Bengt Sjöberg

Sveriges Kristna Råd driver i höst en kampanj för att uppmärksamma hur fullständigt omöjligt det blivit för somalier m.fl att få hit sina barn och familjer trots att de har flyktingstatus. Barnen befinner sig i svältkatastrofläger i Kenya, Tanzania och Sudan. Man fyller i alla tänkbara blanketter, skriver fullmakter, gör DNA-prov m.m. men svenska myndigheter godkänner ingenting. Mp och regeringen lovar en ny lag till 1 juli 2012, men hur många barn kommer att dö innan dess? Hur ska föräldrar kunna integreras i samhället när det enda de tänker på är hur de skall kunna hjälpa sina barn att överleva?

Jag har kontakt med ett 10-tal personer i Filipstad som har allt tänkbart stöd, till och med från handläggare på Migrationsverket, men där inget händer. Alla hänvisar till politikerna och den nya lagen nästa år.

Jag har ikväll skickat iväg ett nyhetstips. Vill media träffa några drabbade personer t.ex en pappa som är här med sina två barn eller med kvinnan som jobbat för FN och som pratar perfekt engelska och som har alla papper i ordning, men ändå inte kan få hit sina anhöriga. Eller sekreteraren i somaliska föreningen, som pratar perfekt svenska och har jobb i Karlstad, men bor i Filipstad och kämpar på alla sätt för att rädda sin fru och barn.

Jag förstår att det kan finnas ett motstånd att de skall få ta hit sina familjer, men varför denna negativa syn? I England och andra länder anser man att somalierna är bland de mest driftiga att starta företag. De är kunniga och absolut inte analfabeter. Jag har i Filipstad också blivit förvånad mer än en gång när jag träffat dessa fina människor.

Här finns ett par länkar till artiklar som utvecklar frågan lite mer.