Bengt Sjöberg

Jag är så tacksam och glad för att vi har en grupp romer på våra möten. Idag berättade jag om något som hände för drygt 30 år sedan när vi bodde i Dalarna. Det handlar om en man som hette Harry och som endast 47 år bodde på ålderdomshem.

Kyrkorna har alltid brukat besöka ålderdomshem, servicehus och vårdinrättningar för att sjunga och hålla andakter. Så gjorde vi också i Dala-Järna, Vansbro och Nås. Jag spelade gitarr och sjöng och tyckte oftast att det var mycket roligt att få komma ut och glädja de äldre och de sjuka.

När jag besökte ålderdomshemmet i Nordanåker i Dala-Järna satt det alltid en kraftigt byggd ung man vid ingången. Jag trodde först att han var vaktmästare, men förstod senare att han var en av ”gamlingarna”. Efter en tid kom vi att prata lite och mannen presenterade sig som Harry Olsson, 47 år och att han tillhörde resandefolket. Jag undrade varför han bodde på ett ålderdomshem när han var frisk och inte hade några funktionshinder. Då började Harry berätta om en barndom och ungdomstid som var fylld av övergrepp och felaktiga beslut från kommun och sociala myndigheter. Harry betraktades som mindre vetande, sinnesslö och blev kastrerad. När han blev omyndighetsförklarad blev han också fråntagen möjligheten till ett eget liv med möjligheter till arbete, försörjning och eget boende.

Jag tog med Harry till kyrkan och vi åkte även ut och fiskade. Han hjälpte mig med att få i plastekan i sjön Huln där vi hade en liten barack. Ju mer vi pratade förstod jag att det inte var något fel på Harrys intelligens och möjligheter att leva ett normalt liv. På den här tiden var jag ledamot i socialnämnden där jag flera gånger tagit strid för att hjälpa människor som hamnat snett i livet och där myndigheterna berövade människor rätten till sina barn eller andra inskränkningar. Nu började en kamp mot byråkratin och vården för att få Harry myndighetsförklarad. Efter en tid kom det efterlängtade beslutet och Harry fick lämna ålderdomshemmet och flytta till ett eget boende. Visst var Harry glad, men han hade ju förlorat så många år mitt i livet då andra gifte sig och bildade familj. Han hade mycket att ta igen. Harry drack ibland alldeles för mycket alkohol och då brände han både pengar och förtroende, men så tog han nya tag och kom igen. Harry tog emot Jesus i sitt liv och blev döpt och medlem i Filadelfiaförsamlingen. Han slutade att dricka alkohol, men rökte för att lugna nerverna. Jag hade stor förståelse för detta, men tanterna i församlingen gillade inte att Harry rökte.

Efter en tid flyttade Harry till Malung och han fick en fru. Livet hade ljusnat betydligt för mannen med det svarta vågiga håret och den mörka blicken. När han kom och hälsade på i Dala-Järna tog vi en gång ett kort på honom och vår son Johannes. Kortet kom att kallas för storen och lillen. Johannes var nog bara 5 eller 6 år och såg extra liten ut vid sidan om den storvuxne mannen.

Efter en tid fick vi bud att Harry hade dött. Han fick några år i frihet, men åren förmörkades av ångest och sviter av många års förnedring och utsatthet, även av för mycket alkohol, ibland blandad med mediciner. Jag tror ändå att Harry var enormt glad för åren i frihet då han fick leva som vilken annan människa som helst. Han fick till och med jobba en tid på Samhall, eller om det hette på den tiden, skyddade verkstan i Vansbro.

Myndigheterna hade satt en stämpel på Harry och stoppat undan honom på ett hem för gamla. Idag gör man på samma sätt med andra grupper av människor. Det kan exempelvis gälla asylsökande som inte kan utvisas, men som heller inte får uppehållstillstånd. De förvisas till Ingenmansland där de får sitta och "ruttna" och leva på 1100 kronor i månaden. En gång när jag ringde till Migrationsverket om två unga pojkar som hamnat i denna situation svarade både Migrationsverket och senare också polisen att "de finns inte". "Ja, men de sitter ju här mitt emot mig", svarade jag. Det kom ett hummande, men inget mer. Ingen empati, ingen reaktion. Fortfarande efter många år har dessa pojkars situation inte förändrats.