Bengt Sjöberg

Vi förstår alla att vägen in i det svenska samhället ofta kan vara både lång och svår. Idag ska jag berätta om hur ett näst intill omöjligt ärende löstes efter mer än ett år av fruktlösa försök.
Aida (fingerat namn) kommer från en arabiskt land. Hon är svårt sjuk och är ständigt sängliggande. Hon har sin dotter med familj i Sverige som hjälper henne med det mesta.
När Aida fick permanent uppehållstillstånd började resan in i det svenska samhället. En hel del kunde göras med hjälp av fullmakt, men för att få ID-kort måste personen själv infinna sig för att ta kort och registrera ansökan. Man måste även personligen komma och hämta sitt färdiga ID-kort. Kortet är nödvändigt att ha vid olika ekonomiska transaktioner, som att till exempel hämta ut sin introduktionsersättning.
Förut var det ofta problem med ID-kort som bankerna utfärdade. Jag följde med en man som fått PUT och som startat en firma, men han fick nej av banken eftersom han inte hade alla papper i ordning som banken behövde. När vi gick till den bank där jag är kund och jag intygade att mannen var den han sa sig vara, gick det dock bra. I ett annat fall hade jag SVT Värmlandsnytt med mig när jag och en burundisk kvinna kom i samma ärende. Då blev det nej hos banken.
Aidas dotter och kommunens integrationssamordnare har under mer än ett år försökt hitta en lösning, men inte lyckats. Förutsättningen var bland annat att hitta en liggande transport som kunde köra de cirka 9 milen in till Skatteverket i Karlstad. Till sist gav man upp alla försök, men ICA-butiken som hittills hjälpt till med utbetalningarna krävde ett ID-kort.
Jag har varit familjens juridiska ombud och försökt stötta familjen och Aida på olika sätt. För en vecka sedan tänkte jag göra ett sista försök att hjälpa till. Kanske kunde Skatteverket ta med sig kamera och besöka Aida i hemmet och ordna med alla handlingar?
Jag började med att ringa till Skatteverket vilket visade sig vara omöjligt. Man uppmanades att skriva e-mail eller fylla i blanketter. Jag satte mig vid datorn och skrev och fick ett automatsvar att min fråga hade skickats till en handläggare i Stockholm som skulle höra av sig.
Eftersom Aida inte kan sitta och vänta i ett väntrum, utan behöver få komma in direkt på en avtalad tid och sitta i sin rullstol försökte jag ändå ringa. Jag fick prata med en kvinna i receptionen. Hon gav mig fem direktnummer att ringa. De fyra första svarade inte, men på det femte numret svarade en dam som berättade att hon inte längre jobbade med dessa frågor. På min enträgna fråga lovade hon att gå ner i korridoren och säga till en handläggare att ringa upp mig senare. Under tiden kunde jag kanske ringa ”Liggande sjuktransport” tyckte damen. Det var ungefär lika svårt att komma fram där, men efter flera försök och lång väntan i olika köer fick jag veta att ”Liggande sjuktransport” endast körde till sjukhus och vårdinrättningar. Vad skulle vi nu ta oss till? De bad mig ringa till Värmlandstrafik och ”Liggande färdtjänst”, men då måste man först ansöka om färdtjänst på en blankett. Utredning om hälsan måste göras och läkarintyg och utredning av socialen måste göras. Sen får man vänta i tre veckor på beslut. Jag tog fram blanketten och började fylla i. Då ringde de från Skattverket och berättade att de tänkte göra ett undantag. Aida var välkommen en halvtimme innan ordinarie öppettid och man lovade att hon skulle få ta kortet på samma plats på Skatteverket och inte behöva åka ner till polishuset på andra sidan stan för att ta fotot. Vi fick ett datum, men hur skulle vi hinna med att få färdtjänstbeviset klart?
Jag reste hem till Aida och träffade dottern som glatt berättade att de tidigare sökt och fått färdtjänstbevis. Nu gällde det bara att få tag på en taxi som kunde ta rullstol och bår. Efter några telefonsamtal var allt ordnat och resan är beställd. När det sedan blir dags att hämta det färdiga Id-kortet måste Aida på nytt själv ta sig in till Karlstad för att personligen hämta kortet. Man har haft erfarenhet av andra svårt sjuka personer som inte kunnat åka och hämta sitt Id-kort. Man hade till och med försökt med att den polis som var med då fotot togs via fullmakt åkte till Skatteverket för att hämta ut kortet, men det hade man inte fått göra. Eftersom det tydligen fuskats med ID-kort och säkerheten måste vara 100% var man tvungen att själv hämta kortet.
Vi hör talas om byråkrati i andra länder, men mitt i vårt ordnade samhälle där vi upprätthåller rättssäkerhet och ordning krävs det människor som inte ger upp i första taget.