundvikligt.
Genom att fokusera pa hela manniskan och utga fran individens onskemal kanske man utesluter viss jobbig provtagning, man gor inte kostsamma ingrepp som egentligen inte ar nodvandiga. Genom att patienten ar lugn och trygg kan sjukvarden ocksa spara in kostsamma och onodiga ingrepp.
Vi som deltog i seminariet vill arbeta for att mojligheterna till ett emningsfullt liv ska finnas hela livet, oavsett om livet ar langt eller kort eller var i landet vi bor.
I dodshjalpsdebatten maste hela manniskans livssituation beaktas. Aven nara anhorigas angest och skuldkanslor maste bearbetas. Den kristna forsamlingen har en stor uppgift att fylla och vi kristna kan vara en rost i samhallet som forkunnar hopp, trost, barmhartighet, men ocksa vardighet, respkt och odmjukhet.
Val fungerande palliativa enheter borde finnas geografiskt utspritt i hela landet sa att alla som sa onskar skall kunna fa avsluta sitt liv antingen i hemmet med all tankbar hjalp eller pa ett hemliknande palliativt boende.
Kommentarer
Trackback
